Jaha, jag har alltså skrivit en ny bok, min nionde, och den heter Det här är ett farväl. Det är en historia om tre kvinnor som möts i ett hus långt ute i skogen, någonstans mitt i Sverige, för att hålla likvaka. Den döda bodde där i huset, ingen av de andra kände henne riktigt, men de har någon sorts band till henne och vill hedra henne med en nödvändig och otidsenlig ritual.
Berättelsen utspelar sig sommaren 2016, och det var också då jag började skriva på manuset. Sedan kom 13 dagar i augusti emellan, min förra bok, den som kom 2017, och det är den boken jag har haft lättast för att skriva; det gick som en dans och var bara roligt under de månader jag höll på. Men det som skulle bli Det här är ett farväl fanns ju där, historien var kanske färdig till två tredjedelar, och jag kände att jag ville göra klart den – plus att min förläggare tjatade på mig. Jag brukar alltid hålla mina deadlines när jag tar frilansuppdrag, men här bröt jag några stycken, men, ja, hur som, det blev en färdig bok i alla fall till sist.
Och det är jag glad över. Även om jag på allvar har funderat på om detta är min sista bok. Den handlar om döden, om ungdom och åldrande, om skapande och undergång, och kanske är det teman som passar om det nu skulle vara så. Att jag slutar skriva, alltså. Och samtidigt, jag vet, sådant här är dumt att säga, man ska inte hojta "nu slutar jag", för konstens vägar äro outgrundliga och rätt som det är sitter man där och grejar med något igen.
Men som det är just nu, och som det har varit sedan ett bra tag tillbaka, så är tanken på, och känslan av, att lägga av något som gör mig upplyft, lättad, fridfull och glad. Det skapar en stor frihet, inom mig och runt omkring mig, en ny värld där allt är möjligt, en rymd som öppnar sig åt alla möjliga olika håll. Som att mitt liv lika gärna kan vara ett konstverk, något jag skapar varje dag, oavsett om jag skriver eller inte, och jag tror faktiskt, när jag tänker på det, att det var mitt mål när jag en gång började.
Jag skrev ju min första bok av en speciell anledning, för att jag ville göra mig själv verklig, jag försökte ge mitt ogripbara, förvirrade och kaotiska liv en form och göra det tydligt, och att skriva är bra på det viset – man kan få syn på sig själv och världen runt omkring, skapa sig en egen sanning som ingen annan kan säga något om. Och det fungerade, kan man säga. Jag uppnådde något. Nu lever jag i mitt liv, jag har skrivit mig in i det och tagit det till mig, blivit delaktig i det och ett med det.
Visst har det varit en konstig vår, detta ..? Och, för min del, en sommar med diverse jobb mellan varven, mellan promenader och skärgård och fika i Nackareservatet vid någon näckrossjö.
Jag har börjat arbeta som timvikarie på bibliotek och haft en hel del lektörs- och korrekturuppdrag. En stor del av våren har ägnats åt den 1.200 sidor feta, intressanta och lärorika Kapitalet och ideologin, av Thomas Piketty, som Öyvind Vågen har översatt till svenska. Sedan har jag skrivit klart en ny bok, som jag alltmer har börjat tänka på som min sista, och varit gästredaktör för ett nummer av tidskriften Hjärnstorm, på temat "Jag lägger av".
Det är ett nummer som handlar om att sluta skapa, att tröttna på kulturvärlden, att ge upp sitt kall som författare eller konstnär. Det låter kanske som ett deppigt ämne, men det har varit otroligt kul och givande att samla alla dessa texter och bilder och sätta fokus på något man inte så ofta talar om. De medverkande har också varit öppna och generösa och delat med sig av personliga berättelser och spännande uttryck och infallsvinklar.
Det kommer att hållas en release för numret på Index i Stockholm den 27 augusti klockan 18.00, där jag och en annan Hjärnstorm-redaktör samtalar med två av de medverkande. Sedan blir det musik av Spektrum och Vera Vinter, som framför poeten Ivar Conradsons tonsatta dikt Kvällen. Eftersom bara 50 personer släpps in och Folkhälsomyndighetens rekommendationer ska följas så får vi se hur det hela kommer att fungera, men förhoppningsvis går det att vara ute åtminstone till hälften på Index gård.
Fick för ett tag sedan ett mejl från en person som var intresserad av att köpa min diktsamling Brusa högre lilla å, men den har ju varit borta från Vulkans sidor sedan en lång tid tillbaka. Så jag mejlade Vulkan och efter lite sedvanligt trassel finns nu boken till försäljning igen! Och inte bara hos Vulkan, utan även hos Adlibris och Bokus, till ett mycket lägre pris än förut.
En kul grej som hände nu i min senaste mejlväxling med Vulkan var att jag fick precis samma fråga som i förra vändan, när boken var ny: "Jag har kollat i inlagan och det är enbart bokstaven å på sidorna. Ska det vara så eller är det något fel på inlagorna vi har?"
För er som inte minns, så gav jag ut Brusa högre lilla å på egen hand, som ett inlägg i en segdragen poesidebatt som pågick under 2000-talets första decennium. Men boken är också ett experiment i sin egen rätt, där jag undersöker om det verkligen går att skriva obegriplig poesi, och jag kom fram till att det faktiskt är omöjligt. Även om man anstränger sig, även om man jobbar hårt på att skapa något helt meningslöst, så uppstår något slags begriplighet och kommunikation i alla fall.
Och, ja, inte att förglömma: Även I väntan på support finns återigen till försäljning (Vulkan, Adlibris, Bokus) även om Sven kanske inte blir så glad åt det ...
