2013-11-22

Min arbetsrum, rättare sagt

Nu har jag äntligen kommit in i min uppsats igen! Jag har betat mig igenom inledningen, den är hyfsat klar – allt det där med syfte, metod, tidigare forskning etc – och håller på att gnaga mig in i analysen. Det är roligt! En del av mig är ganska fritt flytande, intuitiv och känslomässig och en annan del är envist analytisk-logisk; jag har en sida som verkligen går igång på ordning, reda och struktur. Ja, det bor i sanning en liten Alejandro Fuentes Bergström inom mig: pärmar, mappar och brev som jag aldrig har skickat.

Kanske har jag det här fyrkantiga draget från min journalistiska bakgrund, kanske bottnar det i någon sorts kärlek till sanning och klarhet, kanske skulle jag lika gärna ha kunnat hålla på med datorprogram eller schack. Hoppas nu inte att Sven läser det där för då kommer han att skratta ihjäl sig. Han har ju inga särskilt höga tankar om min intelligens

Men alltså, det här gnagandet, jag trivs med det. Jag gillar att bena upp saker och ting, vända och vrida på dem, resonera, argumentera, knåpa ihop en hållbar konstruktion. Och det får man göra i en akademisk uppsats. Inte blir det sämre av att Beckett är så rolig, att det finns så många spännande böcker, essäer och artiklar om honom och att jag hela tiden inspireras och får idéer till mitt eget skönlitterära skrivande. Och apropå rubriken till mitt förra inlägg här på bloggen så hittade jag den här texten, Beckett's brightness on dark days, där Askold Melnyczuk skriver: "In Beckett's world, the cardinal sin is hope."

2013-11-16

Hope is a four-letter word

Jag har – tro det eller ej – en icke-metal-spellista på Spotify med diverse annat, alltifrån musik från filmen Madagaskar till Bob Marley och Imagine Dragons. "Det händer ibland att Helena Looft lyssnar på musik som en vanlig kvinna" – gammalt djungelordspråk, haha.

Det är ju så att jag tränar på ett gym två gånger i veckan och där är man, om man inte har egen musik med sig, tvungen att lyssna på Mix Megapol och Rix FM medan man strävar på med sina hantlar. Det är ibland retligt, i synnerhet när man måste genomlida ... nej, jag nämner inga namn, jag har ingen lust att klaga på svensk musik eftersom jag vet hur jobbigt de flesta kulturarbetare har det och ibland önskar jag att vi alla var som en enda stor, fin, härlig, solidarisk familj. Men reklam för ny köksinredning med vitvaror för 19.000 på köpet kan jag i alla fall säga att jag otrivs med.

Hur som, ibland händer det att jag upptäcker något nytt och bra, tack vare Mix Megapol eller Rix FM, exempelvis One Republics "Counting Stars". Texten är jättefin! Nu läste jag någonstans att den handlar om att bli så rik att man slipper tänka på pengar, men, ja, på litteraturvetenskapen har vi lärt oss att bortse från författarens intentioner så jag väljer i stället att tolka den som en protestsång.

Lately, I've been, I've been losing sleep
Dreaming about the things that we could be
But baby, I've been, I've been praying hard,
Said, no more counting dollars
We'll be counting stars ...


Och, ähum, i den kontexten ser vi då hur diktjaget drömmer om en annan värld och hoppas på att mänskligheten ska lyfta blicken från det materiella till det eviga, från det enskilda till helheten, från konsumtion och kortsiktigt vinsttänkande till medvetenhet om massalienationens varuskådespel. Se Debord, s. 30 ff. Närå skoja bara ... Men att räkna stjärnor i stället för pengar, så tänker jag, apropå nya köksinredningar. 

Det finns många andra fina rader i texten också, som "Hope is a four-letter word" och "Everything that kills me makes me feel alive". Och så tycker jag att "I feel something so wrong doing the right thing" på något sätt passar ihop med huvudpersonen i min senaste bok – som Bernur också var inne på i sin recension fast med hänvisning till Morrissey. Beatrice i boken har ju verkligen försökt vara som man ska – lycklig, lyckad, duktig och snäll – men hon orkar inte med det. Därför hamnar hon i underjorden, som på många sätt är en vilsam plats: 

Vad vill jag? Jag vet inte. Jag har ingen vilja. Så jag nöjer mig med att säga nej. Nej till pappa och mamma och syskon och vänner och arbete och kärlek och liv och död. Sådan är jag. Negativ, bortvänd, fientlig. Och underjorden är en plats för tvivel, utan krav på resultat. Ett tillhåll för gastar. För schakaler och hyenor. För allt som krälar och kryper och hukar och flyr.

2013-11-08

Vad gör vi med vår sorg?

Min senaste bok handlar en del om sorg. Jag är inte särskilt bra på den känslan. Jag värjer mig mot att vara ledsen, helt enkelt; jag tycker det är jobbigt, jag hittar på tusen och en undanflykter för att slippa känna mig liten och svag. Man kan undra varför. Eller, det kan man inte. Jag vet ganska väl varför jag är sådan. Men jag kände för att undersöka ämnet i boken. Fundera på vad som händer med gömd och bortglömd sorg. För ingen kommer undan den, så mycket har jag lärt mig. Alla känslor måste få finnas, vad man än sedan väljer att göra med dem.

Känslor kan man inte trolla bort. De tar sig fram på alla möjliga vägar. Om man inte låtsas om dem så byter de skepnad och börjar ställa till med diverse spök. Förnekad ilska, till exempel, kan bli till självdestruktiva handlingar och ångest. Förnekad sorg kan förvandlas till en depression. Det här har jag lärt mig av mina terapeuter. Jag har gått i terapi i över tjugo år. Det är ingenting jag brukar nämna i mitt cv, men det är ingen hemlighet, jag skrev en krönika om det en gång. Och många gånger har jag tänkt att det borde vara något att nämna i ett cv. Det är en av mina största meriter, som jag ser det själv. Att jag har orkat. Att jag har jobbat med mig själv, hittat vägar, tagit mig igenom problemen. Inte backat, inte blundat, inte givit upp.

Men sorgen, alltså. Den har jag fortfarande svårt för att tas med. Så här står det någonstans i min bok: Vad gör man med sin sorg? Syr fast den vid hälen, som Peter Pan med sin skugga. Släpar runt på den, som en boja av järn. Dansar i den, som i en fotsid, regnvåt klänning. Ja, jag vet inte. Jag stirrar in i väggen efter svar. Det är sådant jag undrar, alltså. Som författare, och via huvudpersonen i min bok. Här hittade jag i alla fall en fin text om ämnet. Från Veckans affärer, av alla tidningar. Men det var bra skrivet, om "den mest förnekade känslan i vårt moderna samhälle". Det kanske inte bara är jag som har svårt med sorg?

2013-11-04

Dregen och jag

Puh. I dag har jag klarat av den första oppositionen (av två) som man måste göra för att ta sin magisterexamen. Jag drömde i natt att jag skulle ha en konsert tillsammans med en gammal gymnasiekompis; han skulle spela keyboard, eller gitarr eller dragspel, jag minns inte riktigt, och jag skulle spela flöjt och lyckades inget vidare med att få till tonerna så att det pep och visslade. Men oppositionen gick bra, uppsatsen handlade om Amy Tan's The Hundred Secret Senses, en narratologisk analys, och min medopponent var med på noterna och flöjten visslade bara lite grann, haha.

När jag kom hem hade jag fått ett fint mejl från min pappas kompis; han är författare och skrev att han och hans fru hade läst min senaste bok och han delgav mig sina tankar om den. Jag blev väldigt glad – hans läsning var en sådan som man alltid hoppas på som författare; noggrann och engagerad, där någon förstår vad man vill säga och tar det till sig och verkligen gillar det. Han berättade att han och hans fru hade suttit på Fårö i stormen och läst om boken – bara en sådan sak. Läst om! På Fårö. I stormen.

Som jag har varit inne på tidigare så är det stor skillnad på att ge ut böcker på W&W och Black Island Books – författare på mindre förlag får jobba mycket hårdare för att ta sig fram bland alla kändisbiografier och bestsellers. Om man nu vill ta sig fram där, det händer allt oftare att jag undrar över meningen med det ... Jag har ringt och tjatat lite här och var, det har jag, men hur mycket ska man egentligen hålla på? Jag läste någonstans att Dregen tjatade varje år om att få vara med på Hultsfredsfestivalen ända tills arrangörerna gav med sig och lät Backyard Babies spela där. Jag kanske borde göra samma sak med DN? Tjata varje vecka tills jag får en recension? Men varför då? Recensioner är för det mesta inte ens något som påverkar bokens försäljning. Det kanske är bättre att jobba vidare på annat håll.

Och för mig har det också alltid varit minst lika viktigt vad människor i min omgivning tycker. Eller människor jag inte känner, som bara hör av sig, det händer ju också ibland. Ett sådant här mejl, som det jag fick i dag, betyder oändligt mycket – jag kommer att läsa det många gånger och återvända till de vänliga, uppskattande och uppmuntrande orden de dagar mitt skrivande känns motigt och jag undrar varför jag egentligen håller på.

ps: Dregen och jag har samma födelsedag, det har jag alltid varit lite nöjd med, och det betyder säkert någonting.

2013-11-02

Jordelivets dröm

I dag har jag varit och hälsat på några döda släktingar, ihop med några levande släktingar – först fika, sedan vandring på Lidingö kyrkogård där min mormor och morfar, en morbror, en kusin med flera har sina gravar. Det här året kom vi i perfekt tid, alldeles i skymningen, med en gråblå-rosa himmel bakom de kala träden.

Vi säger hej till våra döda, ställer ut ljus och ljung, träffar på andra vi känner, stannar och pratar lite, fryser om fötterna och strövar runt medan det mörknar och eldslågorna blir fler och fler. Någonstans i mitten av kyrkogården finns en liten damm med porlande vatten, kantad av stenar och växter och hundratals ljus som speglar sig i det svarta. Och alldeles vid grindarna stannar jag alltid vid en gammal grav med följande inskription:

De äro ej döda, de sova ej, de hava vaknat ifrån jordelivets dröm.

Det måste väl vara hämtat från Shelleys "Adonais" – Peace, peace! he is not dead, he doth not sleep / He hath awakened from the dream of life – som också innehåller det här fina:

The One remains, the many change and pass;
Heaven's light for ever shines, earth's shadows fly;
Life, like a dome of many-coloured glass,
Stains the white radiance of eternity,
Until Death tramples it to fragments.—Die,
If thou wouldst be with that which thou dost seek!
Follow where all is fled!—Rome's azure sky,
Flowers, ruins, statues, music, words, are weak
The glory they transfuse with fitting truth to speak.


Jag tänker ofta på det där – flowers, ruins, statues, music, words, are weak – som till exempel när jag skrev den här krönikan. Eller när jag skriver över huvud taget. Kanske blir det helt okej att dö, tänker jag. Det är väl det Shelley menar någonstans. Man kan också tänka sig det hela som i Corpse Bride – en favoritfilm, särskilt så här års – där livet på jorden är svartvitt och dödsriket är i färg.

2013-10-29

Stress

En gång talade jag med en vän om utbrändhet och sa att det aldrig skulle kunna hända mig – "jag är så bra på att ta det lugnt" hävdade jag tvärsäkert där jag satt med mitt fasta deltidsjobb och skrev mina böcker i frid och ro. Kanske hade jag något stipendium också att leva på, det minns jag inte, men jag klarade mig bra och var aldrig orolig över min ekonomi.

Så dum jag var! Vad lite jag fattade. Jag tänkte inte på att stress kan vara så mycket annat än att jobba övertid på helgerna, resa utomlands på konferenser varje vecka och säga ja till chefen vad han än kommer med. Stress kan lika gärna handla om maktlöshet och rädsla. Det är olika från person till person. En sådan som jag, till exempel, gillar inte att ha tusen järn i elden, det räcker med två tre stycken för att jag ska bli nervös.

Stress kan vara att vilja träffa en vän fast man inte hinner. Eller att ha en olöslig konflikt med en annan vän. Eller att inte ha tid att skriva på romanen. Eller att undra när pengarna tar slut. Eller att tycka synd om världens alla barn och djur och regnskogar och inte kunna göra något annat än att underteckna en eller annan lista, handla ekologiskt kaffe och krypa ner under en filt och läsa Sent i november för någon man bryr sig om.

2013-10-08

Jo, jag är förkyld också

En annan fin sak Beckett har sagt är detta – när han talar om sitt arbete i förhållande till samtida kollegors och menar att Joyce är en sorts allsmäktig författare med gudalika ambitioner, en skapare av världar, kanske mer ordnade och bättre än den gamla vanliga:
The more Joyce knew the more he could. He's tending toward omniscience and omnipotence as an artist. I'm working with impotence, ignorance. I don't think impotence has been exploited in the past. There seems to be a kind of esthetic axiom that expression is achievement – must be an achievement. My little exploration is that whole zone of being that has always been set aside by artists as something unusable – as something by definition incompatible with art.  
En manlig författare som jobbar med "impotence" – jag tycker det är kalas! Tänk om fler författare var så modiga, gäller även många i dag.

Annars har jag tyvärr inte haft så mycket tid med uppsatsen den senaste veckan – jag får en del korrekturläsningsjobb som jag gladeligen tar för att dryga ut min skrala ekonomi, jag har varit support åt en gammal vän i ett Mejanprojekt, jag ska opponera på en annan uppsats på universitetet och på torsdag åker jag till Göteborg och pratar om min bok på det nya litteraturhuset där. Bra saker, alltihop, men tiden räcker inte riktigt till ...

