Coming in a mess, going out in style

Jaha, jag har alltså skrivit en ny bok, min nionde, och den heter Det här är ett farväl. Det är en historia om tre kvinnor som möts i ett hus långt ute i skogen, någonstans mitt i Sverige, för att hålla likvaka. Den döda bodde där i huset, ingen av de andra kände henne riktigt, men de har någon sorts band till henne och vill hedra henne med en nödvändig och otidsenlig ritual.

Berättelsen utspelar sig sommaren 2016, och det var också då jag började skriva på manuset. Sedan kom 13 dagar i augusti emellan, min förra bok, den som kom 2017, och det är den boken jag har haft lättast för att skriva; det gick som en dans och var bara roligt under de månader jag höll på. Men det som skulle bli Det här är ett farväl fanns ju där, historien var kanske färdig till två tredjedelar, och jag kände att jag ville göra klart den – plus att min förläggare tjatade på mig. Jag brukar alltid hålla mina deadlines när jag tar frilansuppdrag, men här bröt jag några stycken, men, ja, hur som, det blev en färdig bok i alla fall till sist.

Och det är jag glad över. Även om jag på allvar har funderat på om detta är min sista bok. Den handlar om döden, om ungdom och åldrande, om skapande och undergång, och kanske är det teman som passar om det nu skulle vara så. Att jag slutar skriva, alltså. Och samtidigt, jag vet, sådant här är dumt att säga, man ska inte hojta "nu slutar jag", för konstens vägar äro outgrundliga och rätt som det är sitter man där och grejar med något igen. 

Men som det är just nu, och som det har varit sedan ett bra tag tillbaka, så är tanken på, och känslan av, att lägga av något som gör mig upplyft, lättad, fridfull och glad. Det skapar en stor frihet, inom mig och runt omkring mig, en ny värld där allt är möjligt, en rymd som öppnar sig åt alla möjliga olika håll. Som att mitt liv lika gärna kan vara ett konstverk, något jag skapar varje dag, oavsett om jag skriver eller inte, och jag tror faktiskt, när jag tänker på det, att det var mitt mål när jag en gång började.  

Jag skrev ju min första bok av en speciell anledning, för att jag ville göra mig själv verklig, jag försökte ge mitt ogripbara, förvirrade och kaotiska liv en form och göra det tydligt, och att skriva är bra på det viset – man kan få syn på sig själv och världen runt omkring, skapa sig en egen sanning som ingen annan kan säga något om. Och det fungerade, kan man säga. Jag uppnådde något. Nu lever jag i mitt liv, jag har skrivit mig in i det och tagit det till mig, blivit delaktig i det och ett med det. 

Det glada slutet

Visst har det varit en konstig vår, detta ..? Och, för min del, en sommar med diverse jobb mellan varven, mellan promenader och skärgård och fika i Nackareservatet vid någon näckrossjö. 

Jag har börjat arbeta som timvikarie på bibliotek och haft en hel del lektörs- och korrekturuppdrag. En stor del av våren har ägnats åt den 1.200 sidor feta, intressanta och lärorika Kapitalet och ideologin, av Thomas Piketty, som Öyvind Vågen har översatt till svenska. Sedan har jag skrivit klart en ny bok, som jag alltmer har börjat tänka på som min sista, och varit gästredaktör för ett nummer av tidskriften Hjärnstorm, på temat "Jag lägger av". 

Det är ett nummer som handlar om att sluta skapa, att tröttna på kulturvärlden, att ge upp sitt kall som författare eller konstnär. Det låter kanske som ett deppigt ämne, men det har varit otroligt kul och givande att samla alla dessa texter och bilder och sätta fokus på något man inte så ofta talar om. De medverkande har också varit öppna och generösa och delat med sig av personliga berättelser och spännande uttryck och infallsvinklar. 

Det kommer att hållas en release för numret på Index i Stockholm den 27 augusti klockan 18.00, där jag och en annan Hjärnstorm-redaktör samtalar med två av de medverkande. Sedan blir det musik av Spektrum och Vera Vinter, som framför poeten Ivar Conradsons tonsatta dikt Kvällen. Eftersom bara 50 personer släpps in och Folkhälsomyndighetens rekommendationer ska följas så får vi se hur det hela kommer att fungera, men förhoppningsvis går det att vara ute åtminstone till hälften på Index gård. 

Lilla å är tillbaka

Fick för ett tag sedan ett mejl från en person som var intresserad av att köpa min diktsamling Brusa högre lilla å, men den har ju varit borta från Vulkans sidor sedan en lång tid tillbaka. Så jag mejlade Vulkan och efter lite sedvanligt trassel finns nu boken till försäljning igen! Och inte bara hos Vulkan, utan även hos Adlibris och Bokus, till ett mycket lägre pris än förut.

En kul grej som hände nu i min senaste mejlväxling med Vulkan var att jag fick precis samma fråga som i förra vändan, när boken var ny: "Jag har kollat i inlagan och det är enbart bokstaven å på sidorna. Ska det vara så eller är det något fel på inlagorna vi har?"

För er som inte minns, så gav jag ut Brusa högre lilla å på egen hand, som ett inlägg i en segdragen poesidebatt som pågick under 2000-talets första decennium. Men boken är också ett experiment i sin egen rätt, där jag undersöker om det verkligen går att skriva obegriplig poesi, och jag kom fram till att det faktiskt är omöjligt. Även om man anstränger sig, även om man jobbar hårt på att skapa något helt meningslöst, så uppstår något slags begriplighet och kommunikation i alla fall.

Och, ja, inte att förglömma: Även I väntan på support finns återigen till försäljning (Vulkan, Adlibris, Bokus) även om Sven kanske inte blir så glad åt det ...

I know what faith is

I dag lyssnade jag på en gammal favoritlåt, Make Me Smile (Come Up and See Me) med Steve Harley & Cockney Rebel, och då kom jag att tänka på att det skulle vara roligt att skriva här om låtar med texter som har varit viktiga för mig. Eller som jag har fastnat för. Eller som är intressanta på ett eller annat sätt. Lite som när jag skrev om Herr Mannelig eller Skuggor i skymningen eller Heroes, ungefär.

Och Make Me Smile är en sådan där låt som jag aldrig tröttnar på, inte för att jag lyssnar på den jämt, men varje gång jag hör den så tänker jag att det måste vara en av de sånger som har varit riktigt betydelsefulla för mig. Det är något visst med glada melodier till sorgsna texter, det är något visst med den där sortens körer i refrängen, det är något visst med akustiska gitarrer, och, just här, det flamencoinspirerade solot.

Och så texten, då, förstås! Första gången jag hörde den här låten var jag 13 år, jag tror inte jag reagerade så mycket på vad den handlade om, men någonstans hade jag ändå en känslighet för det där med lögner, svek och övergivenhet. Till synes var jag ett problemfritt barn i en lycklig familj, men jag har ju förstått senare att sanningen inte var så enkel, att det även i lyckliga familjer finns hemligheter, dolda mönster och underströmmar av förnekad vrede och sorg. Som i en ljus melodi med mörk text, kanske? Rader som "it's from yourself you have to hide" och "win or lose, it's hard to smile" kan mycket väl ha talat till den jag var under ytan, den jag då för tiden inte visste att jag var.

Steve Harley, som har skrivit sången, har sagt att den handlar om de medlemmar som lämnade bandet när han insisterade på att få skriva alla låtarna. Han såg det som ett svek. Men jag (och kanske de flesta andra?) har hellre tolkat in en kärlekshistoria i Make Me Smile, som att den handlar om någon som har blivit övergiven av sin älskade, någon som är ihop med en krånglig fram-och-tillbaka-typ, någon som har tappat tron på kärleken och kämpar med sin tillit och förtröstan: "cause I know what faith is and what it's worth".

Så den här låten har ju varit en tröst för mig även i sådana situationer. När mitt ex lämnade mig tyckte jag att han hade "broken every code" och "spoilt the game" och "taken everything" tills det inte fanns något kvar. Och, ja, det är ju så man brukar känna när man blir lämnad, men den här texten skulle kanske inte vara lika spännande om det inte fanns några frågetecken i den, sådant jag inte blir riktigt klok på, rader som liksom sticker iväg åt ett annat håll.

Som "it's from yourself you have to hide", som jag av någon anledning alltid har tänkt mig egentligen handlar om jaget i texten, eller om oss alla, som någon typ av ordspråksliknande allmän sanning. Detsamma gäller "it's just a test, a game for us to play" som liksom sätter in hela kärlekshistorien eller vad det nu är i ett annorlunda eller större perspektiv, som i en livets teater eller som om allt egentligen skulle kunna vara en lek eller låtsasvärld eller dröm. Vi gömmer oss för oss själva, men det är inte så farligt, det är bara att spela spelet och fortsätta pröva sig fram.

I berättarens våld

Det här med traditionell västerländsk dramaturgi, som jag har så svårt för ... Varför älskar alla sådant? Det kanske bara ser så ut, men jag tycker det verkar bli allt mindre plats för långsamhet, stämningar, det oförutsägbara, inte bara i litteraturen, utan överallt.

Nyss försökte jag se ett program på SVT Play, Det antika Roms hemligheter, där man, med hjälp av ny satellitteknologi, vill visa hur bortglömda eller aldrig hittade arkeologiska lämningar har upptäckts på platser där det gamla romarriket låg. Låter ju fantastiskt intressant, tänkte jag, började titta och blev trött direkt. Hejdundrande dramatisk musik, en speakerröst med matchande teatralt tonfall och snabba klipp mellan ruiner, farande moln och entusiastiska forskare. Spänningen byggs upp genom att speakerrösten hävdar att det låg hemligheter bakom Roms makt, ja, det är en av historiens största gåtor, och sedan presenteras hjälten: En forskare som, förhoppningsvis, ska lösa denna gåta på en resa "från berg och floder i östra Europa till Mellanösterns heta öknar, över Afrikas väldiga inre till själva det storslagna Rom."

Men orka, tänker jag bara. Jag pallade knappt åtta minuter. Jag vill jättegärna veta mer om bortglömda amfiteatrar, gömda akvedukter och hemliga fort, jag tror att de främsta arkeologerna med romarriket som expertområde har massor att säga, men kan jag inte få ta del av allt detta utan att någon måste vara hjälte, utan att behöva följa med på en resa, utan att tvingas sitta och vänta på att en gåta ska lösas någonstans i slutet av ett en och en halv timmes långt program?

Och det här måste ju ändå vara ett vinnande koncept, tänker jag, att bygga upp allt ifrån romaner till historiska faktaprogram på det här viset, det gör väl att man drar till sig en publik. Så varför funkar det inte på mig? Jag tycks reagera tvärtom mot alla andra, jag blir bara trött och less när något ska berättas på det traditionella viset, det som verkar ha dragit publik i ett par tusen år. Minst. Är jag för otålig? Orkar jag inte vänta på svaret? Handlar det om något slags rastlöshet? Eller är det så att jag känner mig manipulerad, ofri, fast i berättarens våld?

Ja, kanske det. Det är som om någon annan vill bestämma över mina känslor. Det sitter en fiffig person där bakom kulisserna. Någon som har räknat ut att jag ska reagera, hur jag ska reagera, på musiken, speakerrösten, hjälten, gåtan ... Jag genomskådar tricket och slår bakut. Eller, det är som om den där fiffiga personen, berättaren, eller snarare upphovsmakaren, inte riktigt litar på sin story i grunden. På att jag ska vilja ta del av innehållet om det inte trycks in i en väl beprövad, lätt igenkännbar form. Och då litar jag inte på skaparen bakom. Det är en sorts förtroende, som jag ser det. Att låta berättelsen bli ett öppet möte i det som är storyns material.

Visa i midsommartider

Så här inför sommarsolståndet är det lätt att bli lite extra hedning; midsommar är ju en högtid som kristendomen inte riktigt har lyckats lägga beslag på. Man har försökt få till något med Johannes döparen, vad det nu kan vara, jag blev tvungen att googla, och det skulle alltså vara hans födelsedag man firar, men, ja, alltså ... det har nog inte riktigt fastnat i det allmänna medvetandet. 

De senaste dagarna har jag, till min dotters förtret, gått omkring och gnolat på Herr Mannelig, jag tycker den passar bra just till midsommar och det hedniska. Dottern tycker att den är tjatig, jag tycker den är helt fantastisk. Texten! Stämningen! Blandningen av folktro och kristendom! Jag är svag för sådana där gamla medeltidsballader och rent allmänt för mollstämd musik som bara pågår och upprepar sig i en evighet.

Sången handlar om ett bergatroll som friar till en fager ungersven, hon har eventuellt någon sorts förbannelse lagd över sig som hon hoppas att han ska kunna befria henne från. Hon erbjuder honom dyrbara gåvor – tolv vilda hästar, tolv kvarnar med silverbeslagna hjul, ett gyllene svärd och en silkesskjorta – men han avvisar dem och tackar nej till frieriet eftersom hon inte är en "kristelig kvinna".