I dag lyssnade jag på en gammal favoritlåt, Make Me Smile (Come Up and See Me) med Steve Harley & Cockney Rebel, och då kom jag att tänka på att det skulle vara roligt att skriva här om låtar med texter som har varit viktiga för mig. Eller som jag har fastnat för. Eller som är intressanta på ett eller annat sätt. Lite som när jag skrev om Herr Mannelig eller Skuggor i skymningen eller Heroes, ungefär.
Och Make Me Smile är en sådan där låt som jag aldrig tröttnar på, inte för att jag lyssnar på den jämt, men varje gång jag hör den så tänker jag att det måste vara en av de sånger som har varit riktigt betydelsefulla för mig. Det är något visst med glada melodier till sorgsna texter, det är något visst med den där sortens körer i refrängen, det är något visst med akustiska gitarrer, och, just här, det flamencoinspirerade solot.
Och så texten, då, förstås! Första gången jag hörde den här låten var jag 13 år, jag tror inte jag reagerade så mycket på vad den handlade om, men någonstans hade jag ändå en känslighet för det där med lögner, svek och övergivenhet. Till synes var jag ett problemfritt barn i en lycklig familj, men jag har ju förstått senare att sanningen inte var så enkel, att det även i lyckliga familjer finns hemligheter, dolda mönster och underströmmar av förnekad vrede och sorg. Som i en ljus melodi med mörk text, kanske? Rader som "it's from yourself you have to hide" och "win or lose, it's hard to smile" kan mycket väl ha talat till den jag var under ytan, den jag då för tiden inte visste att jag var.
Steve Harley, som har skrivit sången, har sagt att den handlar om de medlemmar som lämnade bandet när han insisterade på att få skriva alla låtarna. Han såg det som ett svek. Men jag (och kanske de flesta andra?) har hellre tolkat in en kärlekshistoria i Make Me Smile, som att den handlar om någon som har blivit övergiven av sin älskade, någon som är ihop med en krånglig fram-och-tillbaka-typ, någon som har tappat tron på kärleken och kämpar med sin tillit och förtröstan: "cause I know what faith is and what it's worth".
Så den här låten har ju varit en tröst för mig även i sådana situationer. När mitt ex lämnade mig tyckte jag att han hade "broken every code" och "spoilt the game" och "taken everything" tills det inte fanns något kvar. Och, ja, det är ju så man brukar känna när man blir lämnad, men den här texten skulle kanske inte vara lika spännande om det inte fanns några frågetecken i den, sådant jag inte blir riktigt klok på, rader som liksom sticker iväg åt ett annat håll.
Som "it's from yourself you have to hide", som jag av någon anledning alltid har tänkt mig egentligen handlar om jaget i texten, eller om oss alla, som någon typ av ordspråksliknande allmän sanning. Detsamma gäller "it's just a test, a game for us to play" som liksom sätter in hela kärlekshistorien eller vad det nu är i ett annorlunda eller större perspektiv, som i en livets teater eller som om allt egentligen skulle kunna vara en lek eller låtsasvärld eller dröm. Vi gömmer oss för oss själva, men det är inte så farligt, det är bara att spela spelet och fortsätta pröva sig fram.
Det här med traditionell västerländsk dramaturgi, som jag har så svårt för ... Varför älskar alla sådant? Det kanske bara ser så ut, men jag tycker det verkar bli allt mindre plats för långsamhet, stämningar, det oförutsägbara, inte bara i litteraturen, utan överallt.
Nyss försökte jag se ett program på SVT Play, Det antika Roms hemligheter, där man, med hjälp av ny satellitteknologi, vill visa hur bortglömda eller aldrig hittade arkeologiska lämningar har upptäckts på platser där det gamla romarriket låg. Låter ju fantastiskt intressant, tänkte jag, började titta och blev trött direkt. Hejdundrande dramatisk musik, en speakerröst med matchande teatralt tonfall och snabba klipp mellan ruiner, farande moln och entusiastiska forskare. Spänningen byggs upp genom att speakerrösten hävdar att det låg hemligheter bakom Roms makt, ja, det är en av historiens största gåtor, och sedan presenteras hjälten: En forskare som, förhoppningsvis, ska lösa denna gåta på en resa "från berg och floder i östra Europa till Mellanösterns heta öknar, över Afrikas väldiga inre till själva det storslagna Rom."
Men orka, tänker jag bara. Jag pallade knappt åtta minuter. Jag vill jättegärna veta mer om bortglömda amfiteatrar, gömda akvedukter och hemliga fort, jag tror att de främsta arkeologerna med romarriket som expertområde har massor att säga, men kan jag inte få ta del av allt detta utan att någon måste vara hjälte, utan att behöva följa med på en resa, utan att tvingas sitta och vänta på att en gåta ska lösas någonstans i slutet av ett en och en halv timmes långt program?
Och det här måste ju ändå vara ett vinnande koncept, tänker jag, att bygga upp allt ifrån romaner till historiska faktaprogram på det här viset, det gör väl att man drar till sig en publik. Så varför funkar det inte på mig? Jag tycks reagera tvärtom mot alla andra, jag blir bara trött och less när något ska berättas på det traditionella viset, det som verkar ha dragit publik i ett par tusen år. Minst. Är jag för otålig? Orkar jag inte vänta på svaret? Handlar det om något slags rastlöshet? Eller är det så att jag känner mig manipulerad, ofri, fast i berättarens våld?
Ja, kanske det. Det är som om någon annan vill bestämma över mina känslor. Det sitter en fiffig person där bakom kulisserna. Någon som har räknat ut att jag ska reagera, hur jag ska reagera, på musiken, speakerrösten, hjälten, gåtan ... Jag genomskådar tricket och slår bakut. Eller, det är som om den där fiffiga personen, berättaren, eller snarare upphovsmakaren, inte riktigt litar på sin story i grunden. På att jag ska vilja ta del av innehållet om det inte trycks in i en väl beprövad, lätt igenkännbar form. Och då litar jag inte på skaparen bakom. Det är en sorts förtroende, som jag ser det. Att låta berättelsen bli ett öppet möte i det som är storyns material.
