Skallar, blommor och snö

Mer musikrelaterat: I dag var jag ute på en förmiddagspromenad, tog en espresso på ett café och vid ingången satt en affisch med reklam för Soundgardens spelning på Hovet i september. Himla snygg var den, affischen – jag hade lust att ta med mig den hem.

Mitt fikasällskap meddelade att samma bild pryder omslaget på Soundgardens senaste album, King Animal, vilket släpptes redan förra året men det hade jag missat – jag lyssnade på Soundgarden i början på 90-talet och har väl, kan man säga, tappat bort dem på vägen någonstans sedan dess. Men jag gillade Badmotorfinger och kanske allra mest "Jesus Christ Pose" och "Drawing Flies". Rader som "share a cigarette with negativity" och "firing the pistol that shoots my holy pride" tog jag till mig som en beskrivning av mitt liv som det såg ut på den tiden.

Men, alltså, affischen! Jag stod och tittade på den en lång stund. Bilden här visar inte alla detaljer så tydligt, men det är som synes ett gäng djurskallar i någon sorts formation, dekorerade med vita blommor och frostglitter. Konstnären bakom heter Josh Graham och Soundgardenomslaget verkar bygga på hans verk Night of the Last Equinox. Som jag alltså hittade nu. Equinox betyder (vår- eller höst-) dagjämning, alltså den tidpunkt på året då dag och natt är lika långa. Men "the last"? Ja, det kan man så klart fundera på.

Jag har också funderat på varför jag tilltalas så mycket av den här bilden. Skallar, blommor och snö. Det hör på något vis ihop med det jag skriver. Med det underjordiska, obegravda, rituella; offertemat i min senaste roman. Mellanrummen, skymningarna. Det djuriska. Det frusna. Men jag vet inte, sådant där kanske man inte ska gräva ner sig i. Det är en känslosak, som Misan säger i Farlig midsommar. Jag skriver det jag skriver. Jag låter det vara som det är.