2010-11-22

Det funkar inte längre

Nu har jag också läst Ola Klippviks Arga poesiskolan i Expressen, och fäste mig vid hans angrepp på poesin som sådan. I varje fall förstår jag artikeln på det viset: Det som skrivs just nu är inte angeläget, menar Klippvik. Poesiläsarna finns, men lyriken flyr sin kos. Publiken letar efter något att leta efter; poeterna har glömt sina läsare och traditionen betyder ingenting.
Det handlar om att ha något på hjärtat; gärna med kniven på strupen. Många verkar nöjda med att sitta vid sin Macbook och skriva för sig själva, svävande i ett historiskt vakuum. Så blir ”texten” som skulle befria därefter. Instängd. Tvingande. Vit.

Problemet, som jag ser det, är varken publiken eller poesin. Problemet är att det som förr var gångbart inte funkar i dag. Visst är det fint att "ha något på hjärtat" och skriva "med kniven på strupen" – men ingen tror längre på en dikt som tror på sig själv så till den milda grad. Man kan tjöta sig blå om poesins makt och betydelse och eviga värden, men det måste finnas ett tvivel där också, annars blir det fundamentalism av alltihop.

Själv tror jag att poeternas uppgift är att försöka hitta det nya. Hur säger man det som ska sägas ännu en gång? Den som skriver måste söka sig fram i något slags ordens urskog, med ficklampa, i mörkret, bland ogenomträngliga snår. Någon kanske plockar upp en sten, en annan kanske hittar en bit mossa, en tredje intresserar sig för ett konstigt träd.

Och sedan kan alla bråka om ifall stenen eller mossan eller trädet är det intressanta, eller om vilken ficklampa som fungerar bäst. Det är ändå samma grej. Man kan kalla sig Magiker eller Textarbetare. Urskogen ligger där den ligger och ingen kommer någonsin igenom den.

2010-11-17

Släktingar

Mitt "Lilla å"-verk är i gott sällskap – här är några exempel:

· Åke Hodells igevär
(rolig kommentar under: "vafan?")

· Carl Fredrik Reuterswärds Prix Nobel
(det är lite läskigt när han viskar "komma", bara så att ni är förberedda)

· Sonja Åkessons Neeijjj
(med fin uppläsning här – tack till Thomas Sjösvärd för tipset!)

Bonus: En fin hund!

2010-11-10

Ett (miss)lyckat experiment

Ja, "Brusa högre lilla å" var ju ett experiment, där jag ville ha svar på frågor som: Går det att skriva en meningslös bok? Är det möjligt att låta bli att kommunicera? Finns det poesi som inte säger någonting? Och jag måste säga att det har lyckats. Eller misslyckats, det beror på hur man ser det, men alla som har anklagat språkmaterialismen för att vara allt detta – meningslös, ickekommunikativ, obegriplig – kan nu ta del av resultatet i alla fall. Det vill säga: Även om man försöker av alla krafter så går det inte att låta bli att kommunicera, det har jag upptäckt under de senaste månaderna.

"Brusa högre lilla å" har talat till människor på många sätt och i olika sammanhang. Visst finns det några som inte har förstått (precis som när det gäller poesi i allmänhet), men de allra flesta har ändå blivit glada, roade, intresserade, förtjusta och haft någonting att säga, svara, tillföra till mitt projekt. Ingen av mina andra böcker har fått så stort gensvar på så kort tid, och det känns i alla fall på något sätt lite fint att ha visat att det som språkmaterialismen har anklagats för, det är helt enkelt inte sant. "Brusa högra lilla å" kan användas som bevismaterial från och med nu och för all framtid, av alla poeter som vill försvara sig mot anklagelser om obegriplig poesi.

2010-11-01

En oförstörbar materia

Jag har aldrig tidigare förstått mig på Ekelöf. Det har känts lite konstigt, eftersom han är en av De Stora, och dessutom en poet som många av dem jag själv gillar har tyckt om och inspirerats av. Jag fick hans samlade dikter i två volymer i present för tio år sedan, men lyckades aldrig ta mig in i hans poesi. Jag har gjort många försök, men det var som om han inte talade till mig, eller som om vi inte talade samma språk.

"Jag är en främling i detta land men detta land är ingen främling i mig" – vadå, tänkte jag, vad är det för skillnad, om man, som jag, inte bryr sig om att dra en gräns mellan "land" och "mig". Eller den där berömda raden om att "det som är botten i dig är botten också i andra" – den har jag heller inte riktigt begripit mig på. För det första så har jag ingen botten, jag tycker att jag rör mig mera horisontellt genom avgrunderna. För det andra så tycks mina problem alltid vara bara mina; mitt mörker har jag känt mig ensam i. Det som är toppen i mig, däremot, det är toppen också i andra! Glädje, gemenskap, diskussioner, fest.

