2015-12-10

Min dator och jag

Nu ska jag berätta om min dator, en vit MacBook som jag köpte 2006.

Den är bärbar men jag bär aldrig runt den, utan den står uppallrad ovanpå sju böcker på skrivbordet för att komma upp i någon sorts hyfsat ergonomisk axel- och nackvänlig höjd. I gengäld sitter jag och sträcker upp armarna till tangentbordet. 

Styrplattan har slutat fungera, så jag använder en mus, med en pärmplastficka som musmatta. Råkar man nudda styrplattan så markeras en massa text på ett konstigt sätt på skärmen, så för säkerhets skull har jag klistrat fast en bild på tre kattungar ovanpå styrplattan. 

Batteriet svällde upp helt mystiskt för några år sedan, så det har jag tagit bort. Nätsladden har dock något glapp i sig, så om man kommer åt den slocknar datorn helt. Därför har jag vid nätsladdens ingång i datorn placerat en liten kartongbit, mot vilken jag har tejpat fast sladden så att den inte ska fara omkring. 

De sju böckerna under datorn är: Konsten av H. W. Janson, Nordens djurlexikon, del 1 och 2, Kocku von Stuckrads Western Esotericism och Antoine Faivres Access to Western Esotericism, plus Bhagavad-Gita och Norstedts stora franska ordbok.

En annan intressant upplysning är att jag har kvar en mapp som min kära gamla kollega Sven gjorde när han hjälpte mig spara över material från min gamla iMac back in 2006 – se bild. Jag är också mycket tacksam mot Preben som fick mig att förstå problemet med den glappande sladden, och inte minst Raoul som köpte ett nytt batteri åt mig. Att jag inte har installerat det ännu beror på den medföljande varningstexten: It is strictly prohibited to discharge the battery until the laptop lost power, or 0%. Sådant gör ju att man blir lite nervös, minst sagt.  

Jag hoppas att vi får många fler fina år tillsammans, min dator och jag!

2015-09-03

Om döda barn som ting

Denna text har också publicerats på Kultwatch.

Nu vill jag inte se fler döda barn på bild. Jag struntar i om syftet är gott, det är ändå en djupt oetisk hantering av en tragik som lika gärna kan belysas och lyftas fram på andra sätt.

Men vänner i mitt facebookflöde och journalister på snart sagt varenda tidning – smarta, kloka, vettiga personer – fortsätter att sprida närbilder av små kroppar som flyter i vattnet eller har sköljts upp på en strand. Skulle ni dela foton på era grannar i samma situation, har jag undrat? Tänker ingen på att de här barnen har föräldrar, släktingar, vänner, kompisar som sörjer dem? Att det handlar om individer, människor, precis som alla andra, att de förtjänar samma hänsyn och respekt?

I ETC försvarar Johan Ehrenberg hanteringen och i Göteborgs-Posten skriver Emanuel Karlsten om hur han äcklas, oroas och får ångest av bilderna på barnen, och det är naturligtvis också tanken. De personer som delar bilderna vill skaka om, uppröra och kanske i förlängningen få rasister och “invandringskritiska” SD:are att vakna upp. Men Emanuel Karlsten har inte sett en enda rasist omvändas, och han tycker att vi ska fundera över varför vi delar bilder på andras döda barn när vi är så försiktiga med att dela bilder på våra egna.

Det tycker jag också. Det finns obehagliga likheter i utnyttjandet av de döda barnen och rasistpropagandan mot invandrare och flyktingar. Kanske att vi alla behöver fundera över hur vi ser på varandra? Hur media skildrar lidande? Vilka skillnader vi gör på folk och folk? Människor långt bort från Sverige blir inte människor längre, de blir underliga varelser med konstig religion – eller ett livlöst ting på en strand som kan användas i propagandasyfte, i ett sammanhang där ingen frågar efter samtycke och delaktighet.

2015-05-24

Måns, gudarna och manligheten

Så här dagen efter Måns Zelmerlöws och Sveriges seger i Melodifestivalen är mitt facebookflöde fullt av kommentarer kring spektaklet i Wien – folk bidrar med allt ifrån helt vanlig okomplicerad glädje till skeptiska synpunkter, musikkritik och politiska frågeställningar. Jag är själv en sådan som brukar titta på den här konstiga tävlingen, utan att fundera så mycket på saken, bara för att jag tycker att det är kul, och trots att större delen av den musik som framförs är långt ifrån min kopp te.

Men då och då fastnar jag ändå för någon låt. Och jag måste erkänna det: Jag har viftat lite extra på öronen när Heroes har spelats i Rix FM på gymmet, jag har gått och sjungit på refrängen här hemma och jag kom på mig med att sitta och le lyckligt i soffan när Måns Zelmerlöw jublade över sin seger i natt. Jag tycker det finns något fint i den där blandningen av cowboykitsch, barnslig humor och kärleksfull revansch som låten förmedlar.

Vete fasen om det inte döljer sig en dos andlighet i texten till och med? "He said go dry your eyes and live your life like there is no tomorrow, son, and tell the others" – En profetisk kallelse? Ett uppdrag? En uppmaning från högre ort, i varje fall. Det finns en tydlig fadersgestalt som talar i texten, kanske en gud, eller varför inte Gud med stort G, som berättar om livet, världen och skapelsen – "I make worms turn into butterflies" – och som alltid finns där vad som än händer: "When you were lost I followed right behind, was your foundation". Och det bästa är att denna fadersgestalt varken är allsmäktig eller befallande, utan tvärtom lyssnande, ödmjuk och försiktig.

Låten börjar i någon sorts traditionell manlig stridsberedskap – "I left a mess", "run for cover", "fire off your gun" – men landar sedan i en vördnad för det växande – "wake up and turn this world around in appreciation"– där det i stället fokuseras på fjärilens förvandling och det som hörs om man bara är tyst och inte lägger sig i: "The crickets sing a song for you, don't say a word, don't make a sound, it's life's creation".

Så, visst, det handlar om hjältar, eller om människans förmåga till hjältedåd, men det är ingen enkel eller oproblematisk roll att iklä sig. "We are the heroes of our time, but we're dancing with the demons in our minds ..." Gud, gudarna, våra fäder uppmanar oss att sjunga "the greatest anthem ever heard", men det gäller att framföra denna storslagna hymn som om en av världens minsta fåglar förde ordet: "go sing it like a hummingbird". En riktig hjälte tar ansvar för helheten, ser nyanserna, verkar även i det lilla, och den som har makten måste använda den med försiktighet, hänsyn och respekt för våra minsta bröder: fjärilen, syrsorna och kolibrin.

2015-03-08

Kvinnoroller

Den 14 februari skrev jag om manliga litterära karaktärer jag fastnat för, och i dag, den 8 mars, tänkte jag hylla några kvinnliga favoriter ur filmens värld – rollfigurer som inte bara existerar som bihang till männen utan som står för något, gör något, vill något, eller bara går sin egen väg. Genom åren har jag kommit att älska många unga och gamla, roliga och coola, knepiga och kloka kvinnor på vita duken – från Elvira Fattigan i Dunderklumpen, hon som är fattig på pengar men rik på visdom, till Rosemary Woodehouse i Rosemarys baby, som söker sanningen i en svekfull omgivning och slåss för sitt barn, trots att det visar sig att pappan är Djävulen själv.

Här är några andra egensinniga filmkaraktärer som har förblivit mina vänner, kvinnor jag gärna återvänder till och inspireras av:

Ms Darbus i High School Musical – färgstark och hängiven dramalärare som hatar mobiltelefoner och försvarar sin teater inför skolans alla sportfånar.
"And while we are working, let us probe the mounting evils of cell phones ... Perhaps the most heinous example of cell phone use is ringing in the theatre. The theatre is a chapel of arts, a precious cornucopia of creative energy." 
Morticia Addams i Familjen Addams – kombinerar passion och ömsinthet på sitt eget vis samtidigt som hon stickar tröjor med för många ärmar, frågar om gästerna vill ha salt, peppar eller cyanid till maten och klipper av alla rosor och sätter taggiga stjälkar i vas.
"Life is not all lovely thorns and singing vultures, you know." 
Sarah Connor i Terminator 2 – ensamstående mamma som kämpar för att rädda världen och betraktas som galen fast hon är den enda som vet hur allt ligger till.
"Watching John with the machine, it was suddenly so clear. Of all the would-be fathers who came and went over the years, this thing, this machine, was the only one who measured up. The Terminator would never stop. It would never leave him. It would never hurt him. It would never shout at him or get drunk and hit him. Or say it was too busy to spend time with him. And it would die to protect him. In an insane world, it was the sanest choice." 
Allison Reynolds i The Breakfast Club – vilsen men klarsynt tjej som äter mackor med flingor på, dekorerar sina teckningar med mjäll och sätter fingret på den dubbelmoral som fortfarande får kvinnors sexualitet att förvandlas till ett problem. 
"Well, if you say you haven't, you're a prude. If you say you have you're a slut. It's a trap." 
Helena Ekdahl i Fanny och Alexander – pensionerad skådespelerska och matriark som talar med barnbarnen om livet, döden och konsten, gärna sover en stund i korgstolen på verandan och inte glömmer bort att drömma.
"Nu ska jag tvätta mig, sminka om mig, sätta upp håret och sätta på mig korsetten och sidenklänningen. En gråtande, kärlekskrank kvinna förvandlar sig till en samlad farmor. Vi spelar våra roller, somliga spelar dem slarvigt, andra spelar dem med omsorg. Jag hör till den senare kategorin."

2015-03-03

Mumiebruden i Jukkasjärvi kyrka

Jukkasjärvi kyrka är röd med vita knutar. Orgeln är gjord av masurbjörk, renhorn och skinn. Den ljuder som en trolltrumma, som fåglar eller klockor. På altartavlan lyfter Kristus upp sitt kors. Golgata väntar: ”Ske din vilja.” Röda blommor växer ur hans blod. Syndarna ångrar sig. Norrskenet flammar. När kyrkan reparerades bröts brädgolvet i koret upp. Där finns ett åttiotal gravar. Mumier i kistor. Kroppar som bevarats i ett kallt och torrt klimat. Bland dem en brud; en ung kvinna i bröllopsklänning. Hon har legat där, orörd, i flera hundra år. Jag har inte sett henne, men morfar har berättat. Om hennes slutna ögon, hennes mörkbruna hår. Hennes skor med höga klackar, den broderade mössan. Solfjädern med en målad nymf, en amorin. Ja, allt finns kvar: sjalen, handskarna, sidenbanden, guldtråden, spetsarna, rosetterna. Ingen vet vem hon är. Kistan har varken namn eller årtal. Hon är en gåta, en saga, ett mysterium. När jag var liten undrade jag ofta över mumiebruden. Morfar kallade henne så. Vad hette hon? Hann hon gifta sig eller dog hon före bröllopsdagen? Varför begravdes hon i brudklänningen? Hon såg samma sol som jag. Det milda midnattsljuset över slätten. Hon gled ut ur historien och gick sin egen väg.

Bild från triptyk av Bror Hjorth i Jukkasjärvi kyrka, text ur "Pappa, vet du vad jag drömde?"

2015-02-14

Karaktärer att bli kär i

Kan man bli kär i fiktiva figurer? Tja, man kan bli förtrollad, fascinerad, förförd i alla fall. Många gånger har jag önskat att det gick att stiga in i en berättelse och delta i händelseförloppet, så att jag fick träffa min favoritkaraktär. När jag var liten föll jag för Mowgli i Djungelboken och Pelle på Saltkråkan – två lite småtjuriga killar som kommer bra överens med djur. Sedan dess har jag fastnat för ett otal fiktiva pojkar och män – ofta udda typer, avvikare, särlingar av något slag. Här är några av de karaktärer som har fångat mitt hjärta, och som jag skulle vilja skicka en särskild hälsning till i dag, på Alla hjärtans dag.

Mr Rochester i Charlotte Brontës Jane Eyre – en trevligt bister figur med anletsdrag som huggna i granit, omedveten stolthet i hållningen och stora mörka ögon "som understundom längst in hade en skiftning om inte av vekhet så dock av något som erinrade därom". Mr Rochester är rättfram, gillar långa samtal och dricker gärna te framför brasan. Att han gömmer sin galna fru på vinden förtar naturligtvis en del av charmen, men fram tills detta faktum kommer i dagen är han, precis som för Jane, en karaktär man gärna blir förälskad i.

Franklin i J. D. Salingers Strax före kriget mot eskimåerna – Ginnie följer sin väninna Selena hem och får träffa hennes bror, Franklin, som gör entré i glasögon och pyjamas. "Han var rufsig i håret. Han hade ett par dars gles ljus skäggstubb. Och han verkade – ja, faktiskt ganska korkad." Trots detta faller både Ginnie och läsaren pladask för Franklin. Kanske beror det på hans uppriktighet, hans cyniska inställning till mänskligheten eller hans generositet när han prackar på Ginnie en gammal kycklingsmörgås som han har sparat i sitt rum.

Duncan i Margaret Atwoods Den ätbara kvinnan – Duncan är den alternativa pojkvännen, en kontrast till den präktiga typ som huvudpersonen Marian egentligen ska gifta sig med. Duncan röker som en borstbindare och skriver på en uppsats om prerafaelitisk pornografi som skulle ha varit färdig för två år sedan. Dessutom gillar han att sitta på tvättomaten och titta på kläderna som far runt: “Jag tittar på tvättmaskiner som andra tittar på TV, det är så lugnande därför att man alltid vet hur det går och inte behöver fundera.”

Satan i John Miltons Det förlorade paradiset – den fallna ängeln, vem blir inte förtjust i honom? Arrogant och karismatisk, en upprorsmakare som inte accepterar auktoriteter, något av en rockstjärna i 1600-talsgestalt. Satan bär förstås på en sorg, han lever i mörkret, bland skuggor, men ger inte upp och vänder det magnifika misslyckandet till seger: “Better to reign in Hell, than serve in Heaven".

