Kvinnoroller

Den 14 februari skrev jag om manliga litterära karaktärer jag fastnat för, och i dag, den 8 mars, tänkte jag hylla några kvinnliga favoriter ur filmens värld – rollfigurer som inte bara existerar som bihang till männen utan som står för något, gör något, vill något, eller bara går sin egen väg. Genom åren har jag kommit att älska många unga och gamla, roliga och coola, knepiga och kloka kvinnor på vita duken – från Elvira Fattigan i Dunderklumpen, hon som är fattig på pengar men rik på visdom, till Rosemary Woodehouse i Rosemarys baby, som söker sanningen i en svekfull omgivning och slåss för sitt barn, trots att det visar sig att pappan är Djävulen själv.

Här är några andra egensinniga filmkaraktärer som har förblivit mina vänner, kvinnor jag gärna återvänder till och inspireras av:

Ms Darbus i High School Musical – färgstark och hängiven dramalärare som hatar mobiltelefoner och försvarar sin teater inför skolans alla sportfånar.

"And while we are working, let us probe the mounting evils of cell phones ... Perhaps the most heinous example of cell phone use is ringing in the theatre. The theatre is a chapel of arts, a precious cornucopia of creative energy." 

Morticia Addams i Familjen Addams – kombinerar passion och ömsinthet på sitt eget vis samtidigt som hon stickar tröjor med för många ärmar, frågar om gästerna vill ha salt, peppar eller cyanid till maten och klipper av alla rosor och sätter taggiga stjälkar i vas.

"Life is not all lovely thorns and singing vultures, you know." 

Sarah Connor i Terminator 2 – ensamstående mamma som kämpar för att rädda världen och betraktas som galen fast hon är den enda som vet hur allt ligger till.

"Watching John with the machine, it was suddenly so clear. Of all the would-be fathers who came and went over the years, this thing, this machine, was the only one who measured up. The Terminator would never stop. It would never leave him. It would never hurt him. It would never shout at him or get drunk and hit him. Or say it was too busy to spend time with him. And it would die to protect him. In an insane world, it was the sanest choice." 

Allison Reynolds i The Breakfast Club – vilsen men klarsynt tjej som äter mackor med flingor på, dekorerar sina teckningar med mjäll och sätter fingret på den dubbelmoral som fortfarande får kvinnors sexualitet att förvandlas till ett problem. 

"Well, if you say you haven't, you're a prude. If you say you have you're a slut. It's a trap." 

Helena Ekdahl i Fanny och Alexander – pensionerad skådespelerska och matriark som talar med barnbarnen om livet, döden och konsten, gärna sover en stund i korgstolen på verandan och inte glömmer bort att drömma.

"Nu ska jag tvätta mig, sminka om mig, sätta upp håret och sätta på mig korsetten och sidenklänningen. En gråtande, kärlekskrank kvinna förvandlar sig till en samlad farmor. Vi spelar våra roller, somliga spelar dem slarvigt, andra spelar dem med omsorg. Jag hör till den senare kategorin."

Mumiebruden i Jukkasjärvi kyrka

Jukkasjärvi kyrka är röd med vita knutar. Orgeln är gjord av masurbjörk, renhorn och skinn. Den ljuder som en trolltrumma, som fåglar eller klockor. På altartavlan lyfter Kristus upp sitt kors. Golgata väntar: ”Ske din vilja.” Röda blommor växer ur hans blod. Syndarna ångrar sig. Norrskenet flammar. När kyrkan reparerades bröts brädgolvet i koret upp. Där finns ett åttiotal gravar. Mumier i kistor. Kroppar som bevarats i ett kallt och torrt klimat. Bland dem en brud; en ung kvinna i bröllopsklänning. Hon har legat där, orörd, i flera hundra år. Jag har inte sett henne, men morfar har berättat. Om hennes slutna ögon, hennes mörkbruna hår. Hennes skor med höga klackar, den broderade mössan. Solfjädern med en målad nymf, en amorin. Ja, allt finns kvar: sjalen, handskarna, sidenbanden, guldtråden, spetsarna, rosetterna. Ingen vet vem hon är. Kistan har varken namn eller årtal. Hon är en gåta, en saga, ett mysterium. När jag var liten undrade jag ofta över mumiebruden. Morfar kallade henne så. Vad hette hon? Hann hon gifta sig eller dog hon före bröllopsdagen? Varför begravdes hon i brudklänningen? Hon såg samma sol som jag. Det milda midnattsljuset över slätten. Hon gled ut ur historien och gick sin egen väg.

