Min senaste bok handlar en del om sorg. Jag är inte särskilt bra på den känslan. Jag värjer mig mot att vara ledsen, helt enkelt; jag tycker det är jobbigt, jag hittar på tusen och en undanflykter för att slippa känna mig liten och svag. Man kan undra varför. Eller, det kan man inte. Jag vet ganska väl varför jag är sådan. Men jag kände för att undersöka ämnet i boken. Fundera på vad som händer med gömd och bortglömd sorg. För ingen kommer undan den, så mycket har jag lärt mig. Alla känslor måste få finnas, vad man än sedan väljer att göra med dem.
Känslor kan man inte trolla bort. De tar sig fram på alla möjliga vägar. Om man inte låtsas om dem så byter de skepnad och börjar ställa till med diverse spök. Förnekad ilska, till exempel, kan bli till självdestruktiva handlingar och ångest. Förnekad sorg kan förvandlas till en depression. Det här har jag lärt mig av mina terapeuter. Jag har gått i terapi i över tjugo år. Det är ingenting jag brukar nämna i mitt cv, men det är ingen hemlighet, jag skrev
en krönika om det en gång. Och många gånger har jag tänkt att det
borde vara något att nämna i ett cv. Det är en av mina största meriter, som jag ser det själv. Att jag har orkat. Att jag har jobbat med mig själv, hittat vägar, tagit mig igenom problemen. Inte backat, inte blundat, inte givit upp.
Men sorgen, alltså. Den har jag fortfarande svårt för att tas med. Så här står det någonstans i min bok:
Vad gör man med sin sorg? Syr fast den vid hälen, som Peter Pan med sin skugga. Släpar runt på den, som en boja av järn. Dansar i den, som i en fotsid, regnvåt klänning. Ja, jag vet inte. Jag stirrar in i väggen efter svar. Det är sådant jag undrar, alltså. Som författare, och via huvudpersonen i min bok.
Här hittade jag i alla fall en fin text om ämnet. Från Veckans affärer, av alla tidningar. Men det var bra skrivet, om "den mest förnekade känslan i vårt moderna samhälle". Det kanske inte bara är jag som har svårt med sorg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar