Jag har inte läst Joar Tibergs nya diktsamling, men efter vad jag förstår så påminner den en del om "Brusa högre lilla å". Åtminstone på så sätt att båda böckerna består av lite text och mycket tomrum – och det här kan man ju rent miljömoraliskt fundera på.
Barn, till exempel, reagerar – det har jag själv märkt, och även fått bekräftelse på via en diskussion på Facebook – eftersom sådana här böcker är ett så uppenbart slöseri med träd.
Någon skrev att hans dotter gärna ville börja rita i en diktsamling med få ord på varje sida, att allt det där vita papperet blir en frestande yta att fylla med egna teckningar. Och varför inte, tänker jag? Det skulle kanske skapa någon sorts dialog, att använda "Lilla å" som ritblock. I en kommentar här kom ju också barnboksaspekten upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar