I berättarens våld

Det här med traditionell västerländsk dramaturgi, som jag har så svårt för ... Varför älskar alla sådant? Det kanske bara ser så ut, men jag tycker det verkar bli allt mindre plats för långsamhet, stämningar, det oförutsägbara, inte bara i litteraturen, utan överallt.

Nyss försökte jag se ett program på SVT Play, Det antika Roms hemligheter, där man, med hjälp av ny satellitteknologi, vill visa hur bortglömda eller aldrig hittade arkeologiska lämningar har upptäckts på platser där det gamla romarriket låg. Låter ju fantastiskt intressant, tänkte jag, började titta och blev trött direkt. Hejdundrande dramatisk musik, en speakerröst med matchande teatralt tonfall och snabba klipp mellan ruiner, farande moln och entusiastiska forskare. Spänningen byggs upp genom att speakerrösten hävdar att det låg hemligheter bakom Roms makt, ja, det är en av historiens största gåtor, och sedan presenteras hjälten: En forskare som, förhoppningsvis, ska lösa denna gåta på en resa "från berg och floder i östra Europa till Mellanösterns heta öknar, över Afrikas väldiga inre till själva det storslagna Rom."

Men orka, tänker jag bara. Jag pallade knappt åtta minuter. Jag vill jättegärna veta mer om bortglömda amfiteatrar, gömda akvedukter och hemliga fort, jag tror att de främsta arkeologerna med romarriket som expertområde har massor att säga, men kan jag inte få ta del av allt detta utan att någon måste vara hjälte, utan att behöva följa med på en resa, utan att tvingas sitta och vänta på att en gåta ska lösas någonstans i slutet av ett en och en halv timmes långt program?

Och det här måste ju ändå vara ett vinnande koncept, tänker jag, att bygga upp allt ifrån romaner till historiska faktaprogram på det här viset, det gör väl att man drar till sig en publik. Så varför funkar det inte på mig? Jag tycks reagera tvärtom mot alla andra, jag blir bara trött och less när något ska berättas på det traditionella viset, det som verkar ha dragit publik i ett par tusen år. Minst. Är jag för otålig? Orkar jag inte vänta på svaret? Handlar det om något slags rastlöshet? Eller är det så att jag känner mig manipulerad, ofri, fast i berättarens våld?

Ja, kanske det. Det är som om någon annan vill bestämma över mina känslor. Det sitter en fiffig person där bakom kulisserna. Någon som har räknat ut att jag ska reagera, hur jag ska reagera, på musiken, speakerrösten, hjälten, gåtan ... Jag genomskådar tricket och slår bakut. Eller, det är som om den där fiffiga personen, berättaren, eller snarare upphovsmakaren, inte riktigt litar på sin story i grunden. På att jag ska vilja ta del av innehållet om det inte trycks in i en väl beprövad, lätt igenkännbar form. Och då litar jag inte på skaparen bakom. Det är en sorts förtroende, som jag ser det. Att låta berättelsen bli ett öppet möte i det som är storyns material.