Det som kallas förgäves

I natt drömde jag att jag pratade med en av mina lärare på litteraturvetenskapen om att vi hade missat Elsa Grave. Jag var övertygad om att jag inte hade läst något av henne, men läraren påstod att det hade vi visst gjort  – och då sa jag "jaha, det var intressant, då måste det ju finnas någon anledning till att jag har glömt bort henne." Det höll läraren med om – som om vi hade någon sorts psykoterapisession i stället för ett seminarium – och sedan när jag vaknade började jag fundera på det där.

Jag vet ingenting om Elsa Grave, har inte läst något av henne – vad jag minns i alla fall (hehe) – varken på universitetet eller på egen hand. Jag hade väl någon vag aning om att hon skrev dikter och nu har jag googlat runt och sett att hon levde 1918-2003, att hon var både bildkonstnär och poet, att hon har sin egen teologi och "rör sig fritt, stigande och fallande bland 'fossil' och 'blåmusslor', 'luftforell' och 'flygande ko'".

Jag vet således inte varför hon dök upp i mitt undermedvetna men det är mycket möjligt, som det kan vara i drömmar, att hennes namn vill säga mig någonting: Grave, "grave" (grav) på engelska eller "grave" (allvarlig) på franska. Jag brukar ju drömma om gravar och här dyker de upp från ett annat håll. Eller handlar det om att ta konsten på allvar? Om att gå sin egen väg och göra det man tror på och vara kriminellt kär i det som kallas förgäves, som Bruno K. Öijer skulle ha sagt. Som alla väl vet vid det här laget så är jag ingen hejare på franska, men jag har för mig att ordet "grave" används mer i samband med till exempel sjukdomar och olyckor än när det talas om seriös konst. Men det kanske inte spelar någon roll? För den som tar konsten på allvar är den på liv och död.

Hur som helst så skrev Elsa Grave tydligen om smärta, grymhet, ångest och äckel. Och på bilden syns death metal-bandet Grave.