Och Make Me Smile är en sådan där låt som jag aldrig tröttnar på, inte för att jag lyssnar på den jämt, men varje gång jag hör den så tänker jag att det måste vara en av de sånger som har varit riktigt betydelsefulla för mig. Det är något visst med glada melodier till sorgsna texter, det är något visst med den där sortens körer i refrängen, det är något visst med akustiska gitarrer, och, just här, det flamencoinspirerade solot.
Och så texten, då, förstås! Första gången jag hörde den här låten var jag 13 år, jag tror inte jag reagerade så mycket på vad den handlade om, men någonstans hade jag ändå en känslighet för det där med lögner, svek och övergivenhet. Till synes var jag ett problemfritt barn i en lycklig familj, men jag har ju förstått senare att sanningen inte var så enkel, att det även i lyckliga familjer finns hemligheter, dolda mönster och underströmmar av förnekad vrede och sorg. Som i en ljus melodi med mörk text, kanske? Rader som "it's from yourself you have to hide" och "win or lose, it's hard to smile" kan mycket väl ha talat till den jag var under ytan, den jag då för tiden inte visste att jag var.
Steve Harley, som har skrivit sången, har sagt att den handlar om de medlemmar som lämnade bandet när han insisterade på att få skriva alla låtarna. Han såg det som ett svek. Men jag (och kanske de flesta andra?) har hellre tolkat in en kärlekshistoria i Make Me Smile, som att den handlar om någon som har blivit övergiven av sin älskade, någon som är ihop med en krånglig fram-och-tillbaka-typ, någon som har tappat tron på kärleken och kämpar med sin tillit och förtröstan: "cause I know what faith is and what it's worth".
Så den här låten har ju varit en tröst för mig även i sådana situationer. När mitt ex lämnade mig tyckte jag att han hade "broken every code" och "spoilt the game" och "taken everything" tills det inte fanns något kvar. Och, ja, det är ju så man brukar känna när man blir lämnad, men den här texten skulle kanske inte vara lika spännande om det inte fanns några frågetecken i den, sådant jag inte blir riktigt klok på, rader som liksom sticker iväg åt ett annat håll.
Som "it's from yourself you have to hide", som jag av någon anledning alltid har tänkt mig egentligen handlar om jaget i texten, eller om oss alla, som någon typ av ordspråksliknande allmän sanning. Detsamma gäller "it's just a test, a game for us to play" som liksom sätter in hela kärlekshistorien eller vad det nu är i ett annorlunda eller större perspektiv, som i en livets teater eller som om allt egentligen skulle kunna vara en lek eller låtsasvärld eller dröm. Vi gömmer oss för oss själva, men det är inte så farligt, det är bara att spela spelet och fortsätta pröva sig fram.