Bild från triptyk av Bror Hjorth i Jukkasjärvi kyrka, text ur "Pappa, vet du vad jag drömde?"

Karaktärer att bli kär i

Kan man bli kär i fiktiva figurer? Tja, man kan bli förtrollad, fascinerad, förförd i alla fall. Många gånger har jag önskat att det gick att stiga in i en berättelse och delta i händelseförloppet, så att jag fick träffa min favoritkaraktär. När jag var liten föll jag för Mowgli i Djungelboken och Pelle på Saltkråkan – två lite småtjuriga killar som kommer bra överens med djur. Sedan dess har jag fastnat för ett otal fiktiva pojkar och män – ofta udda typer, avvikare, särlingar av något slag. Här är några av de karaktärer som har fångat mitt hjärta, och som jag skulle vilja skicka en särskild hälsning till i dag, på Alla hjärtans dag.

Mr Rochester i Charlotte Brontës Jane Eyre – en trevligt bister figur med anletsdrag som huggna i granit, omedveten stolthet i hållningen och stora mörka ögon "som understundom längst in hade en skiftning om inte av vekhet så dock av något som erinrade därom". Mr Rochester är rättfram, gillar långa samtal och dricker gärna te framför brasan. Att han gömmer sin galna fru på vinden förtar naturligtvis en del av charmen, men fram tills detta faktum kommer i dagen är han, precis som för Jane, en karaktär man gärna blir förälskad i.

Franklin i J. D. Salingers Strax före kriget mot eskimåerna – Ginnie följer sin väninna Selena hem och får träffa hennes bror, Franklin, som gör entré i glasögon och pyjamas. "Han var rufsig i håret. Han hade ett par dars gles ljus skäggstubb. Och han verkade – ja, faktiskt ganska korkad." Trots detta faller både Ginnie och läsaren pladask för Franklin. Kanske beror det på hans uppriktighet, hans cyniska inställning till mänskligheten eller hans generositet när han prackar på Ginnie en gammal kycklingsmörgås som han har sparat i sitt rum.

Duncan i Margaret Atwoods Den ätbara kvinnan – Duncan är den alternativa pojkvännen, en kontrast till den präktiga typ som huvudpersonen Marian egentligen ska gifta sig med. Duncan röker som en borstbindare och skriver på en uppsats om prerafaelitisk pornografi som skulle ha varit färdig för två år sedan. Dessutom gillar han att sitta på tvättomaten och titta på kläderna som far runt: “Jag tittar på tvättmaskiner som andra tittar på TV, det är så lugnande därför att man alltid vet hur det går och inte behöver fundera.”

Satan i John Miltons Det förlorade paradiset – den fallna ängeln, vem blir inte förtjust i honom? Arrogant och karismatisk, en upprorsmakare som inte accepterar auktoriteter, något av en rockstjärna i 1600-talsgestalt. Satan bär förstås på en sorg, han lever i mörkret, bland skuggor, men ger inte upp och vänder det magnifika misslyckandet till seger: “Better to reign in Hell, than serve in Heaven".

Herr Dearly i Dodie Smiths De hundra och en hundarna – Herr Dearly är Pongos husse, ovanligt duktig i matematik och trivsamt nerklädd i en gammal tweedjacka. Det är herr Dearly som räddar den allra svagaste lilla valpen, den som inte visar några livstecken när den föds, och han sitter uppe hela nätterna och matar de nyfödda hundarna med nappflaska samtidigt som han sköter sitt jobb via telefon. Han är inte precis stilig, men har “ett sådant där ansikte som man inte blir trött på”. Och jag blir inte trött på herr Dearly heller, han är en karaktär som det går att leva med.

 

Söta katter och minkar utan röst

Nu ska jag skriva om något som ligger mig varmt om hjärtat, men det kommer att bli svårt, just för att jag är så engagerad. Att hålla sig cool, argumentera, övertyga andra är ett vanskligt företag, och brinner man för ämnet blir det än värre eftersom man så lätt tappar proportionerna och börjar hojta om saken med brösttoner, stora trumman och falsett. Då slutar folk lyssna, som bekant.