Herr Dearly i Dodie Smiths De hundra och en hundarna – Herr Dearly är Pongos husse, ovanligt duktig i matematik och trivsamt nerklädd i en gammal tweedjacka. Det är herr Dearly som räddar den allra svagaste lilla valpen, den som inte visar några livstecken när den föds, och han sitter uppe hela nätterna och matar de nyfödda hundarna med nappflaska samtidigt som han sköter sitt jobb via telefon. Han är inte precis stilig, men har “ett sådant där ansikte som man inte blir trött på”. Och jag blir inte trött på herr Dearly heller, han är en karaktär som det går att leva med.
 

2015-01-31

Söta katter och minkar utan röst

Nu ska jag skriva om något som ligger mig varmt om hjärtat, men det kommer att bli svårt, just för att jag är så engagerad. Att hålla sig cool, argumentera, övertyga andra är ett vanskligt företag, och brinner man för ämnet blir det än värre eftersom man så lätt tappar proportionerna och börjar hojta om saken med brösttoner, stora trumman och falsett. Då slutar folk lyssna, som bekant.

Men: Detta handlar om djuren. Mitt facebookflöde är fullt av söta kattungar, roliga hundvalpar och trevliga fåglar och kaniner, och det är ju väldigt fint och bra, faktiskt en av fördelarna med sociala medier, som jag ser det: att man blir upplivad och glad. Men jag har även en del veganer och djurrättsaktivister som vänner och det gör att det trivsamma blandas med helt andra sorters bilder: från slakterier, laboratorier och pälsfarmer. Då blir jag upprörd, arg, ledsen, förtvivlad i stället – särskilt som jag redan är medveten om det som bilderna visar: Att djur behandlas som varor, ting utan känslor, material som inte har något annat värde än att finnas till för oss människor att använda, konsumera och utnyttja.

Jag brukar inte dela dessa bilder. Jag vet inte varför. Kanske för att jag tror att det är kontraproduktivt. Folk i allmänhet lever med en märklig dubbelmoralistisk syn på djur och vill inte gärna tänka i andra banor än de gamla vanliga. Att en gris är lika intelligent som en hund, att den har samma sorts känslor och behov, är lätt att bortse från när det blir jul och skinkan ska fram på bordet. Och det finns ju så mycket annat att bry sig om här i världen, herregud! Svält, krig, terrorism, miljöförstöring och tiggarna som sitter med sina pappmuggar överallt.

Ofta får man höra att det är suspekt att värna om djur och deras rättigheter, att man ska bry sig om människor i stället, hjälpa sin egen art i första hand. Som om det ena skulle utesluta det andra. Som om inte allt skulle hänga ihop. Vi lever i en komplicerad värld; människor är mångsidiga och komplexa varelser som ingår i psykologiska, sociala och historiska sammanhang. Vi är beroende av djuren och naturen och varandra, vi lever i en helhet, och vår bristande respekt för denna helhet bidrar i allra högsta grad till svält, krig, terrorism, miljöförstöring och samhälleliga orättvisor där den ena glider runt med shoppingkassar och den andra ber om ett par kronor till sjukvård och mat.

Att bry sig om djur är att ge sin röst åt det tysta, så tänker jag. Människor – i varje fall om de är vuxna, friska och normala – kan säga ifrån och organisera sig. De kan tala för sig själva. De kan bilda politiska partier, skriva insändare och debattartiklar, demonstrera, diskutera, gå samman och försöka göra någonting. Djur kan inte det. De behöver någon som för deras talan. På samma sätt som exempelvis barn och psykiskt sjuka – två andra grupper i vårt samhälle som jag brinner för på samma sätt. De saknar också förmågan, kraften och möjligheterna att göra sig hörda som grupp. Precis som djuren lider de brist på ett gemensamt språk och givna sammanhang. De kan inte argumentera för sin sak, de kan bara visa sitt lidande på omvägar, de är beroende av omgivningens lyhördhet och fantasi, vår kraft och ork och vilja att våga se.

Men jag tror att tiden är på deras sida. Jag måste hoppas det, att det kommer att hända något med människors medkänsla med tysta grupper och arter, att vi kommer att kunna utveckla vår empati även när det gäller sådant vi inte omedelbart kan ta till oss och förstå. Även om det går långsamt så går utvecklingen ändå framåt, med små, små myrsteg, mot en bättre och lite klokare värld. I dag förstår vi inte att man hade hjärta att slå sina barn som en del av uppfostran och hur man kunde lobotomera patienter på sinnessjukhus. Och om hundra år, tänker jag, kommer vi att förundras när vi ser tillbaka på hur vi behandlade djuren. Vi kommer att skämmas och häpna över bristen på medkänsla och logik. Och jag tror och hoppas att aporna med sladdar i huvudet, grisarna på betonggolven, de döda minkarna på östermalmstanterna kommer att vara ett minne blott.

Kattbilderna kommer från Cutest Paw.