Så här inför sommarsolståndet är det lätt att bli lite extra hedning; midsommar är ju en högtid som kristendomen inte riktigt har lyckats lägga beslag på. Man har försökt få till något med Johannes döparen, vad det nu kan vara, jag blev tvungen att googla, och det skulle alltså vara hans födelsedag man firar, men, ja, alltså ... det har nog inte riktigt fastnat i det allmänna medvetandet.
De senaste dagarna har jag, till min dotters förtret, gått omkring och gnolat på Herr Mannelig, jag tycker den passar bra just till midsommar och det hedniska. Dottern tycker att den är tjatig, jag tycker den är helt fantastisk. Texten! Stämningen! Blandningen av folktro och kristendom! Jag är svag för sådana där gamla medeltidsballader och rent allmänt för mollstämd musik som bara pågår och upprepar sig i en evighet.
Sången handlar om ett bergatroll som friar till en fager ungersven, hon har eventuellt någon sorts förbannelse lagd över sig som hon hoppas att han ska kunna befria henne från. Hon erbjuder honom dyrbara gåvor – tolv vilda hästar, tolv kvarnar med silverbeslagna hjul, ett gyllene svärd och en silkesskjorta – men han avvisar dem och tackar nej till frieriet eftersom hon inte är en "kristelig kvinna".
Det finns mycket att fundera på här, känner jag. Det är oklart om bergatrollet försöker lura Herr Mannelig eller om hon faktiskt behöver något som han vägrar ge henne. Man kan också fundera på om det är något han missar. Och om det hela på ett övergripande plan visar hur den gamla förkristna religionen, där kvinnor hade mer makt och inflytande, får ge vika för den nya patriarkala ordningen.
Hur som: Jag känner med, och känner igen mig i, bergatrollet! Hur många gånger har jag inte stått där inför en fager man med alla mina hästar och kvarnar, jag har massor att ge som han inte vill ha. Svärdet! – med det kan han vinna alla strider. Skjortan! – den är inte sömmad med varken nål eller tråd. Men han ba: "Nix, du är ingen kristelig kvinna." Vi talar förbi varandra. Jag hoppas på något som han inte ens kan se.
När jag var liten var jag en duktig flicka. Jag hjälpte till hemma med mina småsyskon, städade, gick ut med hunden, skötte mig i skolan, gjorde som mina föräldrar sa. Deras ord var lag, jag ifrågasatte aldrig min mamma och pappa, internaliserade deras normer och idéer om rätt och fel. Det fanns liksom ingen kärna i mig, ingen egen vilja, eller, om den fanns så var den otydlig och vag. Jag var receptiv och anpassningsbar; mina föräldrar behövde inte sätta upp några tydliga regler, jag hade alla tentakler ute och kryssade mig fram mellan skam och skuld. På ett utvecklingssamtal i mellanstadiet sa min lärare att jag var överambitiös, det minns jag, och jag minns också min förvirring, min känsla av att inte ha någon utväg ur paradoxen av att ha gjort fel fast jag hade gjort exakt det som förväntades av mig.
När jag började skriva skönlitterärt var jag 25 år och trodde att jag hade hittat en fristad, jag såg konsten som en plats där jag fick vara den jag var. Jag skrev för att bli till, för att hitta hem, för att undersöka mänskliga känslor, för att försöka säga något på mitt eget sätt och skapa en sanning om världen som bara var min. Det fanns inga skrivarkurser, då, på 1980-talet, så jag och mina vänner läste varandras texter, ordnade poesiuppläsningar och jobbade med små litteraturfanzines. Men ganska snart förstod jag ju att man kan vara duktig även i litteraturen. Närmare bestämt när min tredje bok var på väg. Då blev det tydligt att jag någonstans var tvungen att berätta en story. Jag skrev ju romaner. De kan inte se ut hur som helst. Inte om man vill bli läst. Inte om böckerna ska ha en chans att sälja. Jag var tvungen att skapa något slags spänning, "ladda bössan", som mitt dåvarande förlag skrev till mig.
Och sedan fick jag problem. Jag började grubbla och snubbla över den där bössan. Över cliffhangers, röda trådar, peripeti. Aristoteles gamla trista dramaturgiska kurva. Jag kände ett omedelbart, instinktivt, motstånd mot allt det där. "Livet ser inte ut så", tänkte jag. "Det har ingen fiffig konstruktion i grunden. Det består av tillfälligheter, scener, ögonblick, fragment." Och det var så jag skrev. Och det är sådant jag själv tycker om att läsa. Böcker som skapar stämningar, det behöver inte hända någonting. Poesi, till exempel. Jag borde nog ha skrivit dikter. Jag försökte göra det i romanform, men ... Nej, det orkar folk inte med.
Sedan finns det en annan sorts duktighet också, i litteraturen. Man ska känna rätt personer, säga ja när möjligheter uppenbarar sig. Vara smart. Det är en talang, och jag tror inte att jag har den. Eller kanske har jag känt mig tvungen att också vända mig bort från sådant. Protestera, göra tvärtom, så som jag har gjort sedan jag blev vuxen. Sedan jag fick nog av att vara en duktig flicka, ja, det var ju en anledning till att jag skrev min första bok. Och nu sitter jag här och undrar om inte författarskapet blev en fälla. Jag flydde till konsten men blev ändå inte fri. Jag funderar seriöst på att lämna hela härket. Hierarkierna, tävlingen, skrivandets rätt och fel. Det som syns, och det som ligger under ytan: miljoner subtila, outtalade krav. Precis som när jag växte upp. Jag tror inte ens att jag är särskilt bra på att vara duktig. Det kommer bara att sluta med att jag blir överambitiös.
