I morse vaknade jag av en annan konstig dröm eller idé: ett bord som var något slags mellanting mellan kinaschack och flipperspel. Det skulle vara av trä, runt, och så skulle de som sitter omkring bordet kunna flippra iväg en liten metallkula, liksom från varsitt håll ... och, ja, vad som sedan skulle hända, det var lite oklart. I konceptet ingick i alla fall en ränna i kanten av bordet, så att kulan inte skulle rulla ner på golvet. Inte vet jag var jag får sådant här ifrån, men det spelar väl ingen större roll. Drömmarnas, liksom Konstens och Herrens, vägar äro outgrundliga. Jag funderar fortfarande på vad det ska bli av den här bloggen – härom dagen fick jag faktiskt lust att skriva ett ilsket politiskt inlägg, men sedan rinner sinnet av mig och så tänker jag: Det är så många andra som hojtar. Jag orkar inte vara med i kören. Jag skrev en krönika om det en gång, Den stora tyckarmassan, och det som står i den gäller fortfarande, känner jag.
Men Lawrencedikten som jag citerar i texten tycks ha tappat radbrytningarna – den ska se ut så här:
When we get out of the glass bottles of our ego,
and when we escape like squirrels turning in the cages of our personality
and get into the forests again,
we shall shiver with cold and fright
but things will happen to us
so that we don’t know ourselves.
Cool, unlying life will rush in,
and passion will make our bodies taut with power,
we shall stamp our feet with new power
and old things will fall down,
we shall laugh, and institutions will curl up like burnt paper.
