Skräckfilmsdrömmar

Nyss var jag på gymmet och lyssnade på det sedvanliga Rix FM – har upptäckt en ny favorit, förresten – och programledarna pratade om att människor med hög IQ drömmer mycket. Så där fick alla som har hävdat att jag är ett pucko, minsann. På senare tid har det varit rätt mycket stressdrömmar, inte hinna, inte bli klar, och i går natt drömde jag om en polis eller detektiv som var på jakt efter en psykopat. Polisen gick på en väg och hittade ett dörrhandtag. Det var ihåligt, med en kleggig, organisk massa inuti, och det gjorde polisen misstänksam. Hon kom fram till ett hus, sträckte på ryggen och bankade myndigt på dörren – med det upphittade dörrhandtaget. Ingen öppnade, men genom ett fönster kunde man se någon röra sig lite skugglikt i ett rum. Psykopaten, så klart.

Bakom polisen befann sig tre barn, ett lite större – tydligt en flicka med flätfrisyr – och två mindre, otydligare barn. Psykopaten öppnade plötsligt dörren och sköt brutalt med något slags automatvapen ner alla tre barnen, varpå han la sig ner bredvid den äldsta flickan och tröstade henne medan hon dog. Det var liksom den här psykopatens grej: att skjuta barn och trösta dem. Och någonstans här visade det sig i drömmen att det var jag som var polisen och jag fattade att jag måste springa utav bara helvete, så jag gjorde det, sprang, klättrade, tog mig framåt i ett landskap som var vitt och konstigt platt, och hade ingen aning om ifall psykopaten var precis bakom mig eller ej ...

Sedan vaknade jag. Och somnade om och drömde om en kattunge som skulle avlivas. En veterinär i ett undersökningsrum förklarade mycket ingående och pedagogiskt för ett barn hur det hela skulle gå till: "Det kostar för mycket att rädda katten, tusen kronor, och om ingen betalar så måste den dö. Man har två val i ett sådant här läge: Betala eller avliva." Jag hade ingenting med saken att göra, men befann mig utanför rummet och lyssnade på alltihop, såg genom den öppna dörren hur veterinären började något slags långsam avlivning av katten. I proceduren ingick att hälla vatten på den och att lyfta upp den i ett snöre runt halsen. Till slut stod jag inte ut längre och rusade in i rummet och skrek: "Sluta, rädda katten, jag tar hand om den, jag betalar!" Så jag fick katten, mot tusen kronor som jag egentligen inte hade råd med, och tog hand om den.

Jahaja. Vad säger man? Djur av olika slag förekommer ofta i mina drömmar. Klassiska skräckfilmspsykopater likaså. De är alltid män; iskalla och oberäkneliga figurer som jagar mig och tänker ta livet av mig. Jag såg (tyvärr) väldigt mycket skräckfilm när jag var yngre; jag tror att mitt intresse väcktes sommaren 1972 när vampyrer, varulvar och mumier härjade på teve. Sedan gick jag och såg allt ifrån Exorcisten och Rosemary's baby till Jag vet vad du gjorde förra sommaren och Blair Witch Project på bio, plus videofilmer som Motorsågsmassakern och Evil Dead och obskyra saker om nekrofiler och ruttnande lik på mystiska filmklubbar.

Men för några år sedan fick jag nog. Jag såg en film som hette Ils som var skitläskig och vågade knappt vara ensam i lägenheten efter det. Jag började tycka att det jag gjorde var lite märkligt, liksom självdestruktivt; jag blev ju lika rädd varje gång. Inte bara under filmen, alltså, utan i åratal efteråt, och en kompis sa till mig att jag har svårt för att skilja på verklighet och fantasi. Så nu ser jag mest sådant som Hjärta för djur på teve, och kanske någon trevlig film i stil med Min granne Totoro och High School Musical. Och sedan drömmer jag om veterinärer och kattungar och barn och psykopater som jag inte vet var de kommer ifrån.