2010-08-28

Uppochnervänd debatt

I dag fick jag se att Aftonbladet har skrivit om mitt Lilla å-projekt i veckan. "Looft sänker lyrikdebatten" var rubriken och i texten säger Kristian Lundberg att jag har "fört upp debatten en nivå".

Lite kul, och talande när det gäller en konflikt som är som gjord för paradoxer och missförstånd.

Hur som helst så har boken och manifestet fått en hel del uppmärksamhet – exempelvis även i Upsala Nya Tidning och Dala-Demokraten – och det är bra för det betyder att folk nu har förstått att språkmaterialismen, det är jag.

2010-08-22

Börja om från början

Ja, här ser man en skärmdump med de olika dokumenten jag skrev om. Med de osynliga tecknen synliga och allt. Dokumentet till höger är sammanfattningsdokumentet. Det i mitten är radräknaren. Och till vänster, under de båda andra, ligger innehållet, själva boken, och här befinner jag mig på sidan femtiofem.

Som synes är det väldigt gyttriga rader. Och det här är alltså i början av arbetet. Eller, det är det egentligen inte. Jag fick nämligen göra alltihop en extra gång.

Jag satt i lugn och ro på en ö i Stockholms skärgård i den första vändan och jobbade med det här några timmar varje dag. Pluppa ner, kopiera, klistra in, lägg till ny rad ... Medan sommarvinden blåste över havet utanför. Jag släppte ut en humla, drack kaffe med min pappa och min syster, pratade med barn och fastrar och kusiner som kom och gick. Det gick bra att vara halvkoncentrerad, i alla fall när jag hade kommit in i det. Helt okoncentrerad kunde jag inte vara. Då hakade det upp sig och blev fel.

Men hur som helst, jag gjorde över sex hundra sidor. Och sedan skulle jag ladda upp boken på Vulkan när jag kom hem. Jag hade inget internet därute på landet. Men det visade sig att jag hade tänkt fel. Jag hade glömt det där med storleken på boken, att alla böcker på Vulkan ska vara i A5-format. Mitt manus var i A4. Och det var ju inte bara att ändra. För då skulle alla å:na hoppa fel igen.

Alltså fick jag sätta mig och börja om från början. Med lite färre rader, naturligtvis. Men sammanlagt så har jag säkert gjort ett par tusen sidor. Om man räknar med alla tester och misslyckade försök.

2010-08-21

Osynliga tecken

Ja, nu ska vi se ... Var var jag någonstans? Jo, jag var på sidan 80 och hade blivit trött på att räkna och bestämde mig för att använda tre dokument.

Alltså hade jag innehållsdokumentet (med själva boken), sammanfattningsdokumentet (med alla å:n tillsammans, som på omslaget) och radräknardokumentet (där jag kunde hålla koll på vilken rad jag egentligen befann mig på).

Sedan gjorde jag som så, att jag började i sammanfattningsdokumentet, där jag pluppade ner ett å. Det nedersta, för att få fatt på ett i taget; det hamnade på nästa sida för sig självt. Jag kopierade å:et, gick till radräknardokumentet och klistrade in det på översta raden där. Sedan la jag till en rad, kopierade hela rasket och klistrade in det på aktuell sida i innehållsdokumentet. För att få det att hamna rätt hade jag en markering i radräknardokumentet på nedersta raden – en rad med "osynliga" mellanslag – som en sorts stopp eller kant. Dessa skulle alltså hamna längst ner på sidan i innehållsdokumentet och när de satt på rätt plats började jag om igen. På nästa sida. Och nästa. Och nästa. Pluppa ner, kopiera, klistra in, lägg till ny rad, kopiera hela rasket, klistra in. Sätt de osynliga tecknen längst ner på sidan. Och börja om från början. Om och om och om och om igen.

Förstår man det här? Jag tycker själv att det låter komplicerat. Jag ska lägga in en bild sedan som kanske (?) gör det hela klarare.

2010-08-17

Läser tjock bok

Nu har jag äntligen fått mina egna ex av "Brusa högre lilla å" – i går var jag och hämtade dem i Icaaffären. Boken blev ju hiskeligt dyr, trots att man bara betalar för tryckkostnaden, men jag köpte två ex i alla fall, ett till mig själv och ett till Björn J:son Lindh.

Jag mejlade ju honom innan jag satte igång med projektet på allvar, frågade om jag fick använda hans titel och förklarade samtidigt vad alltihop gick ut på. "Hoppas att du förstår min idé och gillar den" skrev jag och redan samma eftermiddag fick jag följande svar:

"Jag älskar din idé.
MVH
Björn J:son.
Kör!"

2010-08-16

All dikt hänger ihop

Tack vare en kommentar på Argusbloggen från István Molnár kom jag i kontakt med den profetiska dikten "Före kvällen" av Eric Pauli Fylkeson. Den kan läsas här i sin helhet och sista versen lyder som följer:

Dröm läggs på dröm
men bara en handlar om
att leva om sitt liv
i endräkt,
att söka varaktig kontakt
med skuggorna
nere vid tjärnen,
att lämna G
och med sina allra minsta
försöka nå fram till å
före kvällen

2010-08-15

Räknandets olidliga lätthet

Här följer den spännande fortsättningen på storyn om hur jag löste problemet med att få alla å:na i boken på plats.

Jo, jag ville ju att å:et skulle kliva upp en rad för varje sida och samtidigt flimra fram och tillbaka horisontellt, men det skulle inte fladdra hur mycket som helst – jag ville ha någon sorts form och stil på sidledsrörelsen så att den verkligen beskrev en tydlig förflyttning från vänster till höger genom boken. Därför började jag med att göra ett dokument där jag la in alla å:n på samma gång. Det blev alltså en enda sida med ett å på varje rad; en sorts sammanfattning av helheten, med alla sidor i boken samlade till en. (Det är den sammanfattningen som syns på omslaget – om man skulle lägga alla sidor på varandra och göra dem genomskinliga så skulle det se ut just så.)

Sedan skapade jag ett annat dokument, för själva innehållet i boken, men jag upptäckte förstås att det inte fungerade att bara klippa ut ett å i taget från sammanfattningsdokumentet och klistra in i innehållsdokumentet eftersom raderna var så gyttriga. Jag fick helt enkelt inte tag i rätt å i sammanfattningsdokumentet – det gick varken att se vilket som låg nederst eller vilket jag klippte ut.

Då började jag med att putta ner ett å i taget, så att det liksom ramlade ner på en helt ny, blank sida i sammanfattningsdokumentet. På så vis fick jag fatt i det nedersta å:et hela tiden, plus att å:et ifråga också låg på sin rätta plats i sidled. Det som fortfarande var problematiskt var ju räknandet; jag skulle fortfarande bli tvungen att räkna mig uppåt, rad för rad, sida för sida, i innehållsdokumentet ...

... och fy fasen, vad det här låter krångligt! Och det var ju krångligt också; det var knepigt att göra boken och det är knepigt att berätta om hur det gick till. Innan jag satte igång trodde jag själv att alltihop skulle bli mycket lättare än det blev, och jag måste säga att det har varit väldigt nyttigt att genomföra det här projektet. Alla som irriterar sig på konceptkonst och säger att "vadå, det där kan väl jag också göra" borde sätta sig ner och verkligen jobba med ett idébaserat verk. Det uppstår problem man aldrig hade kunnat drömma om, man ställs inför underliga frågeställningar och trillar över tusen miljoner möjligheter och hinder som man måste begrunda och anpassa sig till.

Nåväl, hur som helst så började jag med mitt räknande igen – jag puttade ner det nedersta å:et från sammanfattningsdokumentet, klippte ut det och klistrade in det i innehållsdokumentet samtidigt som jag räknade mig uppåt på raderna, sida för sida.

När jag kom till sidan 80 blev jag lite galen på räknandet. Om man gör något som är mekaniskt och monotont så är det väldigt lätt att börja tänka på annat och jag förstod att jag någonstans på till exempel sidan 135 eller 220 eller 318 troligen skulle tappa bort mig och bli osäker på hur långt jag egentligen hade räknat eller så skulle jag börja undra om jag hade räknat rätt och så skulle jag vara tvungen att räkna en gång till och kanske en extra gång om jag kom till olika resultat de båda första gångerna och då kände jag att nej, det här kunde jag inte hålla på med.

Jag behövde helt enkelt hitta ett sätt att hålla koll på raderna på varje sida, så att jag lätt kunde se vilken rad jag befann mig på, och då kom jag på att jag skulle göra ett tredje dokument, som ett slags mellanstation, ja, det vill säga ett radräknardokument.

Håhåjaja. Fortsättning följer. Erkänn att det är mer rafflande än vilken deckare som helst?

2010-08-14

Lilla å i praktiken

I dagens Fria Tidningen blir jag intervjuad av Martin Holmström om mitt språkmaterialistprojekt och ser glad ut på en porträttbild av Anders K. Johansson.

Och nu, tänkte jag, ska jag berätta mer om hur "Brusa högre lilla å" kom till rent praktiskt, för det var inte så enkelt att göra den som det kanske kan se ut.

Jag visste ju redan när jag fick idén till boken att jag ville ha ett litet, gement, å som rörde sig uppåt och framåt, sida efter sida, från nedre vänstra hörnet och sakta snett upp mot höger. När jag sedan skulle börja arbeta med projektet uppstod förstås frågor som: Vilket typsnitt ska jag använda? Hur stort ska å:et vara? Enligt vilket mönster ska det förflytta sig? osv. Jag började också undra om det kanske fanns andra sätt att få det att brusa högre än med just den metod jag hade valt.

Jag testade en rad olika varianter, den ena krångligare och mer tekniskt krävande än den andra, men återvände till slut till min ursprungsidé och valde ett elva punkters Garamond-å. (Ett vanligt, snyggt och läsbart typsnitt; jag fick ju skäll av Sven för att jag använde Times när jag gjorde "I väntan på support")

Eftersom jag ville att å:et skulle hoppa upp en rad för varje ny sida fungerade det inte med normalt radavstånd; då skulle å:et fara uppåt i expressfart och bruset skulle snarare bli något slags svosch. Alltså gjorde jag radavståndet så litet som möjligt – 0,01 är det minsta som funkar i mitt ordbehandlingsprogram – och sedan lät jag å:et röra sig lite fram och tillbaka på raderna samtidigt som det steg uppåt. Jag hade ingen lust att låta det marschera framåt strikt militäriskt: en rad upp och ett steg fram. Det skulle inte se vidare brusigt ut; jag tyckte det var bättre med någon sorts slumpmässig vågrörelse i sidled.

Men det är svårt att vara slumpmässig när man är människa, upptäckte jag, och det var också svårt att hålla ordning på raderna eftersom de var så gyttriga. Även om jag förstorade dokumentet så mycket som möjligt så gick det inte att se vilken rad som var vilken. Jag kunde förstås börja nerifrån och räkna raderna med uppåt-pil-tangenten, medan jag rörde mig framåt genom boken, sida för sida, och sätta dit ett å på varje, men det var inte riktigt den rätta metoden, märkte jag snart. Jag hade ingen kontroll över mönstret, ingen överblick, och kunde inte veta hur rörelsen som helhet tog sig ut eftersom jag inte tydligt såg hur det aktuella å:et förhöll sig till föregående å.

Jag insåg att jag var tvungen att göra på något annat sätt och jag ägnade en hel del nätter åt att grubbla på det.

(Ja, jag vet inte. Blir det här begripligt? Hur som helst ska jag inte vara för långrandig varje gång. Jag tar en bit i taget och hoppas att ni inte blir för trötta och förvirrade och blir ni det så får ni klaga eller ställa frågor eller något.)

2010-08-11

"En sann klassiker"

"Brusa högre lilla å" har recenserats på Axess-bloggen, där Nils Karl Karin Nils Tosstenson kallar mig "stor poet", boken "en sann klassiker" och hävdar att "Looft i sin praktik visar hur den språkmaterialistiska slipstenen ska dras".

Tosstenson har också en invändning mot mitt manifest och menar i ett mejl till mig att man inte får underskatta språkmaterialismens politiska dimensioner:

"Språkmaterialismen som en demokratisk kraft som bryter mot alla hierarkier i samhället och därmed är den enda sant revolutionära estetiken. I kraft av denna aspekt är språkmaterialismen den enda sant folkliga poesin, vilket innebär att all kritik av språkmaterialismen är odemokratisk och kanske till och med nazistisk. Vilket leder till att all kritik mot språkmaterialismen borde förbjudas!"

På Facebook har manifestet också genererat en del kommentarer, bland annat från Thomas Sjösvärd, som är inne på liknande tankegångar. Han saknar förbudet mot muntlighet och metaforer "och allt annat som traditionellt förknippats med lyrik, förkastandet av alla traditioner som sådana, samt kravet att alla i framtiden skall bli språkmaterialister och all annan litteratur förtigas av kritiken. Och så pluralismen!"

2010-08-10

Det språkmaterialistiska manifestet

1. Jag vill inte kommunicera.
2. Det jag säger betyder ingenting.
3. Texten ska vara obegriplig.
4. Jag tror på inåtvända experiment.
5. Oiwau öe acper,
6. Ett ,,, skiljetecken .-,,,,.+* säger “#€&/)=? mer •Ω®† än µπ˙ß∂ƒ¸˛√ªfi tusen ÷≈ç‹›‘’‚…– ord.
7. Den svenska poesin kan delas in i två läger – ett av dem är språkmaterialismen.
8. Det finns bara en språkmaterialist och det är jag.
9. Jag har inga bundsförvanter, men om jag hade det skulle vi bilda ett hemligt nätverk i den litterära offentligheten och avfärda alla våra kritiker som konspirationsteoretiker.
10. Det här manifestet finns till för formens skull.

2010-08-07

With love and light

Jo, jag tänkte ju att jag här på bloggen skulle berätta om hur "Brusa högre lilla å" kom till och hur jag har jobbat med den. Det har nämligen hänt en del under arbetets gång – tankar har kommit och gått, problem har uppstått och jag har lärt mig åtskilligt om konceptualitetens svåra konst.

Idén till "Brusa högre lilla å" fick jag redan 2006 och sedan dess har jag gått och funderat på den fram och tillbaka. Tanken var att göra en så enkel, formfixerad och innehållslös bok som möjligt, en bok helt fokuserad på språk, eller på en enda bokstav; ja, den skulle helt enkelt bara handla om ett litet å som brusade högre och ingenting mer.

Det har ju pågått en poesidebatt sedan ett antal år tillbaka där begrepp som "brus" och "språkspel" har ställts mot mer traditionellt poetiska idéer som "kommunikation" och "metafor" – här och här hittar man angrepp på den språkmaterialistiska poesin och nu senast i somras vaknade debatten till liv igen i Dagens Nyheter.

En hel del poeter har under åren utpekats som språkmaterialister av motståndarna men ingen av dem har själva velat befatta sig med begreppet. Den 22 juni skriver Anna Hallberg i DN:

"Jag har själv blivit kallad 'språkmaterialist' några gånger och har följt och involverats i ett decennielångt käbbel om den 'obegripliga' språkmaterialismen. Däremot har jag aldrig läst ett språkmaterialistiskt manifest, jag har inte sett någon definition av begreppet och har faktiskt aldrig hört en enda poet kalla sig själv språkmaterialist."

På kollektivbloggen Den Blinde Argus, som jag också skriver på ibland, utbröt en debatt omkring just detta och jag började undra vad det egentligen är som är så förskräckligt med detta stackars begrepp. "Språkmaterialism" – varför har det kommit att bli någon sorts pest eller kolera, någonting onämnbart, någonting som ingen vill erkänna, varken motståndarna eller de som påstås ägna sig åt den? Själva idén tycks så befängd eller meningslös eller begränsande att man hela tiden måste slå på den eller värja sig eller strössla med citationstecken så fort det förhatliga ordet dyker upp.

Så då tänkte jag: Jag tar det på mig! Här finns ju faktiskt en uppgift och en ledig plats. Den svenska poesin lider av en bortträngd och förnekad genre och det är dags att omfamna den med kärlek och ljus.

2010-08-06

Klar!!!

Eftersom jag har mångårig erfarenhet av att samarbeta med Sven så vet jag att man kan få vänta på support och banners och kanske, misstänkte jag, även ett omslag, så därför bad jag i stället en annan god vän om hjälp. Hon har en lägenhet på sjunde våningen full av andliga sköldar, små träd och tekniska tingestar av senaste modell, däribland en dator med Photoshop som jag fick låna ett par timmar i dag.

