Vad gör vi med vår sorg?

Min senaste bok handlar en del om sorg. Jag är inte särskilt bra på den känslan. Jag värjer mig mot att vara ledsen, helt enkelt; jag tycker det är jobbigt, jag hittar på tusen och en undanflykter för att slippa känna mig liten och svag. Man kan undra varför. Eller, det kan man inte. Jag vet ganska väl varför jag är sådan. Men jag kände för att undersöka ämnet i boken. Fundera på vad som händer med gömd och bortglömd sorg. För ingen kommer undan den, så mycket har jag lärt mig. Alla känslor måste få finnas, vad man än sedan väljer att göra med dem.

Känslor kan man inte trolla bort. De tar sig fram på alla möjliga vägar. Om man inte låtsas om dem så byter de skepnad och börjar ställa till med diverse spök. Förnekad ilska, till exempel, kan bli till självdestruktiva handlingar och ångest. Förnekad sorg kan förvandlas till en depression. Det här har jag lärt mig av mina terapeuter. Jag har gått i terapi i över tjugo år. Det är ingenting jag brukar nämna i mitt cv, men det är ingen hemlighet, jag skrev en krönika om det en gång. Och många gånger har jag tänkt att det borde vara något att nämna i ett cv. Det är en av mina största meriter, som jag ser det själv. Att jag har orkat. Att jag har jobbat med mig själv, hittat vägar, tagit mig igenom problemen. Inte backat, inte blundat, inte givit upp.

Men sorgen, alltså. Den har jag fortfarande svårt för att tas med. Så här står det någonstans i min bok: Vad gör man med sin sorg? Syr fast den vid hälen, som Peter Pan med sin skugga. Släpar runt på den, som en boja av järn. Dansar i den, som i en fotsid, regnvåt klänning. Ja, jag vet inte. Jag stirrar in i väggen efter svar. Det är sådant jag undrar, alltså. Som författare, och via huvudpersonen i min bok. Här hittade jag i alla fall en fin text om ämnet. Från Veckans affärer, av alla tidningar. Men det var bra skrivet, om "den mest förnekade känslan i vårt moderna samhälle". Det kanske inte bara är jag som har svårt med sorg?

Dregen och jag

Puh. I dag har jag klarat av den första oppositionen (av två) som man måste göra för att ta sin magisterexamen. Jag drömde i natt att jag skulle ha en konsert tillsammans med en gammal gymnasiekompis; han skulle spela keyboard, eller gitarr eller dragspel, jag minns inte riktigt, och jag skulle spela flöjt och lyckades inget vidare med att få till tonerna så att det pep och visslade. Men oppositionen gick bra, uppsatsen handlade om Amy Tan's The Hundred Secret Senses, en narratologisk analys, och min medopponent var med på noterna och flöjten visslade bara lite grann, haha.

När jag kom hem hade jag fått ett fint mejl från min pappas kompis; han är författare och skrev att han och hans fru hade läst min senaste bok och han delgav mig sina tankar om den. Jag blev väldigt glad – hans läsning var en sådan som man alltid hoppas på som författare; noggrann och engagerad, där någon förstår vad man vill säga och tar det till sig och verkligen gillar det. Han berättade att han och hans fru hade suttit på Fårö i stormen och läst om boken – bara en sådan sak. Läst om! På Fårö. I stormen.

Som jag har varit inne på tidigare så är det stor skillnad på att ge ut böcker på W&W och Black Island Books – författare på mindre förlag får jobba mycket hårdare för att ta sig fram bland alla kändisbiografier och bestsellers. Om man nu vill ta sig fram där, det händer allt oftare att jag undrar över meningen med det ... Jag har ringt och tjatat lite här och var, det har jag, men hur mycket ska man egentligen hålla på? Jag läste någonstans att Dregen tjatade varje år om att få vara med på Hultsfredsfestivalen ända tills arrangörerna gav med sig och lät Backyard Babies spela där. Jag kanske borde göra samma sak med DN? Tjata varje vecka tills jag får en recension? Men varför då? Recensioner är för det mesta inte ens något som påverkar bokens försäljning. Det kanske är bättre att jobba vidare på annat håll.

Och för mig har det också alltid varit minst lika viktigt vad människor i min omgivning tycker. Eller människor jag inte känner, som bara hör av sig, det händer ju också ibland. Ett sådant här mejl, som det jag fick i dag, betyder oändligt mycket – jag kommer att läsa det många gånger och återvända till de vänliga, uppskattande och uppmuntrande orden de dagar mitt skrivande känns motigt och jag undrar varför jag egentligen håller på.

ps: Dregen och jag har samma födelsedag, det har jag alltid varit lite nöjd med, och det betyder säkert någonting.

Jordelivets dröm

I dag har jag varit och hälsat på några döda släktingar, ihop med några levande släktingar – först fika, sedan vandring på Lidingö kyrkogård där min mormor och morfar, en morbror, en kusin med flera har sina gravar. Det här året kom vi i perfekt tid, alldeles i skymningen, med en gråblå-rosa himmel bakom de kala träden.

Vi säger hej till våra döda, ställer ut ljus och ljung, träffar på andra vi känner, stannar och pratar lite, fryser om fötterna och strövar runt medan det mörknar och eldslågorna blir fler och fler. Någonstans i mitten av kyrkogården finns en liten damm med porlande vatten, kantad av stenar och växter och hundratals ljus som speglar sig i det svarta. Och alldeles vid grindarna stannar jag alltid vid en gammal grav med följande inskription:

De äro ej döda, de sova ej, de hava vaknat ifrån jordelivets dröm.

Det måste väl vara hämtat från Shelleys "Adonais" – Peace, peace! he is not dead, he doth not sleep / He hath awakened from the dream of life – som också innehåller det här fina:

The One remains, the many change and pass;
Heaven's light for ever shines, earth's shadows fly;
Life, like a dome of many-coloured glass,
Stains the white radiance of eternity,
Until Death tramples it to fragments.—Die,
If thou wouldst be with that which thou dost seek!
Follow where all is fled!—Rome's azure sky,
Flowers, ruins, statues, music, words, are weak
The glory they transfuse with fitting truth to speak.

Jag tänker ofta på det där – flowers, ruins, statues, music, words, are weak – som till exempel när jag skrev den här krönikan. Eller när jag skriver över huvud taget. Kanske blir det helt okej att dö, tänker jag. Det är väl det Shelley menar någonstans. Man kan också tänka sig det hela som i Corpse Bride – en favoritfilm, särskilt så här års – där livet på jorden är svartvitt och dödsriket är i färg.

Stress

En gång talade jag med en vän om utbrändhet och sa att det aldrig skulle kunna hända mig – "jag är så bra på att ta det lugnt" hävdade jag tvärsäkert där jag satt med mitt fasta deltidsjobb och skrev mina böcker i frid och ro. Kanske hade jag något stipendium också att leva på, det minns jag inte, men jag klarade mig bra och var aldrig orolig över min ekonomi.

Så dum jag var! Vad lite jag fattade. Jag tänkte inte på att stress kan vara så mycket annat än att jobba övertid på helgerna, resa utomlands på konferenser varje vecka och säga ja till chefen vad han än kommer med. Stress kan lika gärna handla om maktlöshet och rädsla. Det är olika från person till person. En sådan som jag, till exempel, gillar inte att ha tusen järn i elden, det räcker med två tre stycken för att jag ska bli nervös.

Stress kan vara att vilja träffa en vän fast man inte hinner. Eller att ha en olöslig konflikt med en annan vän. Eller att inte ha tid att skriva på romanen. Eller att undra när pengarna tar slut. Eller att tycka synd om världens alla barn och djur och regnskogar och inte kunna göra något annat än att underteckna en eller annan lista, handla ekologiskt kaffe och krypa ner under en filt och läsa Sent i november för någon man bryr sig om.

Jo, jag är förkyld också

En annan fin sak Beckett har sagt är detta – när han talar om sitt arbete i förhållande till samtida kollegors och menar att Joyce är en sorts allsmäktig författare med gudalika ambitioner, en skapare av världar, kanske mer ordnade och bättre än den gamla vanliga:

The more Joyce knew the more he could. He's tending toward omniscience and omnipotence as an artist. I'm working with impotence, ignorance. I don't think impotence has been exploited in the past. There seems to be a kind of esthetic axiom that expression is achievement – must be an achievement. My little exploration is that whole zone of being that has always been set aside by artists as something unusable – as something by definition incompatible with art.  

En manlig författare som jobbar med "impotence" – jag tycker det är kalas! Tänk om fler författare var så modiga, gäller även många i dag.

Annars har jag tyvärr inte haft så mycket tid med uppsatsen den senaste veckan – jag får en del korrekturläsningsjobb som jag gladeligen tar för att dryga ut min skrala ekonomi, jag har varit support åt en gammal vän i ett Mejanprojekt, jag ska opponera på en annan uppsats på universitetet och på torsdag åker jag till Göteborg och pratar om min bok på det nya litteraturhuset där. Bra saker, alltihop, men tiden räcker inte riktigt till ...

Fail better

Jodå, det går så sakteliga framåt med uppsatsen. Jag läser och läser, har varit på Stadsteatern och sett Krapps sista band och Akt utan ord och grubblar just nu på detta med "teoretisk grund och metod". Saken är den att jag vill använda någon sorts modell för vissa aspekter av det konstnärliga skapandet men jag vet inte om någon sådan ens existerar. Det vill säga: Jag vet hur det hela ser ut och fungerar i praktiken men inte om det finns någon teori eller några vedertagna begrepp för det jag vill tala om.

Men det är en fröjd att läsa Beckett! Både det han skriver och det han säger. Jag hittar underbara saker överallt.

Som när det handlar om att misslyckas i Worstward Ho, till exempel: "Try again. Fail again. Fail better." Eller när han fick Nobelpriset och såväl han och hans sambo som hans förläggare tyckte att det var "en katastrof". Eller när berättaren i novellen Första kärleken tröttnar på sitt eget berättande: "Jag kommer bara ihåg att den handlade om citronträd, eller apelsinträd, jag minns inte längre vilket, och för mig är det en framgång bara att ha kommit ihåg att det handlade om citronträd, eller apelsinträd, därför att från de andra sånger som jag har hört i mitt liv, och jag har hört en del, för det är i praktiken omöjligt, verkar det som, att leva utan att höra någon sjunga, till och med så som jag levde, om man inte är döv, minns jag ingenting, inte ett ord, inte en ton, eller så få ord, så få toner, att, att vad, att inget, den här meningen har redan pågått tillräckligt."

Ja, det är en spännande och inspirerande värld jag tar mig in, men tanken är alltså att jag ska koncentrera mig på I väntan på Godot. Som det har sagts tillräckligt mycket om redan, det vet jag. Just därför tänkte jag att jag skulle säga lite till.

Bilden föreställer Michael Jonsson och Ingvar Hirdwall på Stockholms Stadsteater. Foto: Petra Hellberg.

Our Lady of Sorrows

Den 15 september firar katolikerna Our Lady of Sorrows och det gör jag också, trots att jag är vanlig Svenska kyrkan-medlem. Jag högtidlighåller denna dag genom att fika tillsammans med min mamma och fundera på ämnet sorg i största allmänhet. Det hela började med att hon skickade ett bibelord ur Lukasevangeliet till mig på just den här dagen för kanske tio år sedan:

and you yourself a sword will pierce so that the thoughts of many hearts may be revealed

eller på svenska:

ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen 

Och jag tror att både min mamma och jag också ser denna Jungfru Marias smärta i någon sorts ickereligiöst, vardagligt, psykologiskt sammanhang, där vi förknippar den med barn som offras i familjer. I 70-talets psykodynamiska familjeterapi kallades ett sådant barn för "den identifierade patienten"; en person som (på ett helt eller delvis omedvetet plan) utses till syndabock och får bära familjens samlade problem. Sådana idéer är inte särskilt moderna längre – nu är det som bekant KBT och neuropsykiatri som gäller – men barn är ofta känsliga och uppfattar sådant som är dolt eller hålls nere under ytan; jag tror det ligger mycket i de tankegångarna och jag hoppas att de får en renässans någon gång i framtiden. 

Den 15 september är också i mina ögon den första höstdagen, och jag tycker om hösten, så det är värt att fira. På vägen hem från min mamma tog jag en promenad från Slussen, jag brukar göra det om tvåans eller treans buss inte står inne när jag kommer med t-banan. Mitt på trottaren på Klevgränd låg en duva; den såg helt oskadd ut och bara låg där, men den var alldeles död. Jag tyckte den borde få en bättre plats, så jag gick och hämtade en vägarbetsskylt som stod lös och lutade sig mot en papperskorg. När jag som bäst var i färd med att fösa upp duvan på skylten kom en kille och en tjej förbi och tittade på mig och jag ville inte verka konstig så jag försökte förklara att jag använde herr Gårman som bår för att bära duvan på men mitt i alltihop kom jag på att det inte var herr Gårman utan herr Vägarbetare på skylten så jag ändrade mig så de tyckte säkert att jag var konstig i alla fall.

Hur som, duvan fick vila i gräset bakom ett par stenar i stället och jag hoppas att ingen kommer och slänger den i en papperskorg. Man ska respektera de döda, det gäller även djur. Sedan gick jag uppför trapporna mot Katarina kyrkobacke och då såg jag plötsligt att det är där någon idiot har sågat sönder träden. Det var ju inte svårt att gissa i vilket hus de misstänkta bor – ett ondskans skitsnygga slott i någon sorts sekelskiftesstil eller liknande som borde göra vem som helst överlycklig men vad vet jag, jag bor i vanlig hyresrätt och älskar träd. Jag tittade på de såriga stammarna, de vackra lövverken; träden var gröna och höga och dömda att dö. Och jag tänkte att det finns mycket att sörja: destruktiva familjehemligheter, döda duvor och kortsiktig, meningslös girighet.

Duvan är fotad av Alan D. Wilson och info om Mariabilden finns här – de där creative commons-licenserna är ju inte helt lättbegripliga ...