2013-09-24

Fail better

Jodå, det går så sakteliga framåt med uppsatsen. Jag läser och läser, har varit på Stadsteatern och sett Krapps sista band och Akt utan ord och grubblar just nu på detta med "teoretisk grund och metod". Saken är den att jag vill använda någon sorts modell för vissa aspekter av det konstnärliga skapandet men jag vet inte om någon sådan ens existerar. Det vill säga: Jag vet hur det hela ser ut och fungerar i praktiken men inte om det finns någon teori eller några vedertagna begrepp för det jag vill tala om.

Men det är en fröjd att läsa Beckett! Både det han skriver och det han säger. Jag hittar underbara saker överallt.

Som när det handlar om att misslyckas i Worstward Ho, till exempel: "Try again. Fail again. Fail better." Eller när han fick Nobelpriset och såväl han och hans sambo som hans förläggare tyckte att det var "en katastrof". Eller när berättaren i novellen Första kärleken tröttnar på sitt eget berättande: "Jag kommer bara ihåg att den handlade om citronträd, eller apelsinträd, jag minns inte längre vilket, och för mig är det en framgång bara att ha kommit ihåg att det handlade om citronträd, eller apelsinträd, därför att från de andra sånger som jag har hört i mitt liv, och jag har hört en del, för det är i praktiken omöjligt, verkar det som, att leva utan att höra någon sjunga, till och med så som jag levde, om man inte är döv, minns jag ingenting, inte ett ord, inte en ton, eller så få ord, så få toner, att, att vad, att inget, den här meningen har redan pågått tillräckligt."

Ja, det är en spännande och inspirerande värld jag tar mig in, men tanken är alltså att jag ska koncentrera mig på I väntan på Godot. Som det har sagts tillräckligt mycket om redan, det vet jag. Just därför tänkte jag att jag skulle säga lite till.

Bilden föreställer Michael Jonsson och Ingvar Hirdwall på Stockholms Stadsteater. Foto: Petra Hellberg.

2013-09-15

Our Lady of Sorrows

Den 15 september firar katolikerna Our Lady of Sorrows och det gör jag också, trots att jag är vanlig Svenska kyrkan-medlem. Jag högtidlighåller denna dag genom att fika tillsammans med min mamma och fundera på ämnet sorg i största allmänhet. Det hela började med att hon skickade ett bibelord ur Lukasevangeliet till mig på just den här dagen för kanske tio år sedan:

and you yourself a sword will pierce so that the thoughts of many hearts may be revealed

eller på svenska:

ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen 

Och jag tror att både min mamma och jag också ser denna Jungfru Marias smärta i någon sorts ickereligiöst, vardagligt, psykologiskt sammanhang, där vi förknippar den med barn som offras i familjer. I 70-talets psykodynamiska familjeterapi kallades ett sådant barn för "den identifierade patienten"; en person som (på ett helt eller delvis omedvetet plan) utses till syndabock och får bära familjens samlade problem. Sådana idéer är inte särskilt moderna längre – nu är det som bekant KBT och neuropsykiatri som gäller – men barn är ofta känsliga och uppfattar sådant som är dolt eller hålls nere under ytan; jag tror det ligger mycket i de tankegångarna och jag hoppas att de får en renässans någon gång i framtiden. 


Den 15 september är också i mina ögon den första höstdagen, och jag tycker om hösten, så det är värt att fira. På vägen hem från min mamma tog jag en promenad från Slussen, jag brukar göra det om tvåans eller treans buss inte står inne när jag kommer med t-banan. Mitt på trottaren på Klevgränd låg en duva; den såg helt oskadd ut och bara låg där, men den var alldeles död. Jag tyckte den borde få en bättre plats, så jag gick och hämtade en vägarbetsskylt som stod lös och lutade sig mot en papperskorg. När jag som bäst var i färd med att fösa upp duvan på skylten kom en kille och en tjej förbi och tittade på mig och jag ville inte verka konstig så jag försökte förklara att jag använde herr Gårman som bår för att bära duvan på men mitt i alltihop kom jag på att det inte var herr Gårman utan herr Vägarbetare på skylten så jag ändrade mig så de tyckte säkert att jag var konstig i alla fall.

Hur som, duvan fick vila i gräset bakom ett par stenar i stället och jag hoppas att ingen kommer och slänger den i en papperskorg. Man ska respektera de döda, det gäller även djur. Sedan gick jag uppför trapporna mot Katarina kyrkobacke och då såg jag plötsligt att det är där någon idiot har sågat sönder träden. Det var ju inte svårt att gissa i vilket hus de misstänkta bor – ett ondskans skitsnygga slott i någon sorts sekelskiftesstil eller liknande som borde göra vem som helst överlycklig men vad vet jag, jag bor i vanlig hyresrätt och älskar träd. Jag tittade på de såriga stammarna, de vackra lövverken; träden var gröna och höga och dömda att dö. Och jag tänkte att det finns mycket att sörja: destruktiva familjehemligheter, döda duvor och kortsiktig, meningslös girighet.

Duvan är fotad av Alan D. Wilson och info om Mariabilden finns här – de där creative commons-licenserna är ju inte helt lättbegripliga ... 

2013-08-23

D-uppsats-pepp-inlägg

Fick just en påminnelse i mejlen från Stockholms universitetsbibliotek; Subban, som vissa av mina kurskamrater säger. Det börjar bli dags för mig att lämna tillbaka Reading Godot av Lois Gordon, Samuel Beckett's Waiting for Godot av Mark Taylor-Batty och Juliette Taylor-Batty, Samuel Beckett: Waiting for Godot av Lawrence Graver och Shape of Paradox: an essay on Waiting for Godot av Bert O. States.

Jag lånade dem i våras och har lånat om dem ett antal gånger, men någon uppsats har det inte blivit ännu. Därför: Nu är det dags att sätta igång på allvar. Jag tänker bli klar den här hösten, nämligen. Egentligen tycker jag att det ska bli roligt, det är bara det att hela projektet känns osäkert och svårt. Jag vet inte om jag kommer att gå iland med det. Inte förrän jag har börjat skriva. Men, som sagt, jag ska försöka och nu måste jag se till att få lite fjutt på saker och ting.

Jag mjukstartar med att låna om ovanstående böcker. Och så beger jag mig ut på en promenad och införskaffar fler verk av Beckett – jag tänkte läsa in mig på annat han har gjort. Och så beställer jag I väntan på Godot på nätet, för jag måste ju ha ett eget ex. Även på engelska och franska. Jaja, seså, pepp-pepp, upp och hoppa. Det är bara att sätta igång!

2013-08-14

Stjärnor

I senaste numret av Situation Sthlm får min bok fyra stjärnor! Maria Hagström skriver: "Det är en intressant och originellt skriven poetisk roman. Den är mörk, men har svarta humorglimtar och är inte helt utan hopp."

Jag fick också en jättefin recension av Bernur i juni och på Eremonaut i maj. Förutom Piteå-tidningen, som jag nämnt tidigare, har också Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren recenserat – de två sistnämnda fattade nog inte riktigt men alla kan ju inte göra det.

Sedan har jag under sommaren varit med i Södermalmsnytt som Söderprofilen – kul! – och pratat om Slakthusområdet och Kolerakyrkogården i Tidningen Årsta-Enskede.

2013-08-08

Skallar, blommor och snö

Mer musikrelaterat: I dag var jag ute på en förmiddagspromenad, tog en espresso på ett café och vid ingången satt en affisch med reklam för Soundgardens spelning på Hovet i september. Himla snygg var den, affischen – jag hade lust att ta med mig den hem.

Mitt fikasällskap meddelade att samma bild pryder omslaget på Soundgardens senaste album, King Animal, vilket släpptes redan förra året men det hade jag missat – jag lyssnade på Soundgarden i början på 90-talet och har väl, kan man säga, tappat bort dem på vägen någonstans sedan dess. Men jag gillade Badmotorfinger och kanske allra mest "Jesus Christ Pose" och "Drawing Flies". Rader som "share a cigarette with negativity" och "firing the pistol that shoots my holy pride" tog jag till mig som en beskrivning av mitt liv som det såg ut på den tiden.

Men, alltså, affischen! Jag stod och tittade på den en lång stund. Bilden här visar inte alla detaljer så tydligt, men det är som synes ett gäng djurskallar i någon sorts formation, dekorerade med vita blommor och frostglitter. Konstnären bakom heter Josh Graham och Soundgardenomslaget verkar bygga på hans verk Night of the Last Equinox. Som jag alltså hittade nu. Equinox betyder (vår- eller höst-) dagjämning, alltså den tidpunkt på året då dag och natt är lika långa. Men "the last"? Ja, det kan man så klart fundera på.

