2016-04-14

De tråkiga äventyren


Jag har alltid haft ett motstånd mot traditionellt berättande – när man drar en historia med början, mitt och slut och tillhörande poäng. Det ska vara spännande, det ska hända något, åhörarna ska sitta tysta och lyssna. Häpna, förfasas, skratta eller gråta enligt en given mall. Ibland berättas sådana här historier muntligt, gärna av en äldre person i sällskapet som gillar att hålla låda – hen börjar med typ "nu ska ni få höra" och vecklar sedan in sig i diverse detaljer för att dra ut på det hela och bygga upp en spänning, men på mig funkar det tvärtom: Jag blir uttråkad och rastlös och sitter bara och tänker "men hallå, kom fram till det väsentliga någon gång!"

Detta slags berättande finns förstås också i litteraturen. I deckare, äventyrsberättelser och vanliga romaner där författaren vill behålla läsarens intresse – det gäller att skriva fram en röd tråd, en intrig, en känsla av "hur ska det gå?" med fiffiga cliffhangers och information som portioneras ut i lagom doser allt eftersom. Och jag blir bara trött. Det är som att betrakta en anatomisk plansch i stället för att möta en levande människa. Jag vill ha en dialog med författaren, en text där jag kan delta, en tvåvägskommunikation där jag får bidra med egna tankar, känslor och erfarenheter utan styrning eller tydlig guidning mot ett på förhand givet mål.

När jag läste Bamse för min dotter när hon var mindre struntade vi i äventyren och fördjupade oss i det som var mer relationellt. Vi älskade historierna om när Bamse och Brummelisa träffas första gången, om när ungarna försöker komma överens i skolan, om när Brum har konstutställning och blir kär i Katta-Lo. När Bamse, Skalman och Lille Skutt skulle ut i världen blev vi bara lessa: "Å, nej, ett äventyr, vi hoppar över det!" Det blir så förutsägbart: Det är ett mysterium som ska lösas, något har gått på tok och hjältarna måste dit och hjälpa till. En förveckling här, en förveckling där, och så löser det sig på slutet. Gäsp. Kärlek, vänskap, vardagsliv är så mycket roligare, oändligt mycket mer intressant.

Men i relationer finns inga räta linjer. De är inte tillrättalagda, följer inget givet mönster, har ingen förutsägbar struktur. I kärlek kan vad som helst hända. Det är något som pågår, rör sig hit och dit, kan anta vilken form som helst. Och läsaren får vara med. Vi blir delaktiga när vi känner igen oss. Eller när vi får nya tankar och idéer om hur vi kan leva våra liv. Vi kan koppla en sådan historia till egna erfarenheter, jämföra, förundras, ställa frågor, fylla i. I stället för att bara serveras en story, lunka på i författarens ledband, ta oss fram längs en snitslad bana från A till Ö.

2016-04-03

Konstnärlig kamp, feminism och anarkism

Ja, så blev jag då äntligen klar, till slut. Med min magisterexamen i litteraturvetenskap. Det tog sin tid – en roman, en livskris och diverse försörjningsbestyr kom emellan – men skam den som ger sig. Nu har jag fått mitt examensbevis från Stockholms universitet. Uppsatsen blev egentligen klar förra våren, och sedan läste jag "Västerländsk esoterism" som sommarkurs, och därefter hade jag en opposition kvar att göra (man måste ju göra två) som inte blev av förrän nu i februari och kom att handla om Camera obscura och den svenska fyrtiotalismen – det var kul att läsa denna omtalade diktsamling, som väl kanske också kan ses som en släkting till mitt eget Lilla å-projekt.

Hur som. Min egen uppsats kom att heta "'Vi är trollkarlar' – den konstnärliga kampen i Samuel Becketts I väntan på Godot" och finns nu publicerad i DiVA för alla som är intresserade av (ännu) en tolkning av Becketts berömda debutpjäs. Jag har läst den som en allegori över det konstnärliga skapandet, där rollfigurerna/karaktärerna har blivit röster i författarens inre. På så sätt kommer pjäsen i min tolkning att handla om sin egen tillkomst, eller om konstnärligt skapande i allmänhet, eller om själva Konstens mening och meningslöshet.

När jag ändå var i färd med DiVA-publicerandet så la jag upp min kandidatuppsats också, den är av lite annat slag och heter "Ett förlorat paradis – feminism och anarkism i Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd". Jag har koncentrerat mig på första kapitlet, det som heter "Mor badar", och läst det som en feministisk myt, ett slags urscen, eller en påminnelse om hur världen skulle kunna se ut om mänskligheten befriades från den patriarkala hierarkiska dualismen och i stället levde i förbund med naturen på ett mera genomgripande och självklart sätt.

Jag läste Kvinnor och äppelträd i tonåren och historien om de badande kvinnorna gjorde ett djupt intryck på mig. I väntan på Godot fastnade jag för första gången när jag var runt 20–25 och en vän citerade ur Pozzos monolog där han talar om att kvinnan "föder grensle över en grav", men jag har aldrig sett pjäsen, bara läst den. När jag skrev uppsatsen levde jag så inne i dramat att jag liksom kom att regissera det på mitt eget sätt och fick en bestämd uppfattning om hur det ska se ut på scenen, så jag vet ärligt talat inte om jag skulle våga se någon uppsättning, risken är att jag bara skulle sitta och längta efter tonfall, gester och tystnader som inte finns ...

dötträdbildscopyrightsgrejs, äpplena är public domain