Dagen till ära - höstdagjämningen - finns en krönika av mig att läsa i Författaren. Den handlar om min uppväxt på Lidingö, hur jag sökte efter något som inte fanns där och till slut hittade mitt eget liv. Eller: En berättelse om sökandet efter en konstnärlig identitet.
I mitt Facebookflöde dök de upp härom dagen, bilderna av Greta, den lilla flickan som sitter utanför riksdagshuset och skolstrejkar för klimatet fram till valdagen. "Vi barn gör ju oftast inte som ni säger åt oss att göra, vi gör som ni gör. Och eftersom ni vuxna skiter i min framtid, så gör jag det med" står det på papperet hon har framför sig. Bilderna är känslosamma, jag såg på dem och visste inte vad jag skulle göra med dem, de utstrålade mer ensamhet än kamplust, mer uppgivenhet än revolt. Hur många är vi som känner oss som Greta? tänkte jag. Som låter bli att flyga, äta kött och köra bil medan folk runt omkring mest tycker att vi är underliga?
Fast de flesta förstår ju det där med miljön. Åtminstone delvis. När eniga forskare pekar på sambanden mellan vår livsstil och den globala uppvärmningen. Och oavsett det så vet vi att vårt sätt att leva inte är hållbart. Vi konsumerar för mycket, förstör skogar, jord och vatten och lever över våra tillgångar. Så egentligen är Greta inte ensam. Hon är dotter till operasångaren Malena Ernman, dessutom, som har gjort sig känd för sitt miljöengagemang. Och det ursprungliga inlägget på Facebook är postat av Ingmar Rentzhog, vd på klimataktionsnätverket Wedonthavetime.org, och har gillats och delats vidare tusentals gånger och fått mängder av hjärtan och “heja Greta!” i kommentarerna.
Människor uppmanar varandra att gå förbi riksdagshuset och stödja Greta. Nu sitter 35 personer där. Och det var min tanke också, när jag först fick se de där bilderna på Facebook. Att gå dit, sätta mig bredvid den här tjejen, visa att hon inte är ensam, att hon har rätt. Och jag tänkte att jag skulle kunna uppmana min dotter och hennes kompisar att skolstrejka med Greta, att det hela skulle kunna växa till en enorm manifestation. När jag hade tänkt så långt gjorde jag en hjärtlike på inlägget och greps av en överväldigande sorg. För det kommer inte att hjälpa. Det spelar ingen roll vad vi gör. Jag kan gå dit, min dotters klass kan gå dit, 35 personer kan gå dit, hela Stockholm kan ställa sig där utanför riksdagshuset och stödja Greta – politikerna kommer ändå att slå dövörat till. Eller visa sig välvilliga, så här inför valet, lyssna en stund och säga “vilket fint initiativ” och fortsätta jobba för tillväxt som förut.
Det är det som är så sorgligt. Att Gretas uppgivenhet också är min. Hon är övergiven av ett samhälle som hellre går under än förändras, där ingen på allvar vill ge upp en millimeter av sina privilegier, där respekten för helheten har gått förlorad i jakten på pengar och materiell bekvämlighet. Ja, vuxenvärlden skiter i Gretas framtid. Och jag, en vuxen som faktiskt fattar, kan inte hjälpa henne eftersom de som har makten skiter i mig.
Härom kvällen var jag ute på en promenad med min dotter, för att se på solnedgången uppe vid Fjällgatan och rätt som vi gick där fick vi höra musik, en låt vi kände igen, från kajen nedanför.
Vi har en gemensam Spotify-spellista, dottern och jag, där jag har smugit in en del gamla klassiker som jag tycker att någon som är född på 2000-talet behöver höra, och ett par av dem är Dan Hylander-låtar, exempelvis "Skuggor i skymningen". Och nu återupptäckte vi den, där i den vackra sommarkvällen, vi gick ner till Katarinavägen och ställde oss och lyssnade och fattade strax att det var Dan Hylander själv som gjorde ett gästspel på båten Birger Jarl. Vi var flera som stod där och applåderade, fast det säkert inte hördes ner till båten, men jag blev så glad över att höra den där låten, över att han var där, och jag har alltid tyckt att texten är så himla bra.
För mig handlar den om kvinnlighet – vad det nu är, det kan så klart diskuteras, det kan vara miljoner olika saker, jag vet, om det ens finns, det är något jag funderar mycket på ... Men för mig fångar "Skuggor i skymningen" detta undflyende och mångfacetterade begrepp på ett fint och spännande sätt. Och en del av det roliga är att det är en man som har skrivit texten, och att han har lyckats göra det med respekt för kvinnan, du:et i texten, som person, så att han uttrycker hennes egna upplevelser och hon blir ett kännande, agerande, komplext subjekt. Jag har en bestämd känsla av att det är ovanligt, eller också har jag bara lyssnat för mycket på hårdrock i mina dar.
I den första versen är hon, kvinnan, huvudpersonen, på väg att lämna sin lägenhet, för att gå ut och festa någonstans, och det hela börjar med att hon kastar en sista blick i spegeln och ler, i någon sorts lycka över att hon är en fri, lustfylld, sensuell varelse. Men i samma ögonblick är det som om hon ser sig själv utifrån, som om hon inte kan låta bli att ironisera över hela grejen, detta med att göra sig fin, titta sig i spegeln, spela upp hela kvinnlighetsregistret, för hon skrattar åt alltihop och sedan, i andra versen, smyger sig ett stråk av allvar in – "en flyende aning om evighet" – i hennes lek. Egentligen vill hon bara dansa och älska och kanske ha lite kul med någon man som (eventuellt?, förhoppningsvis?) väntar på henne därute, men för en kvinna är det aldrig så enkelt – det är ett spel, fast hon vill vara fri, det finns en sorg, även om hon vill glömma den, det finns skuggor som "faller som spindelväv" och det finns hinder för kärleken även om hon försöker revoltera mot dem. Ja, hon försöker så gott hon kan; i de två första verserna är det fortfarande "änglarnas tid" och hon vill "dansa för livets lust" och "skåla för framtiden" och "förbjuder dom kärlek så växer den vilt bortom lagar och makt och förnuft".
Och så, i sista versen, händer något: Det är som om den underliggande problematiken förstärks och något slags hot dyker upp. Just när hon ska lämna sin lägenhet känner hon "en ilning av obehag", det är "nånting i luften, en aning om åska" som skrämmer henne. Hon hör "upprörda röster på grannarnas radio, men inte vad som sägs" och där blir det tydligt att hon står inför ett val. Ska hon lyssna, ska hon ge efter för sin oro, ska hon kanske till och med stanna hemma i stället för att gå ut? Det verkar ha hänt något och det finns ju så mycket man måste akta sig för, om man är kvinna. Är det inte de ständigt närvarande skuggorna i skymningen så är det "dom" som förbjuder kärleken, eller också är det någon gudomlig-patriarkal varning från ovan i form av åskväder eller underliga "fåglar av stål och glas" – hur som helst så är det klokt att akta sig eftersom "änglarnas tid" när som helst kan förvandlas till "sjakalernas natt".
Om man ska hårdra det. Och det ska man ju i en sådan här tolkning. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om "Skuggor i skymningen", känner jag, där finns hur mycket som helst att fundera på, och varje rad är som ett litet konstverk i sig. Hur som helst så är hon cool, den här kvinnan i sången, hon går ut i alla fall i natten och det gör "Skuggor i skymningen" till en sorts feministisk kampsång eller en berättelse om någon som väljer att vara fri trots allt. Det finns faror som lurar, men hon, kvinnan, huvudpersonen, tar kontroll över situationen, bestämmer sig för att hon har rätt till livet och lusten och festen och staden; hon "skakar bort oron" och stänger sin dörr: "Vad kan hända en kväll som den här?"
Här är en fin liveinspelning av "Skuggor i skymningen" med Dan Hylander från ANC-galan 1985. (Det finns en lite skojig grej vid 3:00–3:04 där han verkar sjunga fel och ser glad ut.)
Försöker skriva lite i värmen, medan min dotter sommarjobbar. Grubblar på kärlek. Gör iste med mynta som jag odlar på balkongen. Och så har jag tittat på Sommarnattens leende på teve för att fira Ingmar Bergmans 100-årsdag. Jag har sett filmen förut men det var länge sedan och jag hade glömt den här fina dialogen mellan pigan Petra och kusken Frid:
– Sommarnatten har tre leenden och detta är det första, mellan midnatt och gryning, då alla unga älskande öppnar sina hjärtan och sköten. Ser hon, där borta vid horisonten sitter ett leende som är så mjukt att man måste vara mycket tyst och uppmärksam för att över huvud taget kunna se det.
– De unga älskande ...
– Blev hon hjärtnupen, lilla risgrynskaka?
– Varför har jag aldrig varit en ung älskande? Kan han säga mig det?
– Ack, kära hon, trösta sig! De unga älskande finns bara i ett fåtal på jorden. Ja, man kan nästan räkna dem. Kärleken har drabbat dem som en gåva och ett straff.
– Och vi andra?
– Vi andra ... Ha!
– Ja, vad blir det med oss?
– Vi åkallar kärleken, ropar på den, ber om den, skriker efter den, försöker efterlikna den, tror att vi äger den, ljuger om den ...
– Men vi har den inte.
– Nej, min sockerstrut. Älskandets kärlek är oss förmenad. Vi har inte gåvan.
– Och inte straffet?
– Och inte straffet.
En kompis (som inte orkade se klart filmen utan gick hem) visade mig förresten den här fiffiga grejen – Erik Jägberg på SVT har skapat ett typsnitt utifrån Bergmans handstil, kanske kan vara bra om man till exempel vill ... ja, skriva "yolo" och känna sig som en dämonregissör.
Vissa av mina facebookvänner delar inlägg om lupiner just nu – det pågår någon sorts kamp för att bli av med dem, ledd av bland annat Fältbiologerna, som har utsett Sveriges nationaldag till Stora lupinbekämpardagen. Tanken bakom det hela är att lupinerna tar över, att de är aggressiva och brer ut sig på bekostnad av "inhemska arter" och att det i sin tur kommer att leda till att fjärilar och andra insekter får problem.
Eftersom jag blev förbryllad av detta massiva lupinmotstånd försökte jag hitta fakta som i stället talar för lupiner, men det var svårt; de flesta källor verkar vara överens om att lupinerna ska bort. Lupiner växer längs med vägar och järnvägar, eller, som det står i skriften Invasiva arter i infrastruktur, "kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer". Författarna till skriften är precis som Fältbiologerna och alla andra för lupinbekämpning, men säger ändå att:
Blomsterlupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. En studie har visat att blomsterlupiner kan ha en positiv effekt på humleförekomst och ökade även pollinerares besöksfrekvens till inhemska växtarter som växer i närheten av blomsterlupiner (Jakobsson och Padron 2014). Insekter kan alltså i vissa fall utnyttja invasiva växtarter som källor till föda.
Insekterna verkar klara sig, alltså. Men allt det andra kan man ju fundera på. Varför vissa arter kallas invasiva. Och om det alltid har varit så. Och hur det kommer att bli i framtiden, om det verkligen blir så att lupinerna tar över, eller om det kommer att hända något helt annat på ängar och vägkanter, något som är svårare att förutse? Det jag undrar mest över är kanske kortsiktigheten. Eller hur mänskligheten bygger upp sina sammanhang. Vi fixar och donar och grejar i naturen och tror att det är vi som bestämmer över den.
Eller så här: Först stör vi livsmiljöerna genom att hugga ner skogar. Sedan odlar vi och bygger och kör bil. Sedan växer det upp vissa arter i den nya miljö vi har skapat. Då tycker vi att det är inhemskt och bra. Men sedan kommer det lupiner! Och brer ut sig på bekostnad av våra gamla växter! Och då ska vi utrota lupinerna för att bevara ... ja, vad är det vi ska bevara? En viss sorts växter, från en viss tid, sådana som fanns på ängarna när boskapen betade där.
Nu står boskapen inne hela året. Men vi har kvar någon dröm om blommande ängar med fridfullt idisslande kor. Egentligen är större öppna gräsmarker inget naturligt tillstånd i
Sverige, eftersom det är något vi människor har producerat genom skogsskövling, odling och hållning av domesticerade
djur. Så, ja, hur aggressiva är egentligen dessa lupiner? Jämfört med motorsågar, modern djurhållning och bilar? Finns det inget annat sätt att tänka kring invasiva arter än att utrota dem?
Vad är det med människor egentligen? Det känns som att jag allt oftare har fått anledning att tänka så. Inte för att jag har blivit mer misantropisk men för att ... det verkar ha hänt någonting? I mitt förra blogginlägg nämnde jag Magdalena Ribbing – jag saknar henne, hon gjorde ett bra jobb med att uppfostra vuxna, för det behövs. De behöver lära sig ta hänsyn, bete sig hyfsat och artigt, säga "tack" och "förlåt" och visa vanlig, grundläggande, medmänsklig respekt.
Det här med att gå på en trottoar eller perrong, till exempel, det finns rätt många som inte vet hur man gör. De väjer inte, de försöker inte ens göra en liten gir åt sidan, utan de går rätt in i den mötande, ofta med en liten extra knuff, liksom med flit. Härom dagen hände det min dotter, jag gick bredvid och det var en rejäl gångväg, tre fyra meter bred, ingen smal passage. Emot oss kom en till synes normal vuxen kvinna, hon hade gott om plats, och ändå bestämde hon sig för att i full fart braka rakt på min dotter, och sedan raskt vidare med en grinig harang om att människor inte borde gå i bredd. Jag vände mig om och hojtade "det är bara att be om ursäkt", varpå kvinnan svarade med att sträcka upp båda långfingrarna bakom ryggen åt mig.
Vad gör man då? Ingenting. Men sådant där gör mig galen. Och i dag hände något liknande när jag kom hem från en promenad. Jag mötte killen som delar ut vår post, han kom ut genom porten, samtidigt som grannens lilla katt ville in. Killen struntade i det och såg sig inte för, släppte bara dörren, så att katten inte hann igenom utan fastnade när dörren slog igen. Jag var på väg uppför trapporna och hann inte göra något, men såg hur katten sprattlade och kämpade och lyckades pressa sig baklänges ut igen. Det är en tung port. Och en liten katt. Jag sprang ut för att se hur den mådde, men den var rädd och flydde in i buskarna.
Killen var på väg in i huset bredvid och jag sa: "Du klämde den där lilla katten när du släppte dörren." Han tittade på mig, neutralt, helt nollställd, och svarade utan minsta engagemang: "Jaha, det var ju synd." "Du kanske kan se dig för nästa gång?" "Ja, det kanske jag kan göra." Fortfarande helt utan vad som skulle kunna kallas för en normal reaktion. Lite oro, kanske? Någon sorts "nejmen, hur gick det?" Eller till och med: "Hur kunde jag vara så klumpig? Herregud, stackars katt!" Ja, ni ser. Så här går det utan Magdalena Ribbing. Själv är jag uppenbarligen sämst på att uppfostra folk.
Svenska Akademien, ja, ska man kanske säga någonting om det? Eller låta bli? Jag vet inte, det hela är ju en osannolik soppa, men på något sätt påverkar det mig, oss, alla vi som håller på med litteratur. För min del är det hela först och främst en stor besvikelse. Jag kanske är naiv, men jag trodde verkligen, på riktigt, att Akademien var ett civiliserat tillhåll för snille och smak. En samling bildade, kunniga, kloka människor som håller reda på svenska språket, ger stöd åt konsten och delar ut ett ultraflashigt pris som kronan på verket av all världens litteratur.
Jag har alltid sett upp till Horace Engdahl, till exempel. Glatt mig åt att han är en sådan kompromisslös och vältalig snobb. En perfekt representant för kultureliten. Man kan tycka allt möjligt om det, men för mig var han i alla fall en idol. En av få jag har haft i vuxen ålder. (De två andra är döda: Magdalena Ribbing och Peter Steele.) Ja, jag vet, jag ser upp till folk som har någon sorts jag-vet-allt-karisma, det är nog för att jag själv oftast vet varken ut eller in. Men Horace, alltså, han fanns kvar, jag tänkte ofta på sådant han sagt, som det där med "här kommer det flaskpost!", eller att man måste ge de döda en grav "för att befästa deras frånvaro".
Och han och Ebba Witt-Brattström, vilket stiligt par de var! En gång såg jag dem tillsammans i verkligheten, det var i Göteborg under bokmässan, de kom gående sida vid sida upp mot Avenyn. I full fart, med långa kliv, höstvinden drog i Horaces rock och Ebbas kappa, de samtalade och såg glada ut; det var något så livfullt och energiskt över dem! Och jag tänkte att vissa par är som gjorda för varandra, som Horace och Ebba, Amanda Ooms och Thåström, Tommy Lee och Pamela Anderson, Runar och Carola – skitsamma om de bråkar eller är skilda åt sedan länge, de liksom bara hör ihop, det är något arketypiskt över dem. Horace och Ebba skildes dessutom samtidigt som jag och mitt ex för fyra år sedan – länge hade jag den där löpsedeln med KULTURENS KUNGAPAR SEPARERAR på väggen i köket. "Inte ens Horace och Ebba klarade det", tänkte jag. "Jag är inte ensam." Det var en liten tröst i en stor, mörk sorg.
