Jordelivets dröm

I dag har jag varit och hälsat på några döda släktingar, ihop med några levande släktingar – först fika, sedan vandring på Lidingö kyrkogård där min mormor och morfar, en morbror, en kusin med flera har sina gravar. Det här året kom vi i perfekt tid, alldeles i skymningen, med en gråblå-rosa himmel bakom de kala träden.

Vi säger hej till våra döda, ställer ut ljus och ljung, träffar på andra vi känner, stannar och pratar lite, fryser om fötterna och strövar runt medan det mörknar och eldslågorna blir fler och fler. Någonstans i mitten av kyrkogården finns en liten damm med porlande vatten, kantad av stenar och växter och hundratals ljus som speglar sig i det svarta. Och alldeles vid grindarna stannar jag alltid vid en gammal grav med följande inskription:

De äro ej döda, de sova ej, de hava vaknat ifrån jordelivets dröm.

Det måste väl vara hämtat från Shelleys "Adonais" – Peace, peace! he is not dead, he doth not sleep / He hath awakened from the dream of life – som också innehåller det här fina:

The One remains, the many change and pass;
Heaven's light for ever shines, earth's shadows fly;
Life, like a dome of many-coloured glass,
Stains the white radiance of eternity,
Until Death tramples it to fragments.—Die,
If thou wouldst be with that which thou dost seek!
Follow where all is fled!—Rome's azure sky,
Flowers, ruins, statues, music, words, are weak
The glory they transfuse with fitting truth to speak.

Jag tänker ofta på det där – flowers, ruins, statues, music, words, are weak – som till exempel när jag skrev den här krönikan. Eller när jag skriver över huvud taget. Kanske blir det helt okej att dö, tänker jag. Det är väl det Shelley menar någonstans. Man kan också tänka sig det hela som i Corpse Bride – en favoritfilm, särskilt så här års – där livet på jorden är svartvitt och dödsriket är i färg.