Coming in a mess, going out in style

Jaha, jag har alltså skrivit en ny bok, min nionde, och den heter Det här är ett farväl. Det är en historia om tre kvinnor som möts i ett hus långt ute i skogen, någonstans mitt i Sverige, för att hålla likvaka. Den döda bodde där i huset, ingen av de andra kände henne riktigt, men de har någon sorts band till henne och vill hedra henne med en nödvändig och otidsenlig ritual.

Berättelsen utspelar sig sommaren 2016, och det var också då jag började skriva på manuset. Sedan kom 13 dagar i augusti emellan, min förra bok, den som kom 2017, och det är den boken jag har haft lättast för att skriva; det gick som en dans och var bara roligt under de månader jag höll på. Men det som skulle bli Det här är ett farväl fanns ju där, historien var kanske färdig till två tredjedelar, och jag kände att jag ville göra klart den – plus att min förläggare tjatade på mig. Jag brukar alltid hålla mina deadlines när jag tar frilansuppdrag, men här bröt jag några stycken, men, ja, hur som, det blev en färdig bok i alla fall till sist.

Och det är jag glad över. Även om jag på allvar har funderat på om detta är min sista bok. Den handlar om döden, om ungdom och åldrande, om skapande och undergång, och kanske är det teman som passar om det nu skulle vara så. Att jag slutar skriva, alltså. Och samtidigt, jag vet, sådant här är dumt att säga, man ska inte hojta "nu slutar jag", för konstens vägar äro outgrundliga och rätt som det är sitter man där och grejar med något igen. 

Men som det är just nu, och som det har varit sedan ett bra tag tillbaka, så är tanken på, och känslan av, att lägga av något som gör mig upplyft, lättad, fridfull och glad. Det skapar en stor frihet, inom mig och runt omkring mig, en ny värld där allt är möjligt, en rymd som öppnar sig åt alla möjliga olika håll. Som att mitt liv lika gärna kan vara ett konstverk, något jag skapar varje dag, oavsett om jag skriver eller inte, och jag tror faktiskt, när jag tänker på det, att det var mitt mål när jag en gång började.  

Jag skrev ju min första bok av en speciell anledning, för att jag ville göra mig själv verklig, jag försökte ge mitt ogripbara, förvirrade och kaotiska liv en form och göra det tydligt, och att skriva är bra på det viset – man kan få syn på sig själv och världen runt omkring, skapa sig en egen sanning som ingen annan kan säga något om. Och det fungerade, kan man säga. Jag uppnådde något. Nu lever jag i mitt liv, jag har skrivit mig in i det och tagit det till mig, blivit delaktig i det och ett med det. 

Det glada slutet

Visst har det varit en konstig vår, detta ..? Och, för min del, en sommar med diverse jobb mellan varven, mellan promenader och skärgård och fika i Nackareservatet vid någon näckrossjö. 

Jag har börjat arbeta som timvikarie på bibliotek och haft en hel del lektörs- och korrekturuppdrag. En stor del av våren har ägnats åt den 1.200 sidor feta, intressanta och lärorika Kapitalet och ideologin, av Thomas Piketty, som Öyvind Vågen har översatt till svenska. Sedan har jag skrivit klart en ny bok, som jag alltmer har börjat tänka på som min sista, och varit gästredaktör för ett nummer av tidskriften Hjärnstorm, på temat "Jag lägger av". 

Det är ett nummer som handlar om att sluta skapa, att tröttna på kulturvärlden, att ge upp sitt kall som författare eller konstnär. Det låter kanske som ett deppigt ämne, men det har varit otroligt kul och givande att samla alla dessa texter och bilder och sätta fokus på något man inte så ofta talar om. De medverkande har också varit öppna och generösa och delat med sig av personliga berättelser och spännande uttryck och infallsvinklar. 

Det kommer att hållas en release för numret på Index i Stockholm den 27 augusti klockan 18.00, där jag och en annan Hjärnstorm-redaktör samtalar med två av de medverkande. Sedan blir det musik av Spektrum och Vera Vinter, som framför poeten Ivar Conradsons tonsatta dikt Kvällen. Eftersom bara 50 personer släpps in och Folkhälsomyndighetens rekommendationer ska följas så får vi se hur det hela kommer att fungera, men förhoppningsvis går det att vara ute åtminstone till hälften på Index gård.