Jag har alltid haft ett motstånd mot traditionellt berättande – när man drar en historia med början, mitt och slut och tillhörande poäng. Det ska vara spännande, det ska hända något, åhörarna ska sitta tysta och lyssna. Häpna, förfasas, skratta eller gråta enligt en given mall. Ibland berättas sådana här historier muntligt, gärna av en äldre person i sällskapet som gillar att hålla låda – hen börjar med typ "nu ska ni få höra" och vecklar sedan in sig i diverse detaljer för att dra ut på det hela och bygga upp en spänning, men på mig funkar det tvärtom: Jag blir uttråkad och rastlös och sitter bara och tänker "men hallå, kom fram till det väsentliga någon gång!"
Detta slags berättande finns förstås också i litteraturen. I deckare, äventyrsberättelser och vanliga romaner där författaren vill behålla läsarens intresse – det gäller att skriva fram en röd tråd, en intrig, en känsla av "hur ska det gå?" med fiffiga cliffhangers och information som portioneras ut i lagom doser allt eftersom. Och jag blir bara trött. Det är som att betrakta en anatomisk plansch i stället för att möta en levande människa. Jag vill ha en dialog med författaren, en text där jag kan delta, en tvåvägskommunikation där jag får bidra med egna tankar, känslor och erfarenheter utan styrning eller tydlig guidning mot ett på förhand givet mål.
När jag läste Bamse för min dotter när hon var mindre struntade vi i äventyren och fördjupade oss i det som var mer relationellt. Vi älskade historierna om när Bamse och Brummelisa träffas första gången, om när ungarna försöker komma överens i skolan, om när Brum har konstutställning och blir kär i Katta-Lo. När Bamse, Skalman och Lille Skutt skulle ut i världen blev vi bara lessa: "Å, nej, ett äventyr, vi hoppar över det!" Det blir så förutsägbart: Det är ett mysterium som ska lösas, något har gått på tok och hjältarna måste dit och hjälpa till. En förveckling här, en förveckling där, och så löser det sig på slutet. Gäsp. Kärlek, vänskap, vardagsliv är så mycket roligare, oändligt mycket mer intressant.
Men i relationer finns inga räta linjer. De är inte tillrättalagda, följer inget givet mönster, har ingen förutsägbar struktur. I kärlek kan vad som helst hända. Det är något som pågår, rör sig hit och dit, kan anta vilken form som helst. Och läsaren får vara med. Vi blir delaktiga när vi känner igen oss. Eller när vi får nya tankar och idéer om hur vi kan leva våra liv. Vi kan koppla en sådan historia till egna erfarenheter, jämföra, förundras, ställa frågor, fylla i. I stället för att bara serveras en story, lunka på i författarens ledband, ta oss fram längs en snitslad bana från A till Ö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar