Skräckfilmsdrömmar

Nyss var jag på gymmet och lyssnade på det sedvanliga Rix FM – har upptäckt en ny favorit, förresten – och programledarna pratade om att människor med hög IQ drömmer mycket. Så där fick alla som har hävdat att jag är ett pucko, minsann. På senare tid har det varit rätt mycket stressdrömmar, inte hinna, inte bli klar, och i går natt drömde jag om en polis eller detektiv som var på jakt efter en psykopat. Polisen gick på en väg och hittade ett dörrhandtag. Det var ihåligt, med en kleggig, organisk massa inuti, och det gjorde polisen misstänksam. Hon kom fram till ett hus, sträckte på ryggen och bankade myndigt på dörren – med det upphittade dörrhandtaget. Ingen öppnade, men genom ett fönster kunde man se någon röra sig lite skugglikt i ett rum. Psykopaten, så klart.

Bakom polisen befann sig tre barn, ett lite större – tydligt en flicka med flätfrisyr – och två mindre, otydligare barn. Psykopaten öppnade plötsligt dörren och sköt brutalt med något slags automatvapen ner alla tre barnen, varpå han la sig ner bredvid den äldsta flickan och tröstade henne medan hon dog. Det var liksom den här psykopatens grej: att skjuta barn och trösta dem. Och någonstans här visade det sig i drömmen att det var jag som var polisen och jag fattade att jag måste springa utav bara helvete, så jag gjorde det, sprang, klättrade, tog mig framåt i ett landskap som var vitt och konstigt platt, och hade ingen aning om ifall psykopaten var precis bakom mig eller ej ...

Sedan vaknade jag. Och somnade om och drömde om en kattunge som skulle avlivas. En veterinär i ett undersökningsrum förklarade mycket ingående och pedagogiskt för ett barn hur det hela skulle gå till: "Det kostar för mycket att rädda katten, tusen kronor, och om ingen betalar så måste den dö. Man har två val i ett sådant här läge: Betala eller avliva." Jag hade ingenting med saken att göra, men befann mig utanför rummet och lyssnade på alltihop, såg genom den öppna dörren hur veterinären började något slags långsam avlivning av katten. I proceduren ingick att hälla vatten på den och att lyfta upp den i ett snöre runt halsen. Till slut stod jag inte ut längre och rusade in i rummet och skrek: "Sluta, rädda katten, jag tar hand om den, jag betalar!" Så jag fick katten, mot tusen kronor som jag egentligen inte hade råd med, och tog hand om den.

Jahaja. Vad säger man? Djur av olika slag förekommer ofta i mina drömmar. Klassiska skräckfilmspsykopater likaså. De är alltid män; iskalla och oberäkneliga figurer som jagar mig och tänker ta livet av mig. Jag såg (tyvärr) väldigt mycket skräckfilm när jag var yngre; jag tror att mitt intresse väcktes sommaren 1972 när vampyrer, varulvar och mumier härjade på teve. Sedan gick jag och såg allt ifrån Exorcisten och Rosemary's baby till Jag vet vad du gjorde förra sommaren och Blair Witch Project på bio, plus videofilmer som Motorsågsmassakern och Evil Dead och obskyra saker om nekrofiler och ruttnande lik på mystiska filmklubbar.

Men för några år sedan fick jag nog. Jag såg en film som hette Ils som var skitläskig och vågade knappt vara ensam i lägenheten efter det. Jag började tycka att det jag gjorde var lite märkligt, liksom självdestruktivt; jag blev ju lika rädd varje gång. Inte bara under filmen, alltså, utan i åratal efteråt, och en kompis sa till mig att jag har svårt för att skilja på verklighet och fantasi. Så nu ser jag mest sådant som Hjärta för djur på teve, och kanske någon trevlig film i stil med Min granne Totoro och High School Musical. Och sedan drömmer jag om veterinärer och kattungar och barn och psykopater som jag inte vet var de kommer ifrån.

Begravningskaffe på Kungstornet

Dagen före Valborg, den 29 april, stängde Kungstornetkafét efter 80 års verksamhet. Jag gick dit och tog en begravningskaffe (vanligt hederligt bryggkaffe i glaskanna, förstås) tillsammans med Ola och Öyvind – kända från exempelvis detta BOFH-avsnitt, jag säger inte vem som är vem – och en hel del annat folk som fotograferade inredningen och beklagade sorgen till de vänliga damerna bakom disken.

Herrarna och jag hittade ett ledigt bord på övervåningen, längst in i hörnet bredvid köket, där vi kunde lyssna på det hemtrevliga diskslamret och fundera över inredningen och tidens gång: Hade det möjligen funnits en dricksvattenfontän därborta vid väggmosaiken? Var det inte stockholmsvyer inristade i de små glasfönstren? De mörka, fernissade väggarna, var de gjorda av teak eller mahogny? Byggdes fiket samtidigt med paradbiografen Rigoletto, månne, så att 1930-talets stockholmare skulle kunna kombinera kaffedrickandet med den senaste Garbofilmen? Och varför hade någon sprayat "STOL" med svart färg under ett av borden?

Ola berättade om en bok han läst nyligen där alla föremål måste märkas med sitt namn för att inte försvinna, så då diskuterade vi vad som skulle kunna hända med den där väggen eftersom det stod "stol" på den när det kanske borde ha stått "vägg". Öyvind tyckte fiket skulle kunna bli ölställe i stället och jag tjötade om alla redaktionsmöten med litteraturfanzinet Sheherazade som jag deltog i där på övervåningen en gång i världen när jag hade börjat skriva på allvar och äntligen hade träffat några likasinnade som ville hålla på med samma sak.

Det roliga var också att jag kunde se en historisk linje från Sheherazade, som kom att samarbeta med tidskriften Den Blinde Argus, och att jag på så vis träffade Ola som ingick i Argus-redaktionen och att jag via Ola fick jobb på Tidskriftsverkstaden där jag träffade Öyvind och ... ja, det var fint att vi satt där, just vi tre. Det regnade utanför. Jag tog några ruggigt suddiga bilder på herrarna i hörnet. Och tänkte att jag skulle smuggla med mig kaffekoppen hem som minne men det blev aldrig av.

- - - - - - - -

Ovanstående skrev jag strax efter att vi hade varit på Kungstornet, men sedan publicerade jag det aldrig av någon anledning. Men i förra veckan tog Ola och jag en promenad vid Årstaviken och satt envist inlindade i filtar och frös i varsin solstol vid det lilla husvagnsfiket som finns där, och då gav han mig en försenad födelsedagspresent. Ett litet fyrkantigt paket. Jag försökte gissa vad det var medan jag öppnade det. En spinnfiskerulle? En väckarklocka? En glödlampa? Nej, minsann. Innanför det lila papperet och silversnöret och bubbelplasten låg ... en äkta Kungstornetkopp.

Hjärtat i silverkistan

På Norra begravningsplatsen ligger ett krossat hjärta. I en talldunge under ett monument i granit. Hjärtat tillhör Anna Charlier. Hon var förlovad med Nils Strindberg, en av de tre vetenskapsmännen som dog i Andrée-expeditionen på Arktis. De var spårlöst försvunna i över trettio år. ”Nu gör det mig intet om jag får slita ont” skrev Nils Strindberg i sin dagbok, ”bara jag en gång kommer hem.” Färden över Arktis växte till en myt. En strandad luftballong. En fotvandring med snöskor och slädar. En kylig sommar som övergick i iskall höst. Och Anna Charlier, hon väntade förgäves. Hon gifte sig till slut med en annan man. Men hon bevarade sin första kärlek i sitt hjärta. Hon behöll hans porträtt, hans bilder och hans brev. När de döda vetenskapsmännen anlände till Stockholm mottogs de som hjältar. Kistorna bars upp från kajen i ett sorgetåg. Kungen följde dem. Flaggor vajade på halv stång. Stadens alla klockor ringde, kanoner sköt salut. Bland blommor från hela världen fanns en krans: ”Till Nils från Anna”. Hon hade lämnat Sverige med sin make. De har en gemensam grav i Torquay. Men hennes sista önskan var att hennes hjärta skulle vila hos Nils Strindberg. Det fördes hit, till Andréegraven, och jordades där. I stillhet. I en liten silverkista. I skuggan av den berättelse som världen minns.

Bild Holger Ellgaard, text ur "Pappa, vet du vad jag drömde?" – läs mer om Nils Strindbergs polarstenogram och Fotografens frusna kärlek