2017-11-29

Världens snabbaste racketsport

Ung flicka med fjäderboll av Jean-Baptiste-Siméon Chardin
Min dotter och jag spelar badminton en gång i veckan, och det har vi gjort i snart sex år, sedan början på 2012. De första två åren tyckte vi det var kul – grunderna i badminton är ju lätta att lära sig och man blir snabbt så pass bra att man kan spela så att det blir något av det.

Men sedan dess har vi liksom inte blivit bättre. Vi kan ungefär lika mycket som vi kunde efter ett par veckor, vi orkar inte spela matcher längre och vi gör ingenting för att utvecklas. Möjligen försöker vi slå bollen upp i taket, eller tar med någon av dotterns kompisar och spelar rund-badminton, eller så gömmer den ena av oss ett mandarinskal i fickan och servar med det, till sin egen glädje och den andras förtret.

Vi när ett gemensamt motstånd mot det hela, dottern suckar varje gång jag påminner henne om att vi ska spela, men vi går ändå dit i ur och skur, trots att vi numera bara står och pöffar bollen fram och tillbaka och pratar och hoppas på att den där timmen ska ta slut så att vi får gå hem. I halvlek tar vi en vattenpaus och äter medhavda smörgåsar. När 45 minuter har gått är det som att tiden står stilla. Vi brukar kalla det kvart-över-fyra-ångest och föreställa oss att det finns någon krets i Dantes inferno där man spelar badminton i all evighet.

Ofta pratar vi om att vi borde sluta. Eller att vi borde göra något annat i stället. Men vi kommer oss inte för. Vi säger till varandra att det varken gör till eller från för vår kondis, men att det i alla fall är bättre än att vi sitter hemma framför varsin skärm. Badminton sägs vara världens snabbaste racketsport, men vi har börjat sätta en ära i att vara världens segaste spelare. Så när inbetalningskortet med årsavgiften dyker upp fram på vårkanten betalar jag, och sedan står vi där och snackar på banan ännu en säsong.