Jag har också funderat på varför jag tilltalas så mycket av den här bilden. Skallar, blommor och snö. Det hör på något vis ihop med det jag skriver. Med det underjordiska, obegravda, rituella; offertemat i min senaste roman. Mellanrummen, skymningarna. Det djuriska. Det frusna. Men jag vet inte, sådant där kanske man inte ska gräva ner sig i. Det är en känslosak, som Misan säger i Farlig midsommar. Jag skriver det jag skriver. Jag låter det vara som det är.

2013-07-18

Det som kallas förgäves

I natt drömde jag att jag pratade med en av mina lärare på litteraturvetenskapen om att vi hade missat Elsa Grave. Jag var övertygad om att jag inte hade läst något av henne, men läraren påstod att det hade vi visst gjort  – och då sa jag "jaha, det var intressant, då måste det ju finnas någon anledning till att jag har glömt bort henne." Det höll läraren med om – som om vi hade någon sorts psykoterapisession i stället för ett seminarium – och sedan när jag vaknade började jag fundera på det där.

Jag vet ingenting om Elsa Grave, har inte läst något av henne – vad jag minns i alla fall (hehe) – varken på universitetet eller på egen hand. Jag hade väl någon vag aning om att hon skrev dikter och nu har jag googlat runt och sett att hon levde 1918-2003, att hon var både bildkonstnär och poet, att hon har sin egen teologi och "rör sig fritt, stigande och fallande bland 'fossil' och 'blåmusslor', 'luftforell' och 'flygande ko'".

Jag vet således inte varför hon dök upp i mitt undermedvetna men det är mycket möjligt, som det kan vara i drömmar, att hennes namn vill säga mig någonting: Grave, "grave" (grav) på engelska eller "grave" (allvarlig) på franska. Jag brukar ju drömma om gravar och här dyker de upp från ett annat håll. Eller handlar det om att ta konsten på allvar? Om att gå sin egen väg och göra det man tror på och vara kriminellt kär i det som kallas förgäves, som Bruno K. Öijer skulle ha sagt. Som alla väl vet vid det här laget så är jag ingen hejare på franska, men jag har för mig att ordet "grave" används mer i samband med till exempel sjukdomar och olyckor än när det talas om seriös konst. Men det kanske inte spelar någon roll? För den som tar konsten på allvar är den på liv och död.

Hur som helst så skrev Elsa Grave tydligen om smärta, grymhet, ångest och äckel. Och på bilden syns death metal-bandet Grave.

2013-07-02

Att sälja en bok

Som ickekändis och utgiven på annat förlag än Bonniers/W&W/Norstedts blir man tvungen att vara sin egen PR-avdelning. Det är inte helt lätt, kan jag meddela – en författare är ofta en person som föredrar att höras (eller läsas) och inte synas – men jag gör mitt bästa för att tjöta om min bok i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag mejlar, ringer, pratar, frågar och försöker övertala bokhandlare och redaktörer att ta sig an min fina, intressanta och viktiga roman.

Det är stor skillnad, har jag märkt, på dagens kulturklimat och det i början av 90-talet när jag gav ut mina första böcker på Bakhåll. Då fanns det någon sorts naturligt intresse även hos stora tidningar att hålla koll på de små förlagen, men nu verkar redaktionerna drunkna i böcker på ett helt annat sätt och hinner inte med mer än de redan kända namnen. Jag vet inte riktigt vad detta beror på – besparingar och nedskärningar kanske – men det är tråkigt, inte bara för min egen del.

Den smala, experimentella, svårsäljbara litteraturen har ett värde som inte kan mätas i pengar. Det där vet ju alla som bryr sig om böcker på ett djupare plan. Att text lever av text. Att även en deckarförfattare behöver poesi. Att litteraturen är en helhet där vi påverkas, inspireras, gör någonting tillsammans och att det skulle bli fruktansvärt tråkigt om bara storsäljarna fanns kvar. Jag skrev en krönika om det där en gång – siffrorna har väl hunnit bli inaktuella vid det här laget men i övrigt funkar den lika bra i dag.

2013-05-06

Bokfest i underjorden

I mitten av april var jag uppe i Luleå och pratade om Pappa, vet du vad jag drömde? på biblioteket där – och blev samtidigt intervjuad av både Norrbottens-Kuriren och NSD. Dessutom finns en fin recension att läsa i Piteå-Tidningen.

Och, ja, nu är det dags för releasetjosan även i Stockholm. I morgon, tisdagen den 7 maj, firar jag min bok på Carmen klockan 19 tillsammans med Michael Economou som ger ut en roman om Stagnelius, Erik Johans minnen, på samma förlag. Vi framför några stycken ur respektive verk och författaren och förläggaren Peo Rask kommer att läsa dikter av Britt-Marie Eklund.

