Stress

En gång talade jag med en vän om utbrändhet och sa att det aldrig skulle kunna hända mig – "jag är så bra på att ta det lugnt" hävdade jag tvärsäkert där jag satt med mitt fasta deltidsjobb och skrev mina böcker i frid och ro. Kanske hade jag något stipendium också att leva på, det minns jag inte, men jag klarade mig bra och var aldrig orolig över min ekonomi.

Så dum jag var! Vad lite jag fattade. Jag tänkte inte på att stress kan vara så mycket annat än att jobba övertid på helgerna, resa utomlands på konferenser varje vecka och säga ja till chefen vad han än kommer med. Stress kan lika gärna handla om maktlöshet och rädsla. Det är olika från person till person. En sådan som jag, till exempel, gillar inte att ha tusen järn i elden, det räcker med två tre stycken för att jag ska bli nervös.

Stress kan vara att vilja träffa en vän fast man inte hinner. Eller att ha en olöslig konflikt med en annan vän. Eller att inte ha tid att skriva på romanen. Eller att undra när pengarna tar slut. Eller att tycka synd om världens alla barn och djur och regnskogar och inte kunna göra något annat än att underteckna en eller annan lista, handla ekologiskt kaffe och krypa ner under en filt och läsa Sent i november för någon man bryr sig om.

Jo, jag är förkyld också

En annan fin sak Beckett har sagt är detta – när han talar om sitt arbete i förhållande till samtida kollegors och menar att Joyce är en sorts allsmäktig författare med gudalika ambitioner, en skapare av världar, kanske mer ordnade och bättre än den gamla vanliga:

The more Joyce knew the more he could. He's tending toward omniscience and omnipotence as an artist. I'm working with impotence, ignorance. I don't think impotence has been exploited in the past. There seems to be a kind of esthetic axiom that expression is achievement – must be an achievement. My little exploration is that whole zone of being that has always been set aside by artists as something unusable – as something by definition incompatible with art.  

En manlig författare som jobbar med "impotence" – jag tycker det är kalas! Tänk om fler författare var så modiga, gäller även många i dag.

Annars har jag tyvärr inte haft så mycket tid med uppsatsen den senaste veckan – jag får en del korrekturläsningsjobb som jag gladeligen tar för att dryga ut min skrala ekonomi, jag har varit support åt en gammal vän i ett Mejanprojekt, jag ska opponera på en annan uppsats på universitetet och på torsdag åker jag till Göteborg och pratar om min bok på det nya litteraturhuset där. Bra saker, alltihop, men tiden räcker inte riktigt till ...

Fail better

Jodå, det går så sakteliga framåt med uppsatsen. Jag läser och läser, har varit på Stadsteatern och sett Krapps sista band och Akt utan ord och grubblar just nu på detta med "teoretisk grund och metod". Saken är den att jag vill använda någon sorts modell för vissa aspekter av det konstnärliga skapandet men jag vet inte om någon sådan ens existerar. Det vill säga: Jag vet hur det hela ser ut och fungerar i praktiken men inte om det finns någon teori eller några vedertagna begrepp för det jag vill tala om.

Men det är en fröjd att läsa Beckett! Både det han skriver och det han säger. Jag hittar underbara saker överallt.

Som när det handlar om att misslyckas i Worstward Ho, till exempel: "Try again. Fail again. Fail better." Eller när han fick Nobelpriset och såväl han och hans sambo som hans förläggare tyckte att det var "en katastrof". Eller när berättaren i novellen Första kärleken tröttnar på sitt eget berättande: "Jag kommer bara ihåg att den handlade om citronträd, eller apelsinträd, jag minns inte längre vilket, och för mig är det en framgång bara att ha kommit ihåg att det handlade om citronträd, eller apelsinträd, därför att från de andra sånger som jag har hört i mitt liv, och jag har hört en del, för det är i praktiken omöjligt, verkar det som, att leva utan att höra någon sjunga, till och med så som jag levde, om man inte är döv, minns jag ingenting, inte ett ord, inte en ton, eller så få ord, så få toner, att, att vad, att inget, den här meningen har redan pågått tillräckligt."

Ja, det är en spännande och inspirerande värld jag tar mig in, men tanken är alltså att jag ska koncentrera mig på I väntan på Godot. Som det har sagts tillräckligt mycket om redan, det vet jag. Just därför tänkte jag att jag skulle säga lite till.

Bilden föreställer Michael Jonsson och Ingvar Hirdwall på Stockholms Stadsteater. Foto: Petra Hellberg.

Our Lady of Sorrows

Den 15 september firar katolikerna Our Lady of Sorrows och det gör jag också, trots att jag är vanlig Svenska kyrkan-medlem. Jag högtidlighåller denna dag genom att fika tillsammans med min mamma och fundera på ämnet sorg i största allmänhet. Det hela började med att hon skickade ett bibelord ur Lukasevangeliet till mig på just den här dagen för kanske tio år sedan:

and you yourself a sword will pierce so that the thoughts of many hearts may be revealed

eller på svenska:

ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen 

Och jag tror att både min mamma och jag också ser denna Jungfru Marias smärta i någon sorts ickereligiöst, vardagligt, psykologiskt sammanhang, där vi förknippar den med barn som offras i familjer. I 70-talets psykodynamiska familjeterapi kallades ett sådant barn för "den identifierade patienten"; en person som (på ett helt eller delvis omedvetet plan) utses till syndabock och får bära familjens samlade problem. Sådana idéer är inte särskilt moderna längre – nu är det som bekant KBT och neuropsykiatri som gäller – men barn är ofta känsliga och uppfattar sådant som är dolt eller hålls nere under ytan; jag tror det ligger mycket i de tankegångarna och jag hoppas att de får en renässans någon gång i framtiden. 

Den 15 september är också i mina ögon den första höstdagen, och jag tycker om hösten, så det är värt att fira. På vägen hem från min mamma tog jag en promenad från Slussen, jag brukar göra det om tvåans eller treans buss inte står inne när jag kommer med t-banan. Mitt på trottaren på Klevgränd låg en duva; den såg helt oskadd ut och bara låg där, men den var alldeles död. Jag tyckte den borde få en bättre plats, så jag gick och hämtade en vägarbetsskylt som stod lös och lutade sig mot en papperskorg. När jag som bäst var i färd med att fösa upp duvan på skylten kom en kille och en tjej förbi och tittade på mig och jag ville inte verka konstig så jag försökte förklara att jag använde herr Gårman som bår för att bära duvan på men mitt i alltihop kom jag på att det inte var herr Gårman utan herr Vägarbetare på skylten så jag ändrade mig så de tyckte säkert att jag var konstig i alla fall.

Hur som, duvan fick vila i gräset bakom ett par stenar i stället och jag hoppas att ingen kommer och slänger den i en papperskorg. Man ska respektera de döda, det gäller även djur. Sedan gick jag uppför trapporna mot Katarina kyrkobacke och då såg jag plötsligt att det är där någon idiot har sågat sönder träden. Det var ju inte svårt att gissa i vilket hus de misstänkta bor – ett ondskans skitsnygga slott i någon sorts sekelskiftesstil eller liknande som borde göra vem som helst överlycklig men vad vet jag, jag bor i vanlig hyresrätt och älskar träd. Jag tittade på de såriga stammarna, de vackra lövverken; träden var gröna och höga och dömda att dö. Och jag tänkte att det finns mycket att sörja: destruktiva familjehemligheter, döda duvor och kortsiktig, meningslös girighet.

Duvan är fotad av Alan D. Wilson och info om Mariabilden finns här – de där creative commons-licenserna är ju inte helt lättbegripliga ... 

D-uppsats-pepp-inlägg

Fick just en påminnelse i mejlen från Stockholms universitetsbibliotek; Subban, som vissa av mina kurskamrater säger. Det börjar bli dags för mig att lämna tillbaka Reading Godot av Lois Gordon, Samuel Beckett's Waiting for Godot av Mark Taylor-Batty och Juliette Taylor-Batty, Samuel Beckett: Waiting for Godot av Lawrence Graver och Shape of Paradox: an essay on Waiting for Godot av Bert O. States.

Jag lånade dem i våras och har lånat om dem ett antal gånger, men någon uppsats har det inte blivit ännu. Därför: Nu är det dags att sätta igång på allvar. Jag tänker bli klar den här hösten, nämligen. Egentligen tycker jag att det ska bli roligt, det är bara det att hela projektet känns osäkert och svårt. Jag vet inte om jag kommer att gå iland med det. Inte förrän jag har börjat skriva. Men, som sagt, jag ska försöka och nu måste jag se till att få lite fjutt på saker och ting.

Jag mjukstartar med att låna om ovanstående böcker. Och så beger jag mig ut på en promenad och införskaffar fler verk av Beckett – jag tänkte läsa in mig på annat han har gjort. Och så beställer jag I väntan på Godot på nätet, för jag måste ju ha ett eget ex. Även på engelska och franska. Jaja, seså, pepp-pepp, upp och hoppa. Det är bara att sätta igång!

Stjärnor

I senaste numret av Situation Sthlm får min bok fyra stjärnor! Maria Hagström skriver: "Det är en intressant och originellt skriven poetisk roman. Den är mörk, men har svarta humorglimtar och är inte helt utan hopp."

Jag fick också en jättefin recension av Bernur i juni och på Eremonaut i maj. Förutom Piteå-tidningen, som jag nämnt tidigare, har också Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren recenserat – de två sistnämnda fattade nog inte riktigt men alla kan ju inte göra det.

Sedan har jag under sommaren varit med i Södermalmsnytt som Söderprofilen – kul! – och pratat om Slakthusområdet och Kolerakyrkogården i Tidningen Årsta-Enskede.

Skallar, blommor och snö

Mer musikrelaterat: I dag var jag ute på en förmiddagspromenad, tog en espresso på ett café och vid ingången satt en affisch med reklam för Soundgardens spelning på Hovet i september. Himla snygg var den, affischen – jag hade lust att ta med mig den hem.

Mitt fikasällskap meddelade att samma bild pryder omslaget på Soundgardens senaste album, King Animal, vilket släpptes redan förra året men det hade jag missat – jag lyssnade på Soundgarden i början på 90-talet och har väl, kan man säga, tappat bort dem på vägen någonstans sedan dess. Men jag gillade Badmotorfinger och kanske allra mest "Jesus Christ Pose" och "Drawing Flies". Rader som "share a cigarette with negativity" och "firing the pistol that shoots my holy pride" tog jag till mig som en beskrivning av mitt liv som det såg ut på den tiden.

Men, alltså, affischen! Jag stod och tittade på den en lång stund. Bilden här visar inte alla detaljer så tydligt, men det är som synes ett gäng djurskallar i någon sorts formation, dekorerade med vita blommor och frostglitter. Konstnären bakom heter Josh Graham och Soundgardenomslaget verkar bygga på hans verk Night of the Last Equinox. Som jag alltså hittade nu. Equinox betyder (vår- eller höst-) dagjämning, alltså den tidpunkt på året då dag och natt är lika långa. Men "the last"? Ja, det kan man så klart fundera på.

Jag har också funderat på varför jag tilltalas så mycket av den här bilden. Skallar, blommor och snö. Det hör på något vis ihop med det jag skriver. Med det underjordiska, obegravda, rituella; offertemat i min senaste roman. Mellanrummen, skymningarna. Det djuriska. Det frusna. Men jag vet inte, sådant där kanske man inte ska gräva ner sig i. Det är en känslosak, som Misan säger i Farlig midsommar. Jag skriver det jag skriver. Jag låter det vara som det är.