Hope is a four-letter word

Jag har – tro det eller ej – en icke-metal-spellista på Spotify med diverse annat, alltifrån musik från filmen Madagaskar till Bob Marley och Imagine Dragons. "Det händer ibland att Helena Looft lyssnar på musik som en vanlig kvinna" – gammalt djungelordspråk, haha.

Det är ju så att jag tränar på ett gym två gånger i veckan och där är man, om man inte har egen musik med sig, tvungen att lyssna på Mix Megapol och Rix FM medan man strävar på med sina hantlar. Det är ibland retligt, i synnerhet när man måste genomlida ... nej, jag nämner inga namn, jag har ingen lust att klaga på svensk musik eftersom jag vet hur jobbigt de flesta kulturarbetare har det och ibland önskar jag att vi alla var som en enda stor, fin, härlig, solidarisk familj. Men reklam för ny köksinredning med vitvaror för 19.000 på köpet kan jag i alla fall säga att jag otrivs med.

Hur som, ibland händer det att jag upptäcker något nytt och bra, tack vare Mix Megapol eller Rix FM, exempelvis One Republics "Counting Stars". Texten är jättefin! Nu läste jag någonstans att den handlar om att bli så rik att man slipper tänka på pengar, men, ja, på litteraturvetenskapen har vi lärt oss att bortse från författarens intentioner så jag väljer i stället att tolka den som en protestsång.

Lately, I've been, I've been losing sleep
Dreaming about the things that we could be
But baby, I've been, I've been praying hard,
Said, no more counting dollars
We'll be counting stars ...

Och, ähum, i den kontexten ser vi då hur diktjaget drömmer om en annan värld och hoppas på att mänskligheten ska lyfta blicken från det materiella till det eviga, från det enskilda till helheten, från konsumtion och kortsiktigt vinsttänkande till medvetenhet om massalienationens varuskådespel. Se Debord, s. 30 ff. Närå skoja bara ... Men att räkna stjärnor i stället för pengar, så tänker jag, apropå nya köksinredningar. 

Det finns många andra fina rader i texten också, som "Hope is a four-letter word" och "Everything that kills me makes me feel alive". Och så tycker jag att "I feel something so wrong doing the right thing" på något sätt passar ihop med huvudpersonen i min senaste bok – som Bernur också var inne på i sin recension fast med hänvisning till Morrissey. Beatrice i boken har ju verkligen försökt vara som man ska – lycklig, lyckad, duktig och snäll – men hon orkar inte med det. Därför hamnar hon i underjorden, som på många sätt är en vilsam plats: 

Vad vill jag? Jag vet inte. Jag har ingen vilja. Så jag nöjer mig med att säga nej. Nej till pappa och mamma och syskon och vänner och arbete och kärlek och liv och död. Sådan är jag. Negativ, bortvänd, fientlig. Och underjorden är en plats för tvivel, utan krav på resultat. Ett tillhåll för gastar. För schakaler och hyenor. För allt som krälar och kryper och hukar och flyr.