2012-11-21

Gravar i drömmar

Jo, en tanke jag hade med den här bloggen – eller snarare: ett bra förslag jag fick – var att jag skulle skriva om drömmar, och jag drömmer ofta om döden på olika sätt. Om gravar, närmare bestämt, och det brukar alltid vara något mystiskt och oroligt med dem, som att de finns på märkliga ställen eller också är de inte ordentligt stängda eller något liknande.

I förrgår natt, till exempel, då drömde jag om en liten figur som var begravd inuti en gravsten; i en ihålig sådan där vanlig, fyrkantig, stående sten. Den döda var en sorts mumie och liknade en docka, med kläder i rött och vitt, men det var ändå en vuxen kvinna inuti svepningen. Gravstenen var alltså samtidigt en grav och därinne satt mumien tillsammans med en sorts ölburksformad vas i guld, dekorerad med olika tecken och symboler. Det fanns en hel del annat i graven också och jag plockade ur allt, men jag lät mumien och vasen vara för jag tänkte att jag inte skulle röra det som inte fick störas, det som var heligt eller borde ha ro.

En annan nylig dröm i samma stil handlade om två män, obducenter eller kriminaltekniker, som skulle öppna en grav där det låg en gammal kvinna. De frågade mig om jag ville vara med och varnade mig för att det kunde bli lite obehagligt – den ena av dem sa någonting i stil med "ja, den döda ligger ju där på en madrass men inte ens den är sig lik efter ett tag" –  och jag sa att det var okej. Jag följde med dem in i en byggnad och fick något slags aha-upplevelse när vi kom in i en hall med ett par marmorbord eller bårar – den låg precis utanför obduktionsavdelningen på ett sjukhus och det fanns en dörr emellan och jag tänkte "jaså, det är hit man kommer när man dör!"

Hallen ledde fram till en trappuppgång som liknade den i ett vanligt hyreshus och där fanns tre ingångar till tre gravkammare. Den längst till vänster var väldigt fin och rikt utsmyckad, som en liten trädgård, med skulpturer (sjöhästar kanske) och belysning i rosa och blått. Kammaren i mitten var stängd, dörren såg ut som en vanlig lägenhetsdörr, och den gamla kvinnans grav, som låg längst till höger, var bara en mörk källare med en enkel kista i.

När jag såg de tre kamrarna tänkte jag att antingen ska man ju ha en sådan där fin gravkammare eller också så kan man lika gärna bli strödd för vinden – lite i stil med det vanliga antingen-eller-tänk jag brukar ha om saker och ting, särskilt det materiella, typ: "Ska man ha bil så borde det ju vara en Ferrari eller också kan man lika gärna åka t-bana." Jag gick i alla fall med obducenterna/kriminalteknikerna in till den gamla kvinnans gravkammare och sedan, av någon anledning, fick de skjuta upp hela projektet. Jag tror att jag kände mig lite lättad över det, eller besviken, när jag nu hade beslutat mig för att följa med dem.

Jahaja, njämen, alltså, någon tolkning tror jag inte att jag kan bidra med, tyvärr – jag har haft den här sortens drömmar väldigt länge och blir inte klok på vad de vill säga mig. Någon annan får gärna försöka agera Freud/Jung/Vemnivill här, någon som har orkat läsa alltihop. De här drömmarna återkommer i olika skepnader och former och gemensamt för dem är dels det där med att de döda inte är ordentligt begravda, dels att jag eller någon annan inte låter dem vara i fred. En annan gång drömde jag att det låg en gravplats i ett hyreshus på Själagårdsgatan 44 i Gamla stan, men den adressen finns inte, det har jag kollat upp för säkerhets skull.

Katterna och kråkan träffade jag på en gammal turkisk kyrkogård på Rhodos sommaren 1999 – kan det vara sedan dess jag har haft de här drömmarna?

2012-11-14

Ett narratologiskt smörgåsbord

Nejnu är det väl ändå dags att skriva något här igen, tycker jag. Saken är den att ... ja, jag vet ju inte alltid varför det går så lång tid mellan blogginläggen, men det brukar bero på diverse olika saker. Som att det har varit sommar och att jag slet med romanen och att jag har börjat plugga litteraturvetenskap igen, på avancerad nivå som det heter, och nu har jag just blivit klar med två obligatoriska teorikurser: Introduktion till litterär tolkningsteori och Narrativ teori. Skoj men svårt, kanske man kan sammanfatta det hela.

I narrativ teori-tentan fick vi göra en analys av valfri text och jag tog mig an Kerstin Ekmans Knivkastarens kvinna som visade sig vara rolig att granska eftersom den är rena smörgåsbordet av olika sorters berättarfokus, perspektiv och tidsförskjutningar. Jag använde dock inte ordet "smörgåsbord" i tentan; jag försöker skilja på vardags-bruks-informativt skrivande och det akademiska, även om journalisten i mig har ett stort motstånd mot att använda ord som inte alla människor kan begripa. Som "metaleps" och "anakronier". Som jag knappt ens själv begriper, för övrigt.

Jaja. Hur som helst. Knivkastarens kvinna tillhör inte Kerstin Ekmans mest kända böcker – den uppfattas som underlig och svårgenomtränglig – men jag har alltid älskat den för att den på bara 81 sidor lyckas säga så mycket om livet och döden, manligt och kvinnligt, psykisk sjukdom och själslig hälsa, tillit och svek. Dessutom har den fått mig att fundera på vad som gör en bok älskad och läst. Jag menar, det är ju Kerstin Ekmans stora, breda, episka romaner som har fått mest erkännande, både av publik och kritiker.

Men jag älskar den här boken mest. Jag vet inte hur många gånger jag har läst den. Och då undrar jag förstås varför jag inte älskar det som alla andra älskar. Och på vilket sätt det skiner igenom i mitt eget författarskap. Och jag tänker att det är som det är, att jag skriver det jag skriver, och att det inte är någonting som går att ändra på. Det vill säga: Jag kommer aldrig att producera några underhållande melodramer eller igenkänningsböcker, helt enkelt för att jag varken kan eller vill. Jag känner mig mest hemma i det som är lite avigt; det som står utanför, i skuggan, vid sidan av.