Jag jobbar en snöig söndag och bara Anton är där – lugnt och fridens – och vi har just gjort kaffe när Sven kommer in. Han blir glad åt kaffet och häller upp en kopp, samtidigt som han noggrant studerar en skrynklig papperslapp som är fäst med en gummisnodd vid handtaget till en stekpanna. Det står något om "Josefins", "privat" och "rör ej". Jag fnissar lite.
– Ja, jag säger ingenting, säger Sven. But why?!
Han har kommit för att hjälpa Anton med layouten till Urtida Musik. De börjar prata om typsnitt och grekiska tecken.
– Framsidan ska vara en lodrät bild av sådana här sladdar som ligger ... meddelar Anton.
– Yup, säger Sven.
Jag frågar honom hur det står till på nya jobbet.
– Jag har fått fast, säger han.
– Grattis! säger jag.
– Kul! säger Anton.
– Då måste jag rapportera lite i kulturbloggen, säger jag.
– Jag vet inte om jag vill att folk ska ... mumlar Sven. Det står väldigt mycket konstiga saker där.
– Vad vill du inte ska stå då? frågar jag.
– Jag vet inte, säger Sven.
Han fördjupar sig i Urtida Musik-layouten och jag jobbar med diverse notiser till Kulturkontorets hemsida. Musmattorna ställer fortfarande till problem för vår forne BOFH. Han byter ut den halkiga svarta han har vid sin dator mot en orange platt variant som ligger bredvid min plats. Jag kan för övrigt rapportera att min fina vanliga dator har blivit fixad – det var Roland som ordnade det och det tog bara en månad. "Det hade med alla konton att göra, vi tog bort ditt konto som hade samma login som katalogen och då funkade det" enligt ett mejl från Kjell.
– Alltså, vi måste göra något åt musmattorna på det här jävla stället, säger Sven.
– Det är som allt annat här, säger jag, det händer inget.
– Men det kanske inte behövs något styrelsebeslut på att köpa in några nya musmattor, säger Sven.
– Jomen, ta ett styrelsebeslut på att inte köpa in musmattor så kommer Kjell att göra det, säger jag.
Sven och Anton skrattar lite.
– Det var så rätt så det finns inte, säger Sven.
– Det var kul, säger jag nöjd, det kan jag skriva upp.
– Skriver du upp dina egna skämt?! frågar Sven bestört.
Så småningom anländer Zita och gör Anton förvånad eftersom hon fortfarande använder disketter och sedan divideras det om usb-minnen en stund och Anton kommer fram till att de ändå är ungefär som disketter. Josefin anländer, iförd pälsmössa, och börjar koka spagetti. Zita kallar den hopklibbade härvan i kastrullen för en "spagetti poodle", och hävdar att hon inte alls vill läsa vad jag har skrivit om henne här i bloggen och "hålla på och leta efter någon som heter Ingrid".
– Du heter Zita, säger jag.
– Jaså, säger Zita, fortfarande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar