2016-11-18

BOFH sökes

Hittade den här annonsen i dag i lokalbladet och kom att tänka på Sven, så klart. Men han har ett annat jobb nu för tiden, så jag tror inte att han kommer att haka på detta. Men man kan ju alltid fantisera lite om hur han skulle ha det på Kulturkontoret i Danderyds kommun, tillsammans med förskole- och skolpersonalen, och förhoppningsvis skulle somliga av dem ha problem med drag eller vilja lära sig skriva snabel-a:n eller vara dåliga på att städa etc. 

2016-10-28

Bröllop med förhinder

På senaste tiden har jag drömt en del om att jag ska ha fest och sedan plötsligt kommer på, alldeles för sent, att ingenting är klart. Jag bor i något stiligt gammalt hus och 20 minuter innan gästerna ska komma märker jag att jag har glömt att köpa mat, exempelvis. Och så börjar jag fundera på om jag ska springa ut och fixa något snabbt – kan man bara bjuda på korv och bröd? – eller om det är bättre att jag faktiskt är där när gästerna kommer, men allt blir bara nödlösningar och ingen av dem fungerar.

Och i natt drömde jag att jag skulle gifta mig med mitt ex. Vi hade bjudit en massa folk – också till ett stiligt hus – och jag hade provat klänning och smink och allt som behövdes redan tidigare, men så blev det av någon anledning alldeles för bråttom och jag fick slänga på mig kläderna och sminka mig lite hafsigt och märkte att jag till och med hade glömt örhängena, ett par som jag alltid har annars. Dessutom kom jag på att vi inte hade ordnat med någon vigselförrättare. Så jag sa till exet att "det blir inget bröllop" och han frågade "varför inte?" och jag förklarade att det inte fanns någon som kunde viga oss. Jag var stressad, ledsen och besviken, inte så mycket över den uteblivna vigseln – den var liksom bara en formsak – men över den misslyckade planeringen, festen och att jag inte fick vara så fin som jag hade tänkt mig. Sedan dök det upp tre killar med ölkassar och jag sa "jaha, nu kommer det där gänget" och de hade med sig en mystisk figur som såg ut som ett troll.

Vad betyder allt detta, funderar jag förstås på nu. Har jag drabbats av social ångest? Är det något jag borde göra som jag inte hinner med? Något verkar vara för sent, hur som helst, alla lösningar blir halvdana, kanske finns det en symbolik i detta som jag inte kan se just nu?

2016-10-14

Out to the windy beach

Känner mig fortfarande lite förbryllad över gårdagens besked om att det litterära Nobelpriset gick till Bob Dylan – jag vet inte vad jag ska tycka, men märkte att jag blev glad. Jag blir alltid glad över alla nobelpris, också när det går till någon författare jag inte ens känner till.

Det är det där med självständighet och egensinne jag gillar, att Svenska Akademien gör precis som den vill. Lyfter fram någon obskyr filur som knappt är utgiven i Sverige, eller som är publicerad på ett litet förlag som ingen bryr sig om. Eller också gör man som nu, drämmer till med en megastor musiker så att folk blir överlyckliga. Eller arga. Det är mest det jag gillar, att bli överraskad, det är kul.

Men Bob Dylan, alltså, på något sätt är det både upplyftande och konstigt. Jag lyssnade på honom när jag var liten, min pappa hade flera av hans skivor, själv har jag bara en. En cd, Desire, jag fick den av en tidigare pojkvän. Det finns en låt där, "Isis", som jag tyckte mycket om. Men visst har jag lyssnat på "Mr Tambourine Man" och "A Hard Rain's A-Gonna Fall" och "Not Dark Yet" också, mycket för att jag gillar texterna, faktiskt, just på dem. Dylan är så klart en poet, han är bra på bilder, och det finns något i vissa rader som för mig öppnar hela världar av någon sorts längtan som är svår att formulera med vanliga ord. Som:

Take me disappearing through the smoke rings of my mind
Down the foggy ruins of time
Far past the frozen leaves
The haunted frightened trees
Out to the windy beach
Far from the twisted reach of crazy sorrow

Så jäkla fint, ändå. Men annars tänker jag inte ha någon åsikt. Det kanske var bra, det kanske var dåligt, det kanske var både och, det här.

2016-09-09

Test

Jag vet inte hur jag ska formulera det här, så att det går fram och blir begripligt – tydligt men inte alltför klart. Jag kan börja med en fråga, kanske. Skrev du någonting som hade att göra med mig? Inte till mig, direkt, eller om mig, men ändå, var det meningen att jag skulle läsa det?

En offentlig text, alltså, som vem som helst kan ta del av, och du kanske visste att jag också skulle göra det. Den kändes som ett svar, din text. Eller som någon sorts öppning. Kanske var du bara inspirerad av det jag gjort. Jag har ju skrivit om dig, jag fick för mig att du förstod det, att du har läst min senaste roman. Eller, jag har lånat en del från dig, så där som man gör när man skriver: man tar och ger, blandar verklighet, minnen, dröm och fantasi. Och jag har tänkt på dig den här sommaren, det som hände mellan oss har förföljt mig som ett spöke – så jag blev så förbryllad när din text dök upp. Jag såg det som en magisk slump eller någon sorts tankeöverföring. Men jag vet inte – har jag bara inbillat mig? Blandar jag ihop mig själv med någon annan? Någon som liknar mig och störde dig på samma sätt? Men det var det där med platsangivelsen, det mytiska, vissa detaljer, som att du tyckte att jag var så dum. Ja, jag vet inte, som sagt. Kanske talar jag just nu till ingen. Men jag kastar ut det här till hundarna, jag har ingenting att förlora, eller hur?

Om du har glömt mig så kommer du ändå aldrig att läsa den här texten. Just nu lyssnar jag på Be Here Now, den där gamla skivan med Oasis, som jag inte tror att du gillade alls. Men skivan är från tiden då du och jag möttes. Det blev en kort historia, om man nu kan se det som en historia ens. Den började inte. Den slutade aldrig. Inte för mig, i varje fall. Och nu, när jag hörde sjunde låten  – Fade In-Out – blev jag plötsligt övertygad om att det här var en bra idé. Eller dålig. Det är inte så viktigt. Det viktiga är att ändå ha försökt.

I don't see no shine
Today is just a daydream
Tomorrow we'll be castaway

Det är ett väldigt snyggt litet gitarrskrammel vid 1.01, ungefär som en hostning, du kan väl lyssna på det i alla fall? Om du minns mig. Om du finns. Om du inte är något jag bara har drömt.

2016-05-17

Barnböcker, censur och moral

"Örnis bilar" med naken tjej
När min dotter var liten skrev jag en debattartikel i Expressen, en text som uppstod ur ilska, besvikelse och frustration över barnboksutgivningen. Det var inte så att jag trodde att min dotter skulle ta skada av de böcker som gavs ut (det är lätt att hoppa i texten när man läser högt för ett barn; det gör man ju ofta, för övrigt, förenklar ord och sammanhang etc) utan det handlade om att jag ville starta en diskussion om barnböcker. Jag såg det som slött, slarvigt och respektlöst av förlagen att slentrianmässigt fortsätta ge ut gamla fördomar och förlegade värderingar som blir obegripