Å-möte och ljudfunderingar

I dag har jag varit och träffat å-poeten Annasara Svanteson! Hon var på besök i Stockholm och vi sågs vid Odenplan, åt turkisk mat och diskuterade bilddikter, Apollinarie, språkmaterialism, förlag, egenutgivning, psykiatri och mycket annat. Det var väldigt trevligt och kanske gör vi någon gång en gemensam uppläsningstur till Åland eller Å kyrka i Östergötland.

Jag håller också som bäst på och funderar på "Brusa högre lilla å" som ljudkonstverk. Att ge ut den som ljudbok verkar uteslutet (jag har ringt runt till några olika förlag och fått reda på att det kostar 100.000 att producera en titel, vilket gör experimentell ljudpoesi till om möjligt ännu mindre hårdvaluta än den i pappersform) men förhoppningsvis finns det möjligheter att göra någonting utanför förlagsvärlden även där.

Så just nu grubblar jag över frågor som: Kan "Lilla å"-projektets idé på något vettigt vis översättas från skrift till ljud? Hur låter ett meningslöst ljudkonstverk? Om man till exempel säger "å" utan att kommunicera, vad blir det för sorts läte eller tal? Det är ju viktigt, känner jag, att även ljudkonstverket ska vara meningslöst och ickekommunikativt. Ja, alltså, jag måste ju ändå se till att börja där. Sedan kan man ju gissa vad som händer: Det kommer att uppstår mening lik förbannat, men det får jag väl i så fall ta.

Å-dikt

Å i våga
Ä i väga
Ö i väg för våg

av Annasara Svanteson

Mening och kommunikation

När jag gjorde "Brusa högre lilla å" försökte jag verkligen göra något meningslöst och ickekommunikativt, men det var svårare än jag trodde. Olika idéer och frågor omkring det lilla å:et dök hela tiden upp medan jag jobbade med projektet och jag hade fullt sjå med att försöka värja mig mot sådant som symbolik, handling och innebörd.

Vad innebär det till exempel att å:et rör sig från vänster till höger? Kan ett å vara mer än en bokstav eller ett vattendrag? Ett utrop, till exempel? Vad betyder det i så fall? Och hur kan man se på själva rörelsen över sidorna, tomrummen, pagineringen? Naturligtvis hade jag inget svar på den sortens frågor, men bara att de fanns där gav på något sätt en vink om en mening med alltihop. Det är ju sådant som författare ofta säger: "Jag vill att min bok ska väcka frågor, men jag har inga svar."

Det har väl också varit lite si och så med ickekommunikationen. Boken och manifestet har genererat en hel del uppmärksamhet. Media har reagerat, mina vänner har kommenterat och diskuterat och människor jag inte känner har hört av sig och varit intresserade. I går fick jag till exempel ett brev på posten, från Annasara Svanteson som berättade att hon har skrivit å-dikter i tio år! Hon skickade med några av sina "ordlekar", som hon kallar dem, och en krönika från 2004 ur Ljusdals-Posten – "Bokstavstrogen" är rubriken – där hon skriver:

"Själv är jag trogen bokstaven å. Å består av två tecken A och O, ett stort A och ett litet o. A och O, begynnelsen och änden. Början och slutet. Livet öppnar sig och sluter sig runt en å och ett å."

Lilla å brusar vidare

I det nyligen utkomna numret av Språktidningen uttalar jag mig om mitt Lilla å-projekt och till min glädje såg jag också att bloggen Den perfekta partnern tycker att boken och manifestet är hilarious.

I senaste Cora, nummer 22, skriver jag själv under rubriken "En förnekad och bespottad genre" – finns dock endast att läsa i papperstidningen.