I stället berättar jag om en dröm jag hade nyligen: Jag var på en modevisning där mannekängerna var medelålders män. De saknade fötter, allihop, och var klädda i någon sorts vita dräkter med stora kragar. Deras ben såg ut att vara amputerade någonstans vid fotknölarna och så gick de på stumparna över catwalken.
Och mera då? Har jag läst något bra på sistone? Förutom Bibeln och Aeneiden och Sun Zis krigskonst och atombombshistorien som jag studerar för mitt eget projekt. Lite Szymborska. Lite Sapfo. Lite Jansson, Tove alltså. Hon är en författare jag alltid återkommer till; jag har läst muminböckerna sedan jag var liten och upptäcker alltid något nytt i dem. Jag älskar hennes språk, det är fantastiskt – så enkelt, träffsäkert och poetiskt på samma gång.
Hos Gabrielle Björnstrand hade vi nyligen en ot-diskussion om de olika karaktärerna i muminvärlden, vilka man känner sig besläktad med och vilka man tycker bäst/sämst om och jag har kommit på att jag nog är rätt lik den där hemulen som älskade tystnad och byggde ett nöjesfält.
Nej, nu, sa hemulen. Jag vill inte. Jag har just lärt mig att säga nej. Jag är pensionerad. Jag gör vad jag har lust till. Ingenting annat.
Han sa det flera gånger, varje gång mera hotfullt. Sen reste han sig, gick tvärs genom parken, låste upp grinden och började dra in hela den välsignade bråten.