Nåväl. Nu har jag ändå äntligen upptäckt Ikonen. Jag läser litteraturvetenskap på universitet, tredje terminen, med fördjupningsämnet svensk mellankrigslitteratur. Till nästa seminarium ska vi diskutera den modernistiska lyriken, bland annat en del dikter av just Ekelöf. Och si! Nu har jag suttit hemma och läst och jag vet inte vad som hände, men det var plötsligt som om någonting öppnade sig. Det där med dikter är inte så lätt att förklara – men gissa om jag är lycklig, och särskilt fäste jag mig vid den här, Dedikation:

Med kärlek till en kropp, till en själ, till en kärlek.

Med tillgivenhet till den och den, till det och det, till en oorganiserad godhet.

Med likgiltighet till ingen.

Med ironisk avund till en ironisk evighet, till tinget i sig och en oförstörbar materia.

Med hat till den förkrossande allmänna dumheten, till staten och lagarna, familjen och kyrkan, lögnen och rädslan.

För att skända den falska oskulden, för att skövla de vackra fasaderna, för att tvinga renligheten att se sin smuts och förnuftet att inse sitt vanvett, för att vitmena grifterna, för att utplåna skrifterna.

På ruttnande högar av akantusblad skall själarna falla i sanningens våld och kropparna brinna i kärlekens eld då den tiden kommer en gång.

Då den tiden kommer skall vi få kraft att leva varandras liv och rätt att leva vårt eget.

2010-10-27

Å-möte och ljudfunderingar

I dag har jag varit och träffat å-poeten Annasara Svanteson! Hon var på besök i Stockholm och vi sågs vid Odenplan, åt turkisk mat och diskuterade bilddikter, Apollinarie, språkmaterialism, förlag, egenutgivning, psykiatri och mycket annat. Det var väldigt trevligt och kanske gör vi någon gång en gemensam uppläsningstur till Åland eller Å kyrka i Östergötland.

Jag håller också som bäst på och funderar på "Brusa högre lilla å" som ljudkonstverk. Att ge ut den som ljudbok verkar uteslutet (jag har ringt runt till några olika förlag och fått reda på att det kostar 100.000 att producera en titel, vilket gör experimentell ljudpoesi till om möjligt ännu mindre hårdvaluta än den i pappersform) men förhoppningsvis finns det möjligheter att göra någonting utanför förlagsvärlden även där.

Så just nu grubblar jag över frågor som: Kan "Lilla å"-projektets idé på något vettigt vis översättas från skrift till ljud? Hur låter ett meningslöst ljudkonstverk? Om man till exempel säger "å" utan att kommunicera, vad blir det för sorts läte eller tal? Det är ju viktigt, känner jag, att även ljudkonstverket ska vara meningslöst och ickekommunikativt. Ja, alltså, jag måste ju ändå se till att börja där. Sedan kan man ju gissa vad som händer: Det kommer att uppstår mening lik förbannat, men det får jag väl i så fall ta.

2010-10-14

2010-10-13

Mening och kommunikation

När jag gjorde "Brusa högre lilla å" försökte jag verkligen göra något meningslöst och ickekommunikativt, men det var svårare än jag trodde. Olika idéer och frågor omkring det lilla å:et dök hela tiden upp medan jag jobbade med projektet och jag hade fullt sjå med att försöka värja mig mot sådant som symbolik, handling och innebörd.

Vad innebär det till exempel att å:et rör sig från vänster till höger? Kan ett å vara mer än en bokstav eller ett vattendrag? Ett utrop, till exempel? Vad betyder det i så fall? Och hur kan man se på själva rörelsen över sidorna, tomrummen, pagineringen? Naturligtvis hade jag inget svar på den sortens frågor, men bara att de fanns där gav på något sätt en vink om en mening med alltihop. Det är ju sådant som författare ofta säger: "Jag vill att min bok ska väcka frågor, men jag har inga svar."

Det har väl också varit lite si och så med ickekommunikationen. Boken och manifestet har genererat en hel del uppmärksamhet. Media har reagerat, mina vänner har kommenterat och diskuterat och människor jag inte känner har hört av sig och varit intresserade. I går fick jag till exempel ett brev på posten, från Annasara Svanteson som berättade att hon har skrivit å-dikter i tio år! Hon skickade med några av sina "ordlekar", som hon kallar dem, och en krönika från 2004 ur Ljusdals-Posten – "Bokstavstrogen" är rubriken – där hon skriver:

"Själv är jag trogen bokstaven å. Å består av två tecken A och O, ett stort A och ett litet o. A och O, begynnelsen och änden. Början och slutet. Livet öppnar sig och sluter sig runt en å och ett å."

2010-10-09

Lilla å brusar vidare

I det nyligen utkomna numret av Språktidningen uttalar jag mig om mitt Lilla å-projekt och till min glädje såg jag också att bloggen Den perfekta partnern tycker att boken och manifestet är hilarious.

I senaste Cora, nummer 22, skriver jag själv under rubriken "En förnekad och bespottad genre" – finns dock endast att läsa i papperstidningen.

2010-09-28

Onödiga ord

"Writing becomes not easier, but more difficult for me. Every word is like an unnecessary stain on silence and nothingness."

Samuel Beckett i en intervju i Vogue 1970

2010-09-23

Ett obebott land

Målningen på bilden heter The Scapegoat, av William Holman Hunt. Han gjorde den vid Döda havet på 1850-talet – "a scene of beautifully arranged horrible wilderness" skrev han i sin dagbok om landskapet – och på ramen finns ett citat från Tredje Mosebok:

And the Goat shall bear upon him all their iniquities unto a Land not inhabited.

I den svenska Bibeln står det "ödemarken", men "not inhabited" betyder snarare obebott. Så vad vet man? Den här syndabocken kanske hittar ett land att bo i, när den springer iväg med den svenska poesin.

2010-09-18

The subversion of meaning

"If all plots somehow tell the story of their own marring, then perhaps it could be said that all plots are plots against authority, that authority creates the scene of its own destruction, that all stories necessarily recount by their very existence the subversion of the father, of the gods, of consciousness, of order, of expectations, or of meaning."

Barbara Johnson i Melville's Fist: The Execution of Billy Budd

2010-09-14

Baudelairesk materialism

– Hädanefter finns du inte, o levande materia!
annat än som ett granitblock omgärdad av dunkel fasa,
slumrande i fonden av ett disigt Sahara.
En gammal sfinx, obemärkt av en sorglös värld
bortglömd på kartan, och vars svårmodiga sinne
endast sjunger för den nedgående solens strålar.

från Spleen II

2010-09-12

Barn och miljö

Jag har inte läst Joar Tibergs nya diktsamling, men efter vad jag förstår så påminner den en del om "Brusa högre lilla å". Åtminstone på så sätt att båda böckerna består av lite text och mycket tomrum – och det här kan man ju rent miljömoraliskt fundera på.

Barn, till exempel, reagerar – det har jag själv märkt, och även fått bekräftelse på via en diskussion på Facebook – eftersom sådana här böcker är ett så uppenbart slöseri med träd.

Någon skrev att hans dotter gärna ville börja rita i en diktsamling med få ord på varje sida, att allt det där vita papperet blir en frestande yta att fylla med egna teckningar. Och varför inte, tänker jag? Det skulle kanske skapa någon sorts dialog, att använda "Lilla å" som ritblock. I en kommentar här kom ju också barnboksaspekten upp.

2010-09-09

Impopulär bokstav i Finland

Å:et verkar vara något relativt nytt i svenskan, både som ljud och som bokstav – det utvecklades från ett långt a-ljud och först på 1500-talet började det skrivas som ett a med ett litet o ovanför.

Även norskan och danskan använder å, men i Finland ses bokstaven ibland som en symbol för just det svenska språket. I en kampanj mot obligatorisk svenskundervisning används den här symbolen – men observera att det är stora Å som slängs i papperskorgen, inte lilla å!

"Pois pakkoruotsi" betyder ungefär "Bort med svenskakravet"

2010-09-04

Känslor

En annan sak som hände under arbetets gång var ju att jag fick känslor för det lilla å:et. Jag tyckte det var fint och uttrycksfullt i all sin ensamhet. En envis liten bokstav som strävar från vänster till höger. Och i början ville jag helst inte putta iväg det alls. Jag tyckte det kändes bäst att ha det längst ner på sidan till vänster. Att det skulle iväg uppåt och åt höger kändes jobbigt, av någon anledning. Det kändes också som om mina tankar och de samtal jag hade och den musik jag lyssnade på under arbetets gång vävdes in i boken. Som om där egentligen finns allt möjligt annat i tomrummen. Solljuset från skärgården, mönstret i min bordsduk i köket, ett sommarprogram på radion osv. Det ser ju inte läsaren, men jag tänker mig att det vore roligt om någon verkligen tog sig igenom boken från pärm till pärm på samma sätt. Och, alltså, samtidigt fyller i med sitt eget ljus, stämningen i rummet och det som hörs och syns och känns under tiden – kanske kommer det att sitta där sedan som ett avtryck runt omkring det lilla å:et.

2010-09-01

Estetik, förståelse och mening

Nu när jag har berättat hur jag gjorde själva diktsamlingen rent praktiskt och tekniskt så ska jag också säga något om det estetiska. När jag gjorde om formatet från A4 till A5 så fick jag ju också göra om bruset, eller mönstret – det som syns på bokens framsida. Det som föreställer å:ets väg från början till slutet; jag försökte göra det slumpmässigt, men det har ju ändå något slags form. I den första versionen var mönstret mycket mera hoppigt, å:et skuttade längre ut mot kanterna ibland. I version två drog jag ihop det mera och först störde det mig att jag var tvungen att ändra över huvud taget, att jag inte kunde få samma bild när jag hade vant mig vid den jag hade först.

Dessutom påverkades jag av andras reaktioner. Om någon kom förbi och sa "vad snyggt" så blev jag glad. I rimlighetens namn så borde jag ha uppskattat kommentarer som "vad gör du?!" och "vad ska det där vara bra för?" och "jag fattar ingenting!" Hela bokens tillkomst styrdes förresten av det stöd jag fick bland mina vänner. I första vändan, för några år sedan, var det ingen som nappade på idén. När jag förklarade mitt projekt möttes jag av oförståelse och förvirring. Det borde ju ha triggat mig, men det blev tvärtom. När det sedan, i somras, fanns en kompis som blev entusiastisk så fick det mig att sätta igång med alltihop.

Nåväl. När det gällde å:nas placering försökte jag undvika ett mönster, men det blev ju ändå en sorts bild. Ja, man skulle till och med kunna säga att å:na liknar en brusande å när man ser dem sådär tillsammans. Den blå färgen på omslaget förstärker intrycket av vatten och en ickebokstavlig å. Jag vet ju att jag någonstans hela tiden har fastnat i bilder, jag har letat efter begriplighet, syfte och sammanhang. Den delen av mig är stark. Man kan nästan säga att den har vunnit. Över den delen som har försökt att undvika mening och kommunikation. Jag känner ett stort motstånd mot det som bara är slumpmässigt och kaotiskt. Gör inte alla det? Vem gillar världens undergång?

2010-08-28

Uppochnervänd debatt

I dag fick jag se att Aftonbladet har skrivit om mitt Lilla å-projekt i veckan. "Looft sänker lyrikdebatten" var rubriken och i texten säger Kristian Lundberg att jag har "fört upp debatten en nivå".

Lite kul, och talande när det gäller en konflikt som är som gjord för paradoxer och missförstånd.

Hur som helst så har boken och manifestet fått en hel del uppmärksamhet – exempelvis även i Upsala Nya Tidning och Dala-Demokraten – och det är bra för det betyder att folk nu har förstått att språkmaterialismen, det är jag.

2010-08-22

Börja om från början

Ja, här ser man en skärmdump med de olika dokumenten jag skrev om. Med de osynliga tecknen synliga och allt. Dokumentet till höger är sammanfattningsdokumentet. Det i mitten är radräknaren. Och till vänster, under de båda andra, ligger innehållet, själva boken, och här befinner jag mig på sidan femtiofem.

Som synes är det väldigt gyttriga rader. Och det här är alltså i början av arbetet. Eller, det är det egentligen inte. Jag fick nämligen göra alltihop en extra gång.

Jag satt i lugn och ro på en ö i Stockholms skärgård i den första vändan och jobbade med det här några timmar varje dag. Pluppa ner, kopiera, klistra in, lägg till ny rad ... Medan sommarvinden blåste över havet utanför. Jag släppte ut en humla, drack kaffe med min pappa och min syster, pratade med barn och fastrar och kusiner som kom och gick. Det gick bra att vara halvkoncentrerad, i alla fall när jag hade kommit in i det. Helt okoncentrerad kunde jag inte vara. Då hakade det upp sig och blev fel.

Men hur som helst, jag gjorde över sex hundra sidor. Och sedan skulle jag ladda upp boken på Vulkan när jag kom hem. Jag hade inget internet därute på landet. Men det visade sig att jag hade tänkt fel. Jag hade glömt det där med storleken på boken, att alla böcker på Vulkan ska vara i A5-format. Mitt manus var i A4. Och det var ju inte bara att ändra. För då skulle alla å:na hoppa fel igen.

Alltså fick jag sätta mig och börja om från början. Med lite färre rader, naturligtvis. Men sammanlagt så har jag säkert gjort ett par tusen sidor. Om man räknar med alla tester och misslyckade försök.

2010-08-21

Osynliga tecken

Ja, nu ska vi se ... Var var jag någonstans? Jo, jag var på sidan 80 och hade blivit trött på att räkna och bestämde mig för att använda tre dokument.

Alltså hade jag innehållsdokumentet (med själva boken), sammanfattningsdokumentet (med alla å:n tillsammans, som på omslaget) och radräknardokumentet (där jag kunde hålla koll på vilken rad jag egentligen befann mig på).

Sedan gjorde jag som så, att jag började i sammanfattningsdokumentet, där jag pluppade ner ett å. Det nedersta, för att få fatt på ett i taget; det hamnade på nästa sida för sig självt. Jag kopierade å:et, gick till radräknardokumentet och klistrade in det på översta raden där. Sedan la jag till en rad, kopierade hela rasket och klistrade in det på aktuell sida i innehållsdokumentet. För att få det att hamna rätt hade jag en markering i radräknardokumentet på nedersta raden – en rad med "osynliga" mellanslag – som en sorts stopp eller kant. Dessa skulle alltså hamna längst ner på sidan i innehållsdokumentet och när de satt på rätt plats började jag om igen. På nästa sida. Och nästa. Och nästa. Pluppa ner, kopiera, klistra in, lägg till ny rad, kopiera hela rasket, klistra in. Sätt de osynliga tecknen längst ner på sidan. Och börja om från början. Om och om och om och om igen.

Förstår man det här? Jag tycker själv att det låter komplicerat. Jag ska lägga in en bild sedan som kanske (?) gör det hela klarare.

2010-08-17

Läser tjock bok

Nu har jag äntligen fått mina egna ex av "Brusa högre lilla å" – i går var jag och hämtade dem i Icaaffären. Boken blev ju hiskeligt dyr, trots att man bara betalar för tryckkostnaden, men jag köpte två ex i alla fall, ett till mig själv och ett till Björn J:son Lindh.

Jag mejlade ju honom innan jag satte igång med projektet på allvar, frågade om jag fick använda hans titel och förklarade samtidigt vad alltihop gick ut på. "Hoppas att du förstår min idé och gillar den" skrev jag och redan samma eftermiddag fick jag följande svar:

"Jag älskar din idé.
MVH
Björn J:son.
Kör!"

2010-08-16

All dikt hänger ihop

Tack vare en kommentar på Argusbloggen från István Molnár kom jag i kontakt med den profetiska dikten "Före kvällen" av Eric Pauli Fylkeson. Den kan läsas här i sin helhet och sista versen lyder som följer:

Dröm läggs på dröm
men bara en handlar om
att leva om sitt liv
i endräkt,
att söka varaktig kontakt
med skuggorna
nere vid tjärnen,
att lämna G
och med sina allra minsta
försöka nå fram till å
före kvällen

2010-08-15

Räknandets olidliga lätthet

Här följer den spännande fortsättningen på storyn om hur jag löste problemet med att få alla å:na i boken på plats.

Jo, jag ville ju att å:et skulle kliva upp en rad för varje sida och samtidigt flimra fram och tillbaka horisontellt, men det skulle inte fladdra hur mycket som helst – jag ville ha någon sorts form och stil på sidledsrörelsen så att den verkligen beskrev en tydlig förflyttning från vänster till höger genom boken. Därför började jag med att göra ett dokument där jag la in alla å:n på samma gång. Det blev alltså en enda sida med ett å på varje rad; en sorts sammanfattning av helheten, med alla sidor i boken samlade till en. (Det är den sammanfattningen som syns på omslaget – om man skulle lägga alla sidor på varandra och göra dem genomskinliga så skulle det se ut just så.)

Sedan skapade jag ett annat dokument, för själva innehållet i boken, men jag upptäckte förstås att det inte fungerade att bara klippa ut ett å i taget från sammanfattningsdokumentet och klistra in i innehållsdokumentet eftersom raderna var så gyttriga. Jag fick helt enkelt inte tag i rätt å i sammanfattningsdokumentet – det gick varken att se vilket som låg nederst eller vilket jag klippte ut.

Då började jag med att putta ner ett å i taget, så att det liksom ramlade ner på en helt ny, blank sida i sammanfattningsdokumentet. På så vis fick jag fatt i det nedersta å:et hela tiden, plus att å:et ifråga också låg på sin rätta plats i sidled. Det som fortfarande var problematiskt var ju räknandet; jag skulle fortfarande bli tvungen att räkna mig uppåt, rad för rad, sida för sida, i innehållsdokumentet ...

... och fy fasen, vad det här låter krångligt! Och det var ju krångligt också; det var knepigt att göra boken och det är knepigt att berätta om hur det gick till. Innan jag satte igång trodde jag själv att alltihop skulle bli mycket lättare än det blev, och jag måste säga att det har varit väldigt nyttigt att genomföra det här projektet. Alla som irriterar sig på konceptkonst och säger att "vadå, det där kan väl jag också göra" borde sätta sig ner och verkligen jobba med ett idébaserat verk. Det uppstår problem man aldrig hade kunnat drömma om, man ställs inför underliga frågeställningar och trillar över tusen miljoner möjligheter och hinder som man måste begrunda och anpassa sig till.

Nåväl, hur som helst så började jag med mitt räknande igen – jag puttade ner det nedersta å:et från sammanfattningsdokumentet, klippte ut det och klistrade in det i innehållsdokumentet samtidigt som jag räknade mig uppåt på raderna, sida för sida.

När jag kom till sidan 80 blev jag lite galen på räknandet. Om man gör något som är mekaniskt och monotont så är det väldigt lätt att börja tänka på annat och jag förstod att jag någonstans på till exempel sidan 135 eller 220 eller 318 troligen skulle tappa bort mig och bli osäker på hur långt jag egentligen hade räknat eller så skulle jag börja undra om jag hade räknat rätt och så skulle jag vara tvungen att räkna en gång till och kanske en extra gång om jag kom till olika resultat de båda första gångerna och då kände jag att nej, det här kunde jag inte hålla på med.

Jag behövde helt enkelt hitta ett sätt att hålla koll på raderna på varje sida, så att jag lätt kunde se vilken rad jag befann mig på, och då kom jag på att jag skulle göra ett tredje dokument, som ett slags mellanstation, ja, det vill säga ett radräknardokument.

