Welcome to my nightmare

Jag har inte besökt Kulturkontoret sedan jag slutade, men i natt drömde jag att Kjell gav mig en avskedspresent: ett par plastpåsar med småmynt. På den ena satt en liten pappersros som var skrynklig. Påsarna innehöll mest utländska pengar och allihop var smutsiga. Jag höll ett ironiskt tacktal och sa att "framför allt är jag så tacksam över all uppskattning jag har fått på jobbet". Sedan frågade jag Bobby Jr om han ville ha pengarna eftersom han brukar vara ute och resa. Det ville han så jag gav dem till honom. Sedan gav jag Kjell en rejäl utskällning som han ignorerade och sedan drömde jag att någon dog och att jag var vid en strand där en tromb kom farande utifrån havet ...

Sven, var är du? del 9

Det var inte bara Kulturkontoret-servern som blev ledsen – halva Stockholms servrar anslöt sig i en protestaktion.

Sven, var är du? del 8

Ja, nu är det så att jag också ska sluta mitt jobb, som webbredaktör för Kulturkontorets hemsida, och i kväll var jag inne för att avverka mitt sista arbetspass. Preben var där och gjorde layout åt tidskriften Baletten och bjöd mig på laxmackor och muffins – en värdig avslutning. Josefin uppenbarade sig i sedvanlig öronlappsmössa och Preben frågade om hon ville vara med och fika. Hon tackade ja, ställde upp dörren på vid gavel och försvann. Så Preben och jag åt upp hennes muffins också.

Sedan städade jag mitt virtuella skrivbord och åkte hem. Och nu fungerar inte Kulturkontorets server längre. Den är ledsen. Jag tror att den hade velat ha mig kvar.

Sven, var är du? del 7

Jag uppdaterar väl lite motvilligt dårå och skriver att jag var inne på kontoret en sväng i söndags runt sextiden – och vilka var där om inte Sven och Preben. Preben träffar jag ju lite då och då, men Sven var det länge sedan jag såg. Vi möts nu för tiden mest i något Scrabulousparti på Facebook. Preben höll på med en layout och Sven var där för att bränna en cd så att hans grejer inte ska ligga och ta upp plats och irritera Kjell.

Vi pratade en del om a-kassa, styrelsearbete, familjen Dafgård, Svens jobb, Prebens skjorta, min telefonkultur, kilopriset på tonfisk och Gertruds förslagslåda som hon har gjort.

Förslagslådan är en kartong i flingpaketstorlek med ett kollage av utklippta bilder och bokstäver på och i ena änden finns en liten öppning och tanken är att folk ska lägga i lappar med idéer om vad som bör förbättras på kontoret, fast Preben berättade att kartongen inte går att få upp så det går inte att se vad folk har föreslagit och då tyckte Sven att man ju kunde lägga i en lapp och föreslå vissa förbättringar i förslagslådans konstruktion.

Och sedan cyklade han hem och Preben spillde ut kaffe över hela bordet och hade åsikter om min ovilja att fylla i Kjells formulär. I dem ska det stå vad jag jobbar med varje vecka och när och hur mycket och på vilka tider och jag har ingen lust att ägna tid åt det eftersom jag är en miljon procent säker på att de där papperena bara kommer att hamna i något skåp och ligga där i hundra år och samla damm.

– Du skulle förmodligen opponera dig mot Kjell även om han gav dig nobelpriset, sa Preben.

– Han skulle ju ta tillbaka det veckan därpå, sa jag, eller ge mig kemipris fast jag inte kan något om kemi eller ... Så, alltså: ja, det skulle jag.

– Just det, sa Preben.

Ja, titta, det blev ett inlägg till

Hm, det kanske är någon som undrar varför jag måste kolla jobbmejlen på kontoret och inte kan göra det hemifrån och då kan jag ju bara säga att det undrar jag också. Sedan tidernas begynnelse har man nämligen varit tvungen att kolla kulturkontoret.com-mejlen på en speciell dator, samma varje gång, för annars uppstår något tekniskt mankemang som ställer till oreda i inboxen och detta har varken Sven eller Janos eller Jerker eller Roland lyckats rå på under alla år.

Äsch, förresten, jag har skrivit om det där i boken, i det spännande avsnittet om när Sven byggde en knappnertryckare av ett sudd och en linjal. Ni som ännu inte har köpt "I väntan på support" måste nu alltså köpa den genast så att ni får reda på hur det gick till, eller hur? Sätt igång, endast 122 kronor, vem blir den tjugonde läsaren, tro? Att det skulle bli Sven själv är väl att hoppas på för mycket, men Roland kanske är ett hett tips i alla fall ...

Trött

Jaja, den kära Kulturkontoretbloggen ligger ju bara här ... Och uppdateras inte. Och det kommer förmodligen att fortsätta så, eftersom jag nästan aldrig är på kontoret längre. Bara på helgerna. För att kolla mejlen. Och då är ingen annan där. Utom Josefin, möjligen, men vi talar inte med varandra, förutom ett litet förstulet "hej" då och då.

Jag orkar nämligen inte diskutera vädring mera. Och jag orkar inte jiddra med Kjell. Och jag orkar inte se en enda odiskad kaffekopp mer i hela mitt liv, känner jag. Ja, förutom hemma i mitt eget kök då. På mitt nästa jobb ska det finnas diskmaskin. Och anställningsavtal. Och konflikthantering och arbetsmiljölagar och utvecklingssamtal och löneförhöjning och allt sådant där normalt som man behöver för att inte bli galen varje gång man går dit.