Dregen och jag

Puh. I dag har jag klarat av den första oppositionen (av två) som man måste göra för att ta sin magisterexamen. Jag drömde i natt att jag skulle ha en konsert tillsammans med en gammal gymnasiekompis; han skulle spela keyboard, eller gitarr eller dragspel, jag minns inte riktigt, och jag skulle spela flöjt och lyckades inget vidare med att få till tonerna så att det pep och visslade. Men oppositionen gick bra, uppsatsen handlade om Amy Tan's The Hundred Secret Senses, en narratologisk analys, och min medopponent var med på noterna och flöjten visslade bara lite grann, haha.

När jag kom hem hade jag fått ett fint mejl från min pappas kompis; han är författare och skrev att han och hans fru hade läst min senaste bok och han delgav mig sina tankar om den. Jag blev väldigt glad – hans läsning var en sådan som man alltid hoppas på som författare; noggrann och engagerad, där någon förstår vad man vill säga och tar det till sig och verkligen gillar det. Han berättade att han och hans fru hade suttit på Fårö i stormen och läst om boken – bara en sådan sak. Läst om! På Fårö. I stormen.

Som jag har varit inne på tidigare så är det stor skillnad på att ge ut böcker på W&W och Black Island Books – författare på mindre förlag får jobba mycket hårdare för att ta sig fram bland alla kändisbiografier och bestsellers. Om man nu vill ta sig fram där, det händer allt oftare att jag undrar över meningen med det ... Jag har ringt och tjatat lite här och var, det har jag, men hur mycket ska man egentligen hålla på? Jag läste någonstans att Dregen tjatade varje år om att få vara med på Hultsfredsfestivalen ända tills arrangörerna gav med sig och lät Backyard Babies spela där. Jag kanske borde göra samma sak med DN? Tjata varje vecka tills jag får en recension? Men varför då? Recensioner är för det mesta inte ens något som påverkar bokens försäljning. Det kanske är bättre att jobba vidare på annat håll.

Och för mig har det också alltid varit minst lika viktigt vad människor i min omgivning tycker. Eller människor jag inte känner, som bara hör av sig, det händer ju också ibland. Ett sådant här mejl, som det jag fick i dag, betyder oändligt mycket – jag kommer att läsa det många gånger och återvända till de vänliga, uppskattande och uppmuntrande orden de dagar mitt skrivande känns motigt och jag undrar varför jag egentligen håller på.

ps: Dregen och jag har samma födelsedag, det har jag alltid varit lite nöjd med, och det betyder säkert någonting.