Håhåjaja. Fortsättning följer. Erkänn att det är mer rafflande än vilken deckare som helst?

2010-08-14

Lilla å i praktiken

I dagens Fria Tidningen blir jag intervjuad av Martin Holmström om mitt språkmaterialistprojekt och ser glad ut på en porträttbild av Anders K. Johansson.

Och nu, tänkte jag, ska jag berätta mer om hur "Brusa högre lilla å" kom till rent praktiskt, för det var inte så enkelt att göra den som det kanske kan se ut.

Jag visste ju redan när jag fick idén till boken att jag ville ha ett litet, gement, å som rörde sig uppåt och framåt, sida efter sida, från nedre vänstra hörnet och sakta snett upp mot höger. När jag sedan skulle börja arbeta med projektet uppstod förstås frågor som: Vilket typsnitt ska jag använda? Hur stort ska å:et vara? Enligt vilket mönster ska det förflytta sig? osv. Jag började också undra om det kanske fanns andra sätt att få det att brusa högre än med just den metod jag hade valt.

Jag testade en rad olika varianter, den ena krångligare och mer tekniskt krävande än den andra, men återvände till slut till min ursprungsidé och valde ett elva punkters Garamond-å. (Ett vanligt, snyggt och läsbart typsnitt; jag fick ju skäll av Sven för att jag använde Times när jag gjorde "I väntan på support")

Eftersom jag ville att å:et skulle hoppa upp en rad för varje ny sida fungerade det inte med normalt radavstånd; då skulle å:et fara uppåt i expressfart och bruset skulle snarare bli något slags svosch. Alltså gjorde jag radavståndet så litet som möjligt – 0,01 är det minsta som funkar i mitt ordbehandlingsprogram – och sedan lät jag å:et röra sig lite fram och tillbaka på raderna samtidigt som det steg uppåt. Jag hade ingen lust att låta det marschera framåt strikt militäriskt: en rad upp och ett steg fram. Det skulle inte se vidare brusigt ut; jag tyckte det var bättre med någon sorts slumpmässig vågrörelse i sidled.

Men det är svårt att vara slumpmässig när man är människa, upptäckte jag, och det var också svårt att hålla ordning på raderna eftersom de var så gyttriga. Även om jag förstorade dokumentet så mycket som möjligt så gick det inte att se vilken rad som var vilken. Jag kunde förstås börja nerifrån och räkna raderna med uppåt-pil-tangenten, medan jag rörde mig framåt genom boken, sida för sida, och sätta dit ett å på varje, men det var inte riktigt den rätta metoden, märkte jag snart. Jag hade ingen kontroll över mönstret, ingen överblick, och kunde inte veta hur rörelsen som helhet tog sig ut eftersom jag inte tydligt såg hur det aktuella å:et förhöll sig till föregående å.

Jag insåg att jag var tvungen att göra på något annat sätt och jag ägnade en hel del nätter åt att grubbla på det.

(Ja, jag vet inte. Blir det här begripligt? Hur som helst ska jag inte vara för långrandig varje gång. Jag tar en bit i taget och hoppas att ni inte blir för trötta och förvirrade och blir ni det så får ni klaga eller ställa frågor eller något.)

2010-08-11

"En sann klassiker"

"Brusa högre lilla å" har recenserats på Axess-bloggen, där Nils Karl Karin Nils Tosstenson kallar mig "stor poet", boken "en sann klassiker" och hävdar att "Looft i sin praktik visar hur den språkmaterialistiska slipstenen ska dras".

Tosstenson har också en invändning mot mitt manifest och menar i ett mejl till mig att man inte får underskatta språkmaterialismens politiska dimensioner:

"Språkmaterialismen som en demokratisk kraft som bryter mot alla hierarkier i samhället och därmed är den enda sant revolutionära estetiken. I kraft av denna aspekt är språkmaterialismen den enda sant folkliga poesin, vilket innebär att all kritik av språkmaterialismen är odemokratisk och kanske till och med nazistisk. Vilket leder till att all kritik mot språkmaterialismen borde förbjudas!"

På Facebook har manifestet också genererat en del kommentarer, bland annat från Thomas Sjösvärd, som är inne på liknande tankegångar. Han saknar förbudet mot muntlighet och metaforer "och allt annat som traditionellt förknippats med lyrik, förkastandet av alla traditioner som sådana, samt kravet att alla i framtiden skall bli språkmaterialister och all annan litteratur förtigas av kritiken. Och så pluralismen!"