Vänner, fans, lemurer, kulturtomtar, snillen med eller utan smak ... alla är välkomna! Vi håller stilenligt till i källaren så att det passar till underjordstemat i min bok.

2013-04-03

Ja!

Titta! Fin! Bok! Ny! Klar! Black Island Books! Snart! Mitten på april! Jobbat! Sju år! Roligt! Äntligen! Hurra! Glad! Berättande! Sagor! Myter! Minnen! Underjorden! Samtidsskildring! Stockholm! Skuld! Uppror! Familjer! Svek! Kärlek! Vänskap! Kartago! Gudinnor! Djur! Identitet! Slakthusområdet! Blommor! Krigskonst! Solglasögon! Schack! Begravningsplatser! Höst! Glömska! Regn! Jukkasjärvi kyrka! Tofflor! Ja! Bra! Läs!

139 kronor på AdLibris
156 kronor på Bokus

2013-03-14

Hur skriver man en saga?

Min dotter går i sjätte klass och eleverna fick nyligen ett prov där de skulle skriva en saga. Dottern åstadkom en finstämd text om en flicka som är ute och går i snön och träffar på en liten varelse med svans och lysande ögon. Varelsen dyker upp, ger ifrån sig underliga läten och försvinner sedan ner i ett hål i marken, varpå hålet också försvinner och huvudpersonen går vidare i "den vita, vilda, ensamma natten". Det är en historia som bygger mer på stämningar än action, mer på poesi än förklaringar; en text som ställer frågor, helt enkelt, och väcker funderingar hos läsaren. Vem är tjejen? Varför är hon ute och går själv? Vad är det för slags djur hon träffar och vad vill det egentligen?

Eftersom barnen numera får betyg i sjätte klass så skulle sagorna förstås ordnas in i systemet och dottern fick en bedömningsmatris med sig hem, med en utförlig beskrivning av hur en saga ska se ut för att få högsta betyg. Förutom det rent självklara med korrekt stavning, meningsbyggnad, användande av skiljetecken etc så tillkommer en hel del synnerligen tvivelaktiga skönlitterära krav – som att texten ska vara "tydlig med vass inledning, köttig mitt och snärtig avslutning" och att sambandsord inte bara ska användas ibland utan ofta – det gäller alltså ord som "men", "eller", "därför", "eftersom", "så att", "alltså".

Ursäkta, men vad säger det här om kreativt skrivande egentligen?! Vasst, köttigt och snärtigt kanske passar för kvällstidningsjournalistik, men herregud, ska barn behöva hålla på med sådant när de skriver sagor? Och sambandsord ska väl användas om och när det är motiverat, men här blir vinken att ju fler sådana ord man kan förse texten med, desto bättre. Jag hade också gärna velat tro att det gamla trista tänket med början, mitt och slut, inledning och avslutning (som jag själv avskydde som pesten när jag gick i skolan, jag undvek alla sådana uppgifter på uppsatsskrivningar) i dessa postpostmoderna tider kunde ha förpassats ut i glömskan när det gäller kreativt skrivande, men nej då, i skolans värld lever det kvar och, gissar jag, hämmar elevernas lust att skriva experimentellt, vildsint och poetiskt.

Ja, som synes blir jag arg av det här, det väcker upp egna minnen av gamla orättvisor, och jag sa till dottern att jag tyckte att hon kunde ta upp problemet till diskussion. Hur får man skriva, finns det andra sätt att tänka, vad är en saga egentligen och varför måste den se ut på vissa sätt? Och hon svarade att visst, det kunde hon göra, men det skulle inte ändra på någonting ändå. Och så är det ju – skolan uppmuntrar eleverna till kritiskt tänkande och diskussioner, men sedan bedöms de efter samma gamla mallar och deras frågor ändrar inte på någonting. Om man inte har turen att ha en lärare som ser ens egenart så får man anpassa sig för att få höga betyg. Eller också väljer man den svårare varianten: Struntar i det, biter ihop omkring orättvisorna och går sin egen väg ändå.

Som bilden visar, och som en kuriositet i sammanhanget, så har den som skrivit betygskriterierna missat lite på det där med skiljetecken själv.

2013-03-01

Om att ge ut på egen hand

I mitten av februari publicerades en artikel om egenutgivning av Kerstin Loenberg i Fria Tidningar, i vilken jag medverkar och berättar om mitt arbete med I väntan på support och Brusa högre lilla åHär kan man läsa vad jag hade att säga om lekfullhet, korrläsning och tekniskt strul.  