Ja, visst, det var naivt, men ibland vill man inte släppa sina illusioner. Men i höstas gick det inte längre. Då föll Horace ner från piedestalen med dunder och brak. Och allt det som sedan följde, alla turer kring Akademien nu under våren, jag har följt dem, i början med någon sorts fascination. Sedan alltmer trött och uppgivet. Finns det någon i den där samlingen som har gjort rätt? De som hoppar av och bryter mot Akademiens stadgar? De som stannar kvar på ett sjunkande skepp? Det här senaste schackdraget av Danius/Englund/Espmark känns en aning kusligt. Nej, jag kan bara tycka att varenda en har fel.
Och vad ska jag tro på nu? Jag vet inte. Mig själv och mina skrivande vänner, kanske. Vi som inte tillhör någon gruppering, som aldrig kommer att väljas in i Akademien. Vi sitter på något café, på en bänk vid Stadshuskajen, på Författarförbundet, och pratar med varandra, om det vi kan, det vi gör, oavsett allt. Belöningar, priser, pengar, stipendier, klappar på huvudet, snille och smak ... det är sådant som kommer och går. Det är ingenting evigt, även om man gärna vill tro det. Vi får väl lyssna på oss själva. Hejdå, Horace, du var min sista idol.
Så här på kvinnodagen brukar man ju hylla sina kvinnliga förebilder – och den första jag kommer att tänka på är min mormor: Astrid Anna Linnéa, från Örnsköldsvik. Hon är ingen förebild på det där kaxiga, framåt, synliga sättet. Typ idrottshjältinna, uppfinnare, politiker, ja, ni vet. Det är ju sådana man oftast brukar hylla sådana här dagar, men min mormor var lågmäld, lekfull, underfundig ... av ett annat slag.
Jag var ofta hos henne när jag var liten, hon och morfar bodde i ett
mystiskt sagohus. Där fanns mörka trappor, små glasdjur som stod på
speglar och en flygel där mormor satte sig och spelade för mig.
Peterson-Bergers Sommarsång, till exempel, eller Beethovens
Månskenssonat. Vi lekte kurragömma, smög runt i klädskåp och garderober.
Vi bakade kakor på ett marmorbord. Vi gav fåglarna mat vid kökstrappan,
alla rester bars ut i ett stort, emaljerat fat.
Min mormor jobbade som sekreterare på Mo och Domsjö när hon träffade min morfar, sedan flyttade hon med honom till Stockholm, Vasastan, och därefter
till huset på Lidingö. De fick sex barn. Mormor var hemmafru resten av livet. Jag tror att hon längtade tillbaka till Norrland ibland. Jag tror att hon tyckte om lugn och ro, i ett hus fullt av släktingar och gäster. När hon inte orkade städa la hon dukar över stöket. Det försvann, ett enkelt trick, ett trolleri.
På julen bakade hon världens godaste tårta. Med pajdeg och mandelfyllning. Ingen vet hur hon gjorde den, men hela släkten minns hur god den var. Hon gick alltid i klänningar, blå eller gröna. Gärna med någon brosch till, hellre glaspärlor än guld. Hon tyckte om småsaker, men var helt ointresserad av status och titlar. "Sånt som int ä nåt", sa hon med sin norrlandsdialekt. Jag tänker ofta på det där. "Sånt som int ä nåt." Det finns annat som är viktigt, det lärde min mormor mig.
I går kväll försökte jag se på Melodifestivalen på teve, men herregud
vad svårt det var! Jag blev tvungen att byta kanal ideligen och tack
och lov var det lemurer på Kunskapskanalen, inklusive en ingående presentation av mina favoriter aye-ayerna, alltså den sorten som sitter här överst i bloggen.
Och
i natt drömde jag att jag och en kompis var jagade, vi åkte bil utanför
Slottet och både bilen framför oss och bilen bakom oss blev plötsligt
bombade eller sprängda i luften. Det gjorde att vi förstod att
förföljarna hade järnkoll på oss – kanske från någon
helikopter? – och att vår bil förstås var näst på tur.
Så vi
lämnade bilen och försökte fly genom stan till fots, tog oss in i ett
hotellrum med ett öppet skyltfönster, utan glasruta alltså, och folk
utifrån gatan slog sig ner där, som om det var något slags plats att
hänga på. Eftersom vi inte ville att
de skulle se oss så fällde vi ner en gardin, eller ett draperi snarare,
grönt, av lösa hängande trådar, och människorna fick trådarna på sig och undrade vad vi höll på
med och då tänkte vi att det verkade misstänkt, det där med gardinen, att det visade att vi
försökte gömma oss, så vi gav oss av därifrån.
Och flydde
genom stan, det gick rätt bra, vi var snabba och smarta, men tänkte
samtidigt att ju fler människor vi mötte, desto fler skulle känna igen
oss och skulle kunna ange oss för förföljarna.
Dessa drömmar, alltså
... Vad handlar de om? Ibland tänker jag att jag är stressad av mitt
skrivande, att det är därför jag drömmer så mycket i den här stilen, för
jag har verkligen tappat orken, lusten och sugen, det måste jag erkänna. Jag tänker bara: Varför ska jag skriva en till bok, det finns så mycket böcker, och de bästa är skrivna för länge sedan och vad har jag för nytt att komma med? Jag vet att
jag hamnar i den här sortens svackor då och då, och att det går över,
men just när jag är i dem så känns allt bara hopplöst och svart.