2010-08-10

Det språkmaterialistiska manifestet

1. Jag vill inte kommunicera.
2. Det jag säger betyder ingenting.
3. Texten ska vara obegriplig.
4. Jag tror på inåtvända experiment.
5. Oiwau öe acper,
6. Ett ,,, skiljetecken .-,,,,.+* säger “#€&/)=? mer •Ω®† än µπ˙ß∂ƒ¸˛√ªfi tusen ÷≈ç‹›‘’‚…– ord.
7. Den svenska poesin kan delas in i två läger – ett av dem är språkmaterialismen.
8. Det finns bara en språkmaterialist och det är jag.
9. Jag har inga bundsförvanter, men om jag hade det skulle vi bilda ett hemligt nätverk i den litterära offentligheten och avfärda alla våra kritiker som konspirationsteoretiker.
10. Det här manifestet finns till för formens skull.

2010-08-07

With love and light

Jo, jag tänkte ju att jag här på bloggen skulle berätta om hur "Brusa högre lilla å" kom till och hur jag har jobbat med den. Det har nämligen hänt en del under arbetets gång – tankar har kommit och gått, problem har uppstått och jag har lärt mig åtskilligt om konceptualitetens svåra konst.

Idén till "Brusa högre lilla å" fick jag redan 2006 och sedan dess har jag gått och funderat på den fram och tillbaka. Tanken var att göra en så enkel, formfixerad och innehållslös bok som möjligt, en bok helt fokuserad på språk, eller på en enda bokstav; ja, den skulle helt enkelt bara handla om ett litet å som brusade högre och ingenting mer.

Det har ju pågått en poesidebatt sedan ett antal år tillbaka där begrepp som "brus" och "språkspel" har ställts mot mer traditionellt poetiska idéer som "kommunikation" och "metafor" – här och här hittar man angrepp på den språkmaterialistiska poesin och nu senast i somras vaknade debatten till liv igen i Dagens Nyheter.

En hel del poeter har under åren utpekats som språkmaterialister av motståndarna men ingen av dem har själva velat befatta sig med begreppet. Den 22 juni skriver Anna Hallberg i DN:

"Jag har själv blivit kallad 'språkmaterialist' några gånger och har följt och involverats i ett decennielångt käbbel om den 'obegripliga' språkmaterialismen. Däremot har jag aldrig läst ett språkmaterialistiskt manifest, jag har inte sett någon definition av begreppet och har faktiskt aldrig hört en enda poet kalla sig själv språkmaterialist."

På kollektivbloggen Den Blinde Argus, som jag också skriver på ibland, utbröt en debatt omkring just detta och jag började undra vad det egentligen är som är så förskräckligt med detta stackars begrepp. "Språkmaterialism" – varför har det kommit att bli någon sorts pest eller kolera, någonting onämnbart, någonting som ingen vill erkänna, varken motståndarna eller de som påstås ägna sig åt den? Själva idén tycks så befängd eller meningslös eller begränsande att man hela tiden måste slå på den eller värja sig eller strössla med citationstecken så fort det förhatliga ordet dyker upp.

Så då tänkte jag: Jag tar det på mig! Här finns ju faktiskt en uppgift och en ledig plats. Den svenska poesin lider av en bortträngd och förnekad genre och det är dags att omfamna den med kärlek och ljus.

2010-08-06

Klar!!!

Eftersom jag har mångårig erfarenhet av att samarbeta med Sven så vet jag att man kan få vänta på support och banners och kanske, misstänkte jag, även ett omslag, så därför bad jag i stället en annan god vän om hjälp. Hon har en lägenhet på sjunde våningen full av andliga sköldar, små träd och tekniska tingestar av senaste modell, däribland en dator med Photoshop som jag fick låna ett par timmar i dag.

Så, halleluja, nu är den klar, Sveriges första och enda språkmaterialistiska diktsamling: Brusa högre lilla å!

2010-08-03

Ave crux

Nej, minsann. Något provphotoshop blev det inte för min del eftersom mitt operativsystem råkade vara några sekunder för gammalt.

Inte heller fick jag till det med ett program som heter Gimp eftersom det visade sig att en liten applikation saknades i min dator och att den skulle finnas på en installationsskiva som jag har råkat förlägga i någon låda eller mapp eller pärm, kalla det vad du vill du ...

Så, tja, då återstod bara att krypa – nej kräla! på sina bara, skinnflådda, blodiga knän och händer – till korset och mejla Sven, Bobby Jr, Preben och Anton och i konstens och alla helgons namn be någon av dem att vid lämpligt tillfälle släppa in mig på irl-Kulturkontoret för ett litet lån av Photoshopdator i en timme eller två. Det kändes ... Ja, hur tror ni att det kändes? Men vad gör man inte. För att man måste. Få färdigt sin oerhört viktiga bok.

Den enda som har svarat hittills är faktiskt Sven. Och vet ni vad? Han har erbjudit sig att färdigställa omslaget åt mig, alldeles av sig själv. Jag blev otroligt glad och tacksam och lättad och har nu skickat honom baksida, framsida och skiss.

2010-08-02

I don't wanna miss a thing

Ja, vet ni nu då, nu sitter jag och väntar på att någon sorts provversion av Photoshop ska ladda ner sig på min dator och det kommer att ta ungefär två och en halv timme. "2h, 33m remaining" står det, fast minutrarna hoppar hit och dit hela tiden.

