Min arbetsrum, rättare sagt

Nu har jag äntligen kommit in i min uppsats igen! Jag har betat mig igenom inledningen, den är hyfsat klar – allt det där med syfte, metod, tidigare forskning etc – och håller på att gnaga mig in i analysen. Det är roligt! En del av mig är ganska fritt flytande, intuitiv och känslomässig och en annan del är envist analytisk-logisk; jag har en sida som verkligen går igång på ordning, reda och struktur. Ja, det bor i sanning en liten Alejandro Fuentes Bergström inom mig: pärmar, mappar och brev som jag aldrig har skickat.

Kanske har jag det här fyrkantiga draget från min journalistiska bakgrund, kanske bottnar det i någon sorts kärlek till sanning och klarhet, kanske skulle jag lika gärna ha kunnat hålla på med datorprogram eller schack. Hoppas nu inte att Sven läser det där för då kommer han att skratta ihjäl sig. Han har ju inga särskilt höga tankar om min intelligens …

Men alltså, det här gnagandet, jag trivs med det. Jag gillar att bena upp saker och ting, vända och vrida på dem, resonera, argumentera, knåpa ihop en hållbar konstruktion. Och det får man göra i en akademisk uppsats. Inte blir det sämre av att Beckett är så rolig, att det finns så många spännande böcker, essäer och artiklar om honom och att jag hela tiden inspireras och får idéer till mitt eget skönlitterära skrivande. Och apropå rubriken till mitt förra inlägg här på bloggen så hittade jag den här texten, Beckett's brightness on dark days, där Askold Melnyczuk skriver: "In Beckett's world, the cardinal sin is hope."