2013-02-13

Hans blixtar lyser upp hela världen

Alltså, hörni, sådant här är väl oerhört fascinerande? Att en blixt slår ner i Peterskyrkan samma dag som påven avgår, och att hela världen intresserar sig för detta tecken, som om det var medeltid eller ännu längre sedan.

Själv tror jag så klart också att det betyder något. Frågan är bara vad. Och vilken gud som talar. Och hur vi ska tolka det där tecknet, vi som tror.

Hans blixtar lyser upp hela världen, jorden ser dem och skälver.
Ps. 97:4

Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt.
Luk. 10:18

Jesus suckade djupt och sade: "Varför vill detta släkte ha ett tecken? Sannerligen om detta släkte skall få något tecken."
Mark. 8:12

Eller också är det inte alls den kristna guden som dundrar, det kanske är gamle Jupiter – molnskockaren, blixtslungaren, Roms beskyddare – som vill säga någonting.

Och, hm, utan alla jämförelser i övrigt, så vill jag i sammanhanget påminna om att min sista dag på Kulturkontoret – den fysiska arbetsplatsen alltså  – också fick någon sorts gudar att säga till på skarpen, om ni minns.

2013-01-06

Ceci n'est pas un blog

Sidådärja, nu har jag varit fiffig och arrangerat om min högerspalt, rensat upp och lagt till några undersidor där jag berättar om mina böcker och visar upp illustrationer jag har gjort. Katter och änglar, än så länge, kanske blir det fler med tiden, jag får se.

Men det bästa med omgörningen är att jag inte tänker kalla detta för en blogg längre, det blir i stället mer av en nyhetsplats eller en hemsida, och då – hokus pokus – slipper jag skriva arton inlägg i veckan, som man ju helst ska göra när man har en blogg. Inte för att jag någonsin har skrivit arton inlägg i veckan, men, ja, ni fattar.

Och nu är det nytt år och jag tänkte sätta igång med en del andra roliga projekt eftersom boken är klar – förhoppningsvis kan jag berätta mer om dem här senare. Jag kommer att fortsätta med litteraturvetenskapen också och se om jag lyckas få till en d-uppsats under våren.

2013-01-03

Gott Nytt År!

Inspirerad av Gabis borttagna 2012-lista tänkte jag nu göra likadant – berätta om några viktiga händelser under året och sedan radera alltihop ... närå, skoja bara, men jag tänkte att jag skulle göra en kort sammanfattning i alla fall.

2012 var året då jag äntligen blev klar med den eviga romanen – en historia som jag har jobbat med sedan 2005 och som har ändrat skepnad på olika sätt men som ändå i grund och botten har handlat om skuld. Odefinierbar skuld, en sådan som bara hänger efter en fast man inte direkt har gjort något, och en mer tydlig och konkret som utgår från sådant man borde men inte kan, vill eller orkar göra för familj, vänner, samhället och världen i stort. Övriga teman har kommit och gått men en kärlekshistoria finns med i alla fall, liksom en underjordisk resa, ett samtal med gamla glömda gudinnor och en ljus barndom i en solig trädgård. Mer info om hur och när och var boken ges ut kommer senare, men jag har ägnat hösten åt redigeringsarbete, korrdiskussioner, omslagsfunderingar, baksidestextskrivande och annat som har känts roligt och spännande. 

Hösten har också varit en tid för studier – jag tog upp litteraturvetenskapen igen och har, förutom de obligatoriska teorikurserna, ägnat mig åt Att läsa och tolka litteraturens klassiker, första delen av tre, och den har handlat om Sapfo, Vergilius och Dante. Inspirerande och intressant på alla sätt och vis – jag älskar verkligen att läsa litteraturvetenskap, det ger otroligt mycket till mitt eget skrivande och fyller i diverse bildningsluckor, inte bara rent litterärt utan också när det gäller exempelvis historia och filosofi. Det enda jag skulle kunna klaga på är tidsbristen; att tre tunga författarskap bara ägnas fem seminarier – jag skulle gärna haft fem seminarier kring vart och ett av dem. Klassiker-tentan skrev jag om Vergilius, delvis för att jag tyckte att det fanns en hel del att fundera över när det gäller denna "the classic of all Europe" (det var T. S. Eliot som sa så om Vergilius) och delvis för att jag har använt Aeneiden som ett slags dialogtext i den kommande romanen och känner starkt för särskilt Dido-episoden. 

Vad har mer hänt då? En hel del, som att jag började träna, åkte på finlandssemester och lanserade begreppet attackborgare. Bilden är inifrån Åbo domkyrka.