Så, halleluja, nu är den klar, Sveriges första och enda språkmaterialistiska diktsamling: Brusa högre lilla å!

2010-08-03

Ave crux

Nej, minsann. Något provphotoshop blev det inte för min del eftersom mitt operativsystem råkade vara några sekunder för gammalt.

Inte heller fick jag till det med ett program som heter Gimp eftersom det visade sig att en liten applikation saknades i min dator och att den skulle finnas på en installationsskiva som jag har råkat förlägga i någon låda eller mapp eller pärm, kalla det vad du vill du ...

Så, tja, då återstod bara att krypa – nej kräla! på sina bara, skinnflådda, blodiga knän och händer – till korset och mejla Sven, Bobby Jr, Preben och Anton och i konstens och alla helgons namn be någon av dem att vid lämpligt tillfälle släppa in mig på irl-Kulturkontoret för ett litet lån av Photoshopdator i en timme eller två. Det kändes ... Ja, hur tror ni att det kändes? Men vad gör man inte. För att man måste. Få färdigt sin oerhört viktiga bok.

Den enda som har svarat hittills är faktiskt Sven. Och vet ni vad? Han har erbjudit sig att färdigställa omslaget åt mig, alldeles av sig själv. Jag blev otroligt glad och tacksam och lättad och har nu skickat honom baksida, framsida och skiss.

2010-08-02

I don't wanna miss a thing

Ja, vet ni nu då, nu sitter jag och väntar på att någon sorts provversion av Photoshop ska ladda ner sig på min dator och det kommer att ta ungefär två och en halv timme. "2h, 33m remaining" står det, fast minutrarna hoppar hit och dit hela tiden.

Om jag hade varit kvar på det gamla fysiska Kulturkontoret, där jag jobbade förut, så hade jag naturligtvis gått dit och lånat en dator med Photoshop på, men jag gissar att jag aldrig mer kommer att sätta min fot där och det känns på sätt och vis lite sorgligt. Jag saknar alla samtal och diskussioner med Sven och Preben och Zita och Bobby Jr och Janos och Anton och de andra, och jag saknar själva jobbet med hemsidan. Sedan finns det förstås vissa saker jag inte saknar alls. Som städningen och Josefins vädringsklocka och Kjells administration.

Men ändå. På det stora hela. Så hade det varit praktiskt att gå dit och photoshoppa lite en sådan här dag.

2010-08-01

Förvandlingar

Efter några tjötmejl till Vulkan fick jag ett vänligt och informativt svar – det visade sig att jag inte kunde ladda upp mitt PDF-dokument eftersom det inte är skapat i Word utan i ett Mac-ordbehandlingsprogram som heter Pages (och som Sven inte rekommenderar, obs!)

Beskedet gjorde mig förbryllad och dyster till sinnes, dels för att samma procedur funkade förra gången, med "I väntan på support", dels för att jag har jobbat mycket med den här boken – halva sommaren närmare bestämt. Jag ska så småningom berätta mer om arbetsprocessen eftersom den har varit väldigt intressant och lärorik. Det har varit en hel del turer och misslyckanden och grubbel och trubbel under skrivandets gång.

Nåväl. Jag försökte förstås göra om mitt Pages-dokument till Word, eftersom man även kan ladda upp sådana hos Vulkan, men det gick inte utan att texten hoppade helt fel och filen blev jättestor och skum. Då kom jag på att jag kanske kunde hitta någon annan sorts Wordkonverterare och testade den här fina sajten. Det blev en bra Wordfil, men den gick ändå inte att ladda upp hos Vulkan; det kom bara upp outgrundliga felmeddelanden som jag inte kunde tyda. Men! när jag via ett annat fiffigt ställe gjorde om Worddokumentet till PDF igen så gick det! Ta alltså detta som ett tips, alla andra Vulkananvändare som har drabbats av samma problem som jag.

(Jag mejlade Sven och berättade om hur jag löste problemet för jag hade hoppats att han skulle tycka att jag var lite smart, men det tyckte han nog inte för jag fick inget svar.)

Jahaja. Hur som helst. Där ser man. Nu är det bara omslaget som inte vill sig, för det ändrar storlek hela tiden på ett mystiskt vis.