Drömde en sådan där besvärlig social-ångest-fest-dröm i går igen – en variant på någon sorts firande av min nya bok. Det hela var fint och uppstyrt med middag, vacker dukning, vinglas och porslin, gästerna satt vid långa bord med vita dukar i dämpad belysning och jag behövde varken laga maten eller servera utan kunde bara delta. Problemet var att jag hade bjudit in alldeles för många – det var lite så där "ta med en kompis om du vill" – och det gjorde dels att jag knappt kände någon som var där, dels att gästerna inte fattade vad det var för slags fest. Jag stod och pratade med en tjej och konversationen blev jättekonstig, för att jag undrade vem hon var och hon undrade vem jag var. Av någon anledning så sa jag inte det heller, utan stod bara och hummade och fick ur mig enstaviga ja- och nej-svar. Och så var det någon som skulle skåla under middagen "för de tre personerna som har ordnat festen", vilket förstås gjorde alltihop ännu mera oklart.
Till råga på allt fanns en studio i anslutning till festlokalen och det ingick att jag skulle vara med på en skivinspelning. Först kom Carola dit och sjöng in några låtar, hon var väldigt avslappnad och klädd i gummistövlar och sjöng som hon skulle utan problem. Sedan var det min tur, och jag hade inte fattat vad jag skulle göra – jag tänkte att meningen kanske var att jag skulle köra lite åt Carola eller möjligen få chansen att testa hur det var att sjunga i en studio, men det visade sig att jag skulle spela in ett helt album med diverse (folk?)visor. Och jag kunde inte texterna. Och hade dem inte med mig. Och fick panik när jag skulle försöka få tag på dem. Producenten var stressad och överlägsen och sa något i stil med att jag var charmig men oproffsig och han vägrade lyssna när jag sa att jag inte hade fattat varför jag var där. Och hans dyrbara studiotid bara gick och jag funderade på om jag skulle gå ut och leta rätt på min mobil och läsa texterna där eller om det var möjligt att få tag på pappersutskrifter någonstans.
En av de sånger jag skulle sjunga var "Freedom" och förutom att jag inte kunde texten och rent allmänt tyckte att melodin var svår så undrade jag hur i helsicke det skulle gå eftersom refrängen är så körbaserad och vem skulle fixa det? En annan låt var "Sound of Silence" och då tänkte jag att jag inte kunde andrastämman och att jag bara kom ihåg de tre första raderna: "Hello darkness, my old friend / I've come to talk with you again / Because a vision softly creeping ..." Och jag fortsatte irra runt och försökte ta på mig ett par stövlar som
var alldeles för små och undrade om jag kanske skulle kuta ut i
regnet i sockorna i stället och hur det i så fall skulle vara att stå
och sjunga och vara våt om fötterna sedan ...
Ung flicka med fjäderboll av Jean-Baptiste-Siméon Chardin
Min dotter och jag spelar badminton en gång i veckan, och det har vi
gjort i snart sex år, sedan början på 2012. De första två åren tyckte vi
det var kul – grunderna i badminton är ju lätta att lära sig och man
blir snabbt så pass bra att man kan spela så att det blir något av det.
Men sedan dess har vi liksom inte blivit bättre. Vi kan ungefär lika mycket som vi kunde efter ett par veckor, vi orkar inte spela matcher längre och vi gör
ingenting för att utvecklas. Möjligen försöker vi slå bollen upp i
taket, eller tar med någon av dotterns kompisar och spelar
rund-badminton, eller så gömmer den ena av oss ett mandarinskal i fickan
och servar med det, till sin egen glädje och den andras förtret.
Vi när ett gemensamt motstånd mot det hela, dottern suckar varje gång jag
påminner henne om att vi ska spela, men vi går ändå dit i ur och skur,
trots att vi numera bara står och pöffar bollen fram och tillbaka och
pratar och hoppas på att den där timmen ska ta slut så att vi får gå
hem. I halvlek tar vi en vattenpaus och äter medhavda smörgåsar. När 45
minuter har gått är det som att tiden står stilla. Vi brukar kalla det
kvart-över-fyra-ångest och föreställa oss att det finns någon krets i
Dantes inferno där man spelar badminton i all evighet.
Ofta pratar vi om att vi borde sluta. Eller att vi borde göra något annat i stället. Men vi kommer oss inte för. Vi säger till varandra att det varken gör till eller från för vår kondis, men att
det i alla fall är bättre än att vi sitter hemma framför varsin skärm. Badminton sägs vara världens snabbaste racketsport, men vi har börjat sätta en ära i att vara världens segaste spelare. Så när
inbetalningskortet med årsavgiften dyker upp fram på vårkanten betalar
jag, och sedan står vi där och snackar på banan ännu en säsong.
Det blev en lyckad tillställning på Författarförbundet förra torsdagens fullmånenatt – många kom och lyssnade på läsningarna och drack vin och hade med sig gulliga presenter och vackra blommor (som fortfarande står här hemma). Förr i tiden led jag av scenskräck och kunde knappt stå på benen när jag skulle göra framträdanden av den här typen, numera har jag vant mig och känner mig ganska cool med det. Tror till och med att jag kommer att börja tycka att det är riktigt kul så småningom.
Ja, så här fin blev den, min nya bok, med Lilian Bäckmans roliga, lekfulla och romantiska omslag. Den finns nu att köpa, som billigast på Adlibris, och den 5 oktober klockan 19 deltar jag i en litteraturkväll med uppläsning på Författarförbundet, Drottninggatan 88, Stockholm, tillsammans med ett gäng andra, nämligen Roberth Maier Ericsson, Hesenê Metê och Helene Rådberg.
Boken är en kärlekshistoria, en kort sådan, som utspelar sig på Söder, kring Skanstull, Medborgarplatsen, Nytorget, Årstaviken. Emilia, en medelålders kvinna, ser tillbaka och undrar varför hon aldrig har kunnat glömma den där mannen, vad det var med just honom, då, den där gången, i augusti för 20 år sedan, när hon mötte hans ögon en sen kväll på Kvarnen och ingenting mer blev sig likt.
