En oförstörbar materia

Jag har aldrig tidigare förstått mig på Ekelöf. Det har känts lite konstigt, eftersom han är en av De Stora, och dessutom en poet som många av dem jag själv gillar har tyckt om och inspirerats av. Jag fick hans samlade dikter i två volymer i present för tio år sedan, men lyckades aldrig ta mig in i hans poesi. Jag har gjort många försök, men det var som om han inte talade till mig, eller som om vi inte talade samma språk.

"Jag är en främling i detta land men detta land är ingen främling i mig" – vadå, tänkte jag, vad är det för skillnad, om man, som jag, inte bryr sig om att dra en gräns mellan "land" och "mig". Eller den där berömda raden om att "det som är botten i dig är botten också i andra" – den har jag heller inte riktigt begripit mig på. För det första så har jag ingen botten, jag tycker att jag rör mig mera horisontellt genom avgrunderna. För det andra så tycks mina problem alltid vara bara mina; mitt mörker har jag känt mig ensam i. Det som är toppen i mig, däremot, det är toppen också i andra! Glädje, gemenskap, diskussioner, fest.

Nåväl. Nu har jag ändå äntligen upptäckt Ikonen. Jag läser litteraturvetenskap på universitet, tredje terminen, med fördjupningsämnet svensk mellankrigslitteratur. Till nästa seminarium ska vi diskutera den modernistiska lyriken, bland annat en del dikter av just Ekelöf. Och si! Nu har jag suttit hemma och läst och jag vet inte vad som hände, men det var plötsligt som om någonting öppnade sig. Det där med dikter är inte så lätt att förklara – men gissa om jag är lycklig, och särskilt fäste jag mig vid den här, Dedikation:

Med kärlek till en kropp, till en själ, till en kärlek.

Med tillgivenhet till den och den, till det och det, till en oorganiserad godhet.

Med likgiltighet till ingen.

Med ironisk avund till en ironisk evighet, till tinget i sig och en oförstörbar materia.

Med hat till den förkrossande allmänna dumheten, till staten och lagarna, familjen och kyrkan, lögnen och rädslan.

För att skända den falska oskulden, för att skövla de vackra fasaderna, för att tvinga renligheten att se sin smuts och förnuftet att inse sitt vanvett, för att vitmena grifterna, för att utplåna skrifterna.

På ruttnande högar av akantusblad skall själarna falla i sanningens våld och kropparna brinna i kärlekens eld då den tiden kommer en gång.

Då den tiden kommer skall vi få kraft att leva varandras liv och rätt att leva vårt eget.