.

Jag grubblar lite på vad jag ska ta mig till med den här bloggen, eftersom jag inte kan tjöta vidare om "Lilla å" i all oändlighet. Projektet har liksom gjort sitt; som en milstolpe i den svenska litteraturen, en sorts punkt – eller ett komma, vad vet jag? – i en evighetslång debatt och som ett lyckat experiment, ett bevismaterial, där jag har talat om för världen att det faktiskt inte går att skriva obegriplig och meningslös poesi.

Det är en stor och viktig upptäckt, som jag ser det. Men nu håller jag ju på med annat. Närmare bestämt en roman, som jag hoppas ska bli klar om inte alltför länge. Sådant ska man i och för sig aldrig säga, för det finns hur mycket som helst som kan haka upp sig på vägen, men ändå ... Någon sorts slutspurt tycker jag ändå att jag är inne i.

Jahaja. Vad ska man kalla detta? En lägesrapport? Jag håller fortfarande på och läser den där atombombsboken och samtidigt har jag satt tänderna i "Historien om Gud" av Karen Armstrong. Eftersom dessa två är lite tjocka och mastiga så sticker jag emellan med annat mellan varven. Läste "Yarden" av Kristian Lundberg, till exempel, och Kennet Klemets nya: "All denna öppenhet som kommer". Himla bra, båda två! Bloggen får jag väl grubbla vidare på. Om någon eventuellt har ett bra tips på vad man kan använda den till så fram med det, bara!

Uppvaknande

I natt blev jag väckt av att jag hade en – tro det eller ej – metafor i huvudet. Och inte vilken metafor som helst, en riktigt tillkrånglad en var det också. Man kan verkligen undra varför. Var kom den ifrån? Vad betyder den? Ville den säga mig något och i så fall vad?

havets skjutdörrar av kopparvit asfalt

Sådan var den, metaforen. Helt surrealistisk och skum. Jag bara vaknade, pling, mitt i natten och så stod den där inför mig som en uppenbarelse. Inte som en synlig bild, alltså – jag har faktiskt svårt för att föreställa mig hur det där skulle te sig rent visuellt – utan som en mening, helt enkelt, med ord.