Men: Detta handlar om djuren. Mitt facebookflöde är fullt av söta kattungar, roliga hundvalpar och trevliga fåglar och kaniner, och det är ju väldigt fint och bra, faktiskt en av fördelarna med sociala medier, som jag ser det: att man blir upplivad och glad. Men jag har även en del veganer och djurrättsaktivister som vänner och det gör att det trivsamma blandas med helt andra sorters bilder: från slakterier, laboratorier och pälsfarmer. Då blir jag upprörd, arg, ledsen, förtvivlad i stället – särskilt som jag redan är medveten om det som bilderna visar: Att djur behandlas som varor, ting utan känslor, material som inte har något annat värde än att finnas till för oss människor att använda, konsumera och utnyttja.

Jag brukar inte dela dessa bilder. Jag vet inte varför. Kanske för att jag tror att det är kontraproduktivt. Folk i allmänhet lever med en märklig dubbelmoralistisk syn på djur och vill inte gärna tänka i andra banor än de gamla vanliga. Att en gris är lika intelligent som en hund, att den har samma sorts känslor och behov, är lätt att bortse från när det blir jul och skinkan ska fram på bordet. Och det finns ju så mycket annat att bry sig om här i världen, herregud! Svält, krig, terrorism, miljöförstöring och tiggarna som sitter med sina pappmuggar överallt.

Ofta får man höra att det är suspekt att värna om djur och deras rättigheter, att man ska bry sig om människor i stället, hjälpa sin egen art i första hand. Som om det ena skulle utesluta det andra. Som om inte allt skulle hänga ihop. Vi lever i en komplicerad värld; människor är mångsidiga och komplexa varelser som ingår i psykologiska, sociala och historiska sammanhang. Vi är beroende av djuren och naturen och varandra, vi lever i en helhet, och vår bristande respekt för denna helhet bidrar i allra högsta grad till svält, krig, terrorism, miljöförstöring och samhälleliga orättvisor där den ena glider runt med shoppingkassar och den andra ber om ett par kronor till sjukvård och mat.

Att bry sig om djur är att ge sin röst åt det tysta, så tänker jag. Människor – i varje fall om de är vuxna, friska och normala – kan säga ifrån och organisera sig. De kan tala för sig själva. De kan bilda politiska partier, skriva insändare och debattartiklar, demonstrera, diskutera, gå samman och försöka göra någonting. Djur kan inte det. De behöver någon som för deras talan. På samma sätt som exempelvis barn och psykiskt sjuka – två andra grupper i vårt samhälle som jag brinner för på samma sätt. De saknar också förmågan, kraften och möjligheterna att göra sig hörda som grupp. Precis som djuren lider de brist på ett gemensamt språk och givna sammanhang. De kan inte argumentera för sin sak, de kan bara visa sitt lidande på omvägar, de är beroende av omgivningens lyhördhet och fantasi, vår kraft och ork och vilja att våga se.

Men jag tror att tiden är på deras sida. Jag måste hoppas det, att det kommer att hända något med människors medkänsla med tysta grupper och arter, att vi kommer att kunna utveckla vår empati även när det gäller sådant vi inte omedelbart kan ta till oss och förstå. Även om det går långsamt så går utvecklingen ändå framåt, med små, små myrsteg, mot en bättre och lite klokare värld. I dag förstår vi inte att man hade hjärta att slå sina barn som en del av uppfostran och hur man kunde lobotomera patienter på sinnessjukhus. Och om hundra år, tänker jag, kommer vi att förundras när vi ser tillbaka på hur vi behandlade djuren. Vi kommer att skämmas och häpna över bristen på medkänsla och logik. Och jag tror och hoppas att aporna med sladdar i huvudet, grisarna på betonggolven, de döda minkarna på östermalmstanterna kommer att vara ett minne blott.

Kattbilderna kommer från Cutest Paw.

Skräckfilmsdrömmar

Nyss var jag på gymmet och lyssnade på det sedvanliga Rix FM – har upptäckt en ny favorit, förresten – och programledarna pratade om att människor med hög IQ drömmer mycket. Så där fick alla som har hävdat att jag är ett pucko, minsann. På senare tid har det varit rätt mycket stressdrömmar, inte hinna, inte bli klar, och i går natt drömde jag om en polis eller detektiv som var på jakt efter en psykopat. Polisen gick på en väg och hittade ett dörrhandtag. Det var ihåligt, med en kleggig, organisk massa inuti, och det gjorde polisen misstänksam. Hon kom fram till ett hus, sträckte på ryggen och bankade myndigt på dörren – med det upphittade dörrhandtaget. Ingen öppnade, men genom ett fönster kunde man se någon röra sig lite skugglikt i ett rum. Psykopaten, så klart.

Bakom polisen befann sig tre barn, ett lite större – tydligt en flicka med flätfrisyr – och två mindre, otydligare barn. Psykopaten öppnade plötsligt dörren och sköt brutalt med något slags automatvapen ner alla tre barnen, varpå han la sig ner bredvid den äldsta flickan och tröstade henne medan hon dog. Det var liksom den här psykopatens grej: att skjuta barn och trösta dem. Och någonstans här visade det sig i drömmen att det var jag som var polisen och jag fattade att jag måste springa utav bara helvete, så jag gjorde det, sprang, klättrade, tog mig framåt i ett landskap som var vitt och konstigt platt, och hade ingen aning om ifall psykopaten var precis bakom mig eller ej ...

Sedan vaknade jag. Och somnade om och drömde om en kattunge som skulle avlivas. En veterinär i ett undersökningsrum förklarade mycket ingående och pedagogiskt för ett barn hur det hela skulle gå till: "Det kostar för mycket att rädda katten, tusen kronor, och om ingen betalar så måste den dö. Man har två val i ett sådant här läge: Betala eller avliva." Jag hade ingenting med saken att göra, men befann mig utanför rummet och lyssnade på alltihop, såg genom den öppna dörren hur veterinären började något slags långsam avlivning av katten. I proceduren ingick att hälla vatten på den och att lyfta upp den i ett snöre runt halsen. Till slut stod jag inte ut längre och rusade in i rummet och skrek: "Sluta, rädda katten, jag tar hand om den, jag betalar!" Så jag fick katten, mot tusen kronor som jag egentligen inte hade råd med, och tog hand om den.

Jahaja. Vad säger man? Djur av olika slag förekommer ofta i mina drömmar. Klassiska skräckfilmspsykopater likaså. De är alltid män; iskalla och oberäkneliga figurer som jagar mig och tänker ta livet av mig. Jag såg (tyvärr) väldigt mycket skräckfilm när jag var yngre; jag tror att mitt intresse väcktes sommaren 1972 när vampyrer, varulvar och mumier härjade på teve. Sedan gick jag och såg allt ifrån Exorcisten och Rosemary's baby till Jag vet vad du gjorde förra sommaren och Blair Witch Project på bio, plus videofilmer som Motorsågsmassakern och Evil Dead och obskyra saker om nekrofiler och ruttnande lik på mystiska filmklubbar.

Men för några år sedan fick jag nog. Jag såg en film som hette Ils som var skitläskig och vågade knappt vara ensam i lägenheten efter det. Jag började tycka att det jag gjorde var lite märkligt, liksom självdestruktivt; jag blev ju lika rädd varje gång. Inte bara under filmen, alltså, utan i åratal efteråt, och en kompis sa till mig att jag har svårt för att skilja på verklighet och fantasi. Så nu ser jag mest sådant som Hjärta för djur på teve, och kanske någon trevlig film i stil med Min granne Totoro och High School Musical. Och sedan drömmer jag om veterinärer och kattungar och barn och psykopater som jag inte vet var de kommer ifrån.

Begravningskaffe på Kungstornet

Dagen före Valborg, den 29 april, stängde Kungstornetkafét efter 80 års verksamhet. Jag gick dit och tog en begravningskaffe (vanligt hederligt bryggkaffe i glaskanna, förstås) tillsammans med Ola och Öyvind – kända från exempelvis detta BOFH-avsnitt, jag säger inte vem som är vem – och en hel del annat folk som fotograferade inredningen och beklagade sorgen till de vänliga damerna bakom disken.

Herrarna och jag hittade ett ledigt bord på övervåningen, längst in i hörnet bredvid köket, där vi kunde lyssna på det hemtrevliga diskslamret och fundera över inredningen och tidens gång: Hade det möjligen funnits en dricksvattenfontän därborta vid väggmosaiken? Var det inte stockholmsvyer inristade i de små glasfönstren? De mörka, fernissade väggarna, var de gjorda av teak eller mahogny? Byggdes fiket samtidigt med paradbiografen Rigoletto, månne, så att 1930-talets stockholmare skulle kunna kombinera kaffedrickandet med den senaste Garbofilmen? Och varför hade någon sprayat "STOL" med svart färg under ett av borden?

Ola berättade om en bok han läst nyligen där alla föremål måste märkas med sitt namn för att inte försvinna, så då diskuterade vi vad som skulle kunna hända med den där väggen eftersom det stod "stol" på den när det kanske borde ha stått "vägg". Öyvind tyckte fiket skulle kunna bli ölställe i stället och jag tjötade om alla redaktionsmöten med litteraturfanzinet Sheherazade som jag deltog i där på övervåningen en gång i världen när jag hade börjat skriva på allvar och äntligen hade träffat några likasinnade som ville hålla på med samma sak.

Det roliga var också att jag kunde se en historisk linje från Sheherazade, som kom att samarbeta med tidskriften Den Blinde Argus, och att jag på så vis träffade Ola som ingick i Argus-redaktionen och att jag via Ola fick jobb på Tidskriftsverkstaden där jag träffade Öyvind och ... ja, det var fint att vi satt där, just vi tre. Det regnade utanför. Jag tog några ruggigt suddiga bilder på herrarna i hörnet. Och tänkte att jag skulle smuggla med mig kaffekoppen hem som minne men det blev aldrig av.

- - - - - - - -

Ovanstående skrev jag strax efter att vi hade varit på Kungstornet, men sedan publicerade jag det aldrig av någon anledning. Men i förra veckan tog Ola och jag en promenad vid Årstaviken och satt envist inlindade i filtar och frös i varsin solstol vid det lilla husvagnsfiket som finns där, och då gav han mig en försenad födelsedagspresent. Ett litet fyrkantigt paket. Jag försökte gissa vad det var medan jag öppnade det. En spinnfiskerulle? En väckarklocka? En glödlampa? Nej, minsann. Innanför det lila papperet och silversnöret och bubbelplasten låg ... en äkta Kungstornetkopp.

Hjärtat i silverkistan

På Norra begravningsplatsen ligger ett krossat hjärta. I en talldunge under ett monument i granit. Hjärtat tillhör Anna Charlier. Hon var förlovad med Nils Strindberg, en av de tre vetenskapsmännen som dog i Andrée-expeditionen på Arktis. De var spårlöst försvunna i över trettio år. ”Nu gör det mig intet om jag får slita ont” skrev Nils Strindberg i sin dagbok, ”bara jag en gång kommer hem.” Färden över Arktis växte till en myt. En strandad luftballong. En fotvandring med snöskor och slädar. En kylig sommar som övergick i iskall höst. Och Anna Charlier, hon väntade förgäves. Hon gifte sig till slut med en annan man. Men hon bevarade sin första kärlek i sitt hjärta. Hon behöll hans porträtt, hans bilder och hans brev. När de döda vetenskapsmännen anlände till Stockholm mottogs de som hjältar. Kistorna bars upp från kajen i ett sorgetåg. Kungen följde dem. Flaggor vajade på halv stång. Stadens alla klockor ringde, kanoner sköt salut. Bland blommor från hela världen fanns en krans: ”Till Nils från Anna”. Hon hade lämnat Sverige med sin make. De har en gemensam grav i Torquay. Men hennes sista önskan var att hennes hjärta skulle vila hos Nils Strindberg. Det fördes hit, till Andréegraven, och jordades där. I stillhet. I en liten silverkista. I skuggan av den berättelse som världen minns.

Bild Holger Ellgaard, text ur "Pappa, vet du vad jag drömde?" – läs mer om Nils Strindbergs polarstenogram och Fotografens frusna kärlek