Politisk uppgivenhet

I mitt Facebookflöde dök de upp härom dagen, bilderna av Greta, den lilla flickan som sitter utanför riksdagshuset och skolstrejkar för klimatet fram till valdagen. "Vi barn gör ju oftast inte som ni säger åt oss att göra, vi gör som ni gör. Och eftersom ni vuxna skiter i min framtid, så gör jag det med" står det på papperet hon har framför sig. Bilderna är känslosamma, jag såg på dem och visste inte vad jag skulle göra med dem, de utstrålade mer ensamhet än kamplust, mer uppgivenhet än revolt. Hur många är vi som känner oss som Greta? tänkte jag. Som låter bli att flyga, äta kött och köra bil medan folk runt omkring mest tycker att vi är underliga?

Fast de flesta förstår ju det där med miljön. Åtminstone delvis. När eniga forskare pekar på sambanden mellan vår livsstil och den globala uppvärmningen. Och oavsett det så vet vi att vårt sätt att leva inte är hållbart. Vi konsumerar för mycket, förstör skogar, jord och vatten och lever över våra tillgångar. Så egentligen är Greta inte ensam. Hon är dotter till operasångaren Malena Ernman, dessutom, som har gjort sig känd för sitt miljöengagemang. Och det ursprungliga inlägget på Facebook är postat av Ingmar Rentzhog, vd på klimataktionsnätverket Wedonthavetime.org, och har gillats och delats vidare tusentals gånger och fått mängder av hjärtan och “heja Greta!” i kommentarerna.

Människor uppmanar varandra att gå förbi riksdagshuset och stödja Greta. Nu sitter 35 personer där. Och det var min tanke också, när jag först fick se de där bilderna på Facebook. Att gå dit, sätta mig bredvid den här tjejen, visa att hon inte är ensam, att hon har rätt. Och jag tänkte att jag skulle kunna uppmana min dotter och hennes kompisar att skolstrejka med Greta, att det hela skulle kunna växa till en enorm manifestation. När jag hade tänkt så långt gjorde jag en hjärtlike på inlägget och greps av en överväldigande sorg. För det kommer inte att hjälpa. Det spelar ingen roll vad vi gör. Jag kan gå dit, min dotters klass kan gå dit, 35 personer kan gå dit, hela Stockholm kan ställa sig där utanför riksdagshuset och stödja Greta – politikerna kommer ändå att slå dövörat till. Eller visa sig välvilliga, så här inför valet, lyssna en stund och säga “vilket fint initiativ” och fortsätta jobba för tillväxt som förut.

Det är det som är så sorgligt. Att Gretas uppgivenhet också är min. Hon är övergiven av ett samhälle som hellre går under än förändras, där ingen på allvar vill ge upp en millimeter av sina privilegier, där respekten för helheten har gått förlorad i jakten på pengar och materiell bekvämlighet. Ja, vuxenvärlden skiter i Gretas framtid. Och jag, en vuxen som faktiskt fattar, kan inte hjälpa henne eftersom de som har makten skiter i mig.