Om jag hade varit kvar på det gamla fysiska Kulturkontoret, där jag jobbade förut, så hade jag naturligtvis gått dit och lånat en dator med Photoshop på, men jag gissar att jag aldrig mer kommer att sätta min fot där och det känns på sätt och vis lite sorgligt. Jag saknar alla samtal och diskussioner med Sven och Preben och Zita och Bobby Jr och Janos och Anton och de andra, och jag saknar själva jobbet med hemsidan. Sedan finns det förstås vissa saker jag inte saknar alls. Som städningen och Josefins vädringsklocka och Kjells administration.

Men ändå. På det stora hela. Så hade det varit praktiskt att gå dit och photoshoppa lite en sådan här dag.

2010-08-01

Förvandlingar

Efter några tjötmejl till Vulkan fick jag ett vänligt och informativt svar – det visade sig att jag inte kunde ladda upp mitt PDF-dokument eftersom det inte är skapat i Word utan i ett Mac-ordbehandlingsprogram som heter Pages (och som Sven inte rekommenderar, obs!)

Beskedet gjorde mig förbryllad och dyster till sinnes, dels för att samma procedur funkade förra gången, med "I väntan på support", dels för att jag har jobbat mycket med den här boken – halva sommaren närmare bestämt. Jag ska så småningom berätta mer om arbetsprocessen eftersom den har varit väldigt intressant och lärorik. Det har varit en hel del turer och misslyckanden och grubbel och trubbel under skrivandets gång.

Nåväl. Jag försökte förstås göra om mitt Pages-dokument till Word, eftersom man även kan ladda upp sådana hos Vulkan, men det gick inte utan att texten hoppade helt fel och filen blev jättestor och skum. Då kom jag på att jag kanske kunde hitta någon annan sorts Wordkonverterare och testade den här fina sajten. Det blev en bra Wordfil, men den gick ändå inte att ladda upp hos Vulkan; det kom bara upp outgrundliga felmeddelanden som jag inte kunde tyda. Men! när jag via ett annat fiffigt ställe gjorde om Worddokumentet till PDF igen så gick det! Ta alltså detta som ett tips, alla andra Vulkananvändare som har drabbats av samma problem som jag.

(Jag mejlade Sven och berättade om hur jag löste problemet för jag hade hoppats att han skulle tycka att jag var lite smart, men det tyckte han nog inte för jag fick inget svar.)

Jahaja. Hur som helst. Där ser man. Nu är det bara omslaget som inte vill sig, för det ändrar storlek hela tiden på ett mystiskt vis.

2010-07-27

Pdf-patrullen

Jo, det är alltså så att jag har ett nytt egenutgivningsprojekt på gång, en bok som har funnits på idéstadiet under en längre tid.

Nu under sommaren har jag ägnat mig åt den mera praktiskt; i förrgår avslutade jag själva texten och i går jobbade jag med omslag och baksida och den här fina nya blogglayouten och satt och joxade med olika bilder som jag måste fixa med hjälp av fiffiga screenshots och ett nätbildbehandlingsprogram eftersom jag inte har photoshop. Sedan tänkte och trodde jag att alltihop var klappat och klart, men hos Vulkan stötte jag på patrull.

Förra gången – när jag gjorde "I väntan på support" – var det diverse trycktekniskt krångel som ställde till det, men denna gång är det en pdf som vägrar att ladda upp sig. Jag har försökt med tre olika webbläsare och använt både Mac och PC, men nehej då. Återstår alltså att be om hjälp via mejl så det har jag gjort i dag.

2010-07-26

Sommarhej

Jamen, kolla nurå! Andra färger, större lemur, lite mer lättläst layout och så vidare ... Vad månde bliva av detta? Förhoppningsvis ett nytt, trevligt, intressant, spännande och skojigt bokprojekt av ett eller annat slag. Så håll utkik – jag ska bara krångla lite med Vulkan och försöka ladda upp det hela.

(Och, nej, Sven har inte tagit bort mitt namn, men det var väl heller inte särskilt väntat.)

2010-03-31

What's in a name

Det känns ju trist att det inte händer så mycket på den här sidan längre, med fin lemur och allt, så nu har jag, bara för det, startat ett spännande litet skeende som jag ännu inte vet var det slutar ... Jag upptäckte nämligen nyss till min stora sorg och förskräckelse att jag står kvar som kontaktperson på två ställen på Kulturkontorets hemsida. Och eftersom jag inte längre kommer in med mitt gamla lösenord så kan jag inte ändra. Och att be Kjell ta bort mitt namn kändes inte som något alternativ. Så jag bad Sven. Via mejl. Och jag har ännu inte fått något svar.

Tadadadaaa tadada (James Bond-musik)

Hur ska det gå?! Kommer Sven att svara? Kommer mitt namn att stå kvar på ett irriterande vis i all evighet, tro?

Fortsättning följer ...