Det finns mycket att fundera på här, känner jag. Det är oklart om bergatrollet försöker lura Herr Mannelig eller om hon faktiskt behöver något som han vägrar ge henne. Man kan också fundera på om det är något han missar. Och om det hela på ett övergripande plan visar hur den gamla förkristna religionen, där kvinnor hade mer makt och inflytande, får ge vika för den nya patriarkala ordningen.

Hur som: Jag känner med, och känner igen mig i, bergatrollet! Hur många gånger har jag inte stått där inför en fager man med alla mina hästar och kvarnar, jag har massor att ge som han inte vill ha. Svärdet! – med det kan han vinna alla strider. Skjortan! – den är inte sömmad med varken nål eller tråd. Men han ba: "Nix, du är ingen kristelig kvinna." Vi talar förbi varandra. Jag hoppas på något som han inte ens kan se.

Duktig flicka

När jag var liten var jag en duktig flicka. Jag hjälpte till hemma med mina småsyskon, städade, gick ut med hunden, skötte mig i skolan, gjorde som mina föräldrar sa. Deras ord var lag, jag ifrågasatte aldrig min mamma och pappa, internaliserade deras normer och idéer om rätt och fel. Det fanns liksom ingen kärna i mig, ingen egen vilja, eller, om den fanns så var den otydlig och vag. Jag var receptiv och anpassningsbar; mina föräldrar behövde inte sätta upp några tydliga regler, jag hade alla tentakler ute och kryssade mig fram mellan skam och skuld. På ett utvecklingssamtal i mellanstadiet sa min lärare att jag var överambitiös, det minns jag, och jag minns också min förvirring, min känsla av att inte ha någon utväg ur paradoxen av att ha gjort fel fast jag hade gjort exakt det som förväntades av mig.

När jag började skriva skönlitterärt var jag 25 år och trodde att jag hade hittat en fristad, jag såg konsten som en plats där jag fick vara den jag var. Jag skrev för att bli till, för att hitta hem, för att undersöka mänskliga känslor, för att försöka säga något på mitt eget sätt och skapa en sanning om världen som bara var min. Det fanns inga skrivarkurser, då, på 1980-talet, så jag och mina vänner läste varandras texter, ordnade poesiuppläsningar och jobbade med små litteraturfanzines. Men ganska snart förstod jag ju att man kan vara duktig även i litteraturen. Närmare bestämt när min tredje bok var på väg. Då blev det tydligt att jag någonstans var tvungen att berätta en story. Jag skrev ju romaner. De kan inte se ut hur som helst. Inte om man vill bli läst. Inte om böckerna ska ha en chans att sälja. Jag var tvungen att skapa något slags spänning, "ladda bössan", som mitt dåvarande förlag skrev till mig.

Och sedan fick jag problem. Jag började grubbla och snubbla över den där bössan. Över cliffhangers, röda trådar, peripeti. Aristoteles gamla trista dramaturgiska kurva. Jag kände ett omedelbart, instinktivt, motstånd mot allt det där. "Livet ser inte ut så", tänkte jag. "Det har ingen fiffig konstruktion i grunden. Det består av tillfälligheter, scener, ögonblick, fragment." Och det var så jag skrev. Och det är sådant jag själv tycker om att läsa. Böcker som skapar stämningar, det behöver inte hända någonting. Poesi, till exempel. Jag borde nog ha skrivit dikter. Jag försökte göra det i romanform, men ... Nej, det orkar folk inte med.

Sedan finns det en annan sorts duktighet också, i litteraturen. Man ska känna rätt personer, säga ja när möjligheter uppenbarar sig. Vara smart. Det är en talang, och jag tror inte att jag har den. Eller kanske har jag känt mig tvungen att också vända mig bort från sådant. Protestera, göra tvärtom, så som jag har gjort sedan jag blev vuxen. Sedan jag fick nog av att vara en duktig flicka, ja, det var ju en anledning till att jag skrev min första bok. Och nu sitter jag här och undrar om inte författarskapet blev en fälla. Jag flydde till konsten men blev ändå inte fri. Jag funderar seriöst på att lämna hela härket. Hierarkierna, tävlingen, skrivandets rätt och fel. Det som syns, och det som ligger under ytan: miljoner subtila, outtalade krav. Precis som när jag växte upp. Jag tror inte ens att jag är särskilt bra på att vara duktig. Det kommer bara att sluta med att jag blir överambitiös.

Image by LUM3N on Pixabay