Nu ska jag skriva om något som ligger mig varmt om hjärtat, men det kommer att bli svårt, just för att jag är så engagerad. Att hålla sig cool, argumentera, övertyga andra är ett vanskligt företag, och brinner man för ämnet blir det än värre eftersom man så lätt tappar proportionerna och börjar hojta om saken med brösttoner, stora trumman och falsett. Då slutar folk lyssna, som bekant.
Men: Detta handlar om djuren. Mitt facebookflöde är fullt av söta kattungar, roliga hundvalpar och trevliga fåglar och kaniner, och det är ju väldigt fint och bra, faktiskt en av fördelarna med sociala medier, som jag ser det: att man blir upplivad och glad. Men jag har även en del veganer och djurrättsaktivister som vänner och det gör att det trivsamma blandas med helt andra sorters bilder: från slakterier, laboratorier och pälsfarmer. Då blir jag upprörd, arg, ledsen, förtvivlad i stället – särskilt som jag redan är medveten om det som bilderna visar: Att djur behandlas som varor, ting utan känslor, material som inte har något annat värde än att finnas till för oss människor att använda, konsumera och utnyttja.
Jag brukar inte dela dessa bilder. Jag vet inte varför. Kanske för att jag tror att det är kontraproduktivt. Folk i allmänhet lever med en märklig dubbelmoralistisk syn på djur och vill inte gärna tänka i andra banor än de gamla vanliga. Att en gris är lika intelligent som en hund, att den har samma sorts känslor och behov, är lätt att bortse från när det blir jul och skinkan ska fram på bordet. Och det finns ju så mycket annat att bry sig om här i världen, herregud! Svält, krig, terrorism, miljöförstöring och tiggarna som sitter med sina pappmuggar överallt.
Ofta får man höra att det är suspekt att värna om djur och deras rättigheter, att man ska bry sig om människor i stället, hjälpa sin egen art i första hand. Som om det ena skulle utesluta det andra. Som om inte allt skulle hänga ihop. Vi lever i en komplicerad värld; människor är mångsidiga och komplexa varelser som ingår i psykologiska, sociala och historiska sammanhang. Vi är beroende av djuren och naturen och varandra, vi lever i en helhet, och vår bristande respekt för denna helhet bidrar i allra högsta grad till svält, krig, terrorism, miljöförstöring och samhälleliga orättvisor där den ena glider runt med shoppingkassar och den andra ber om ett par kronor till sjukvård och mat.
Att bry sig om djur är att ge sin röst åt det tysta, så tänker jag. Människor – i varje fall om de är vuxna, friska och normala – kan säga ifrån och organisera sig. De kan tala för sig själva. De kan bilda politiska partier, skriva insändare och debattartiklar, demonstrera, diskutera, gå samman och försöka göra någonting. Djur kan inte det. De behöver någon som för deras talan. På samma sätt som exempelvis barn och psykiskt sjuka – två andra grupper i vårt samhälle som jag brinner för på samma sätt. De saknar också förmågan, kraften och möjligheterna att göra sig hörda som grupp. Precis som djuren lider de brist på ett gemensamt språk och givna sammanhang. De kan inte argumentera för sin sak, de kan bara visa sitt lidande på omvägar, de är beroende av omgivningens lyhördhet och fantasi, vår kraft och ork och vilja att våga se.
Men jag tror att tiden är på deras sida. Jag måste hoppas det, att det kommer att hända något med människors medkänsla med tysta grupper och arter, att vi kommer att kunna utveckla vår empati även när det gäller sådant vi inte omedelbart kan ta till oss och förstå. Även om det går långsamt så går utvecklingen ändå framåt, med små, små myrsteg, mot en bättre och lite klokare värld. I dag förstår vi inte att man hade hjärta att slå sina barn som en del av uppfostran och hur man kunde lobotomera patienter på sinnessjukhus. Och om hundra år, tänker jag, kommer vi att förundras när vi ser tillbaka på hur vi behandlade djuren. Vi kommer att skämmas och häpna över bristen på medkänsla och logik. Och jag tror och hoppas att
aporna med sladdar i huvudet,
grisarna på betonggolven,
de döda minkarna på östermalmstanterna kommer att vara ett minne blott.
Kattbilderna kommer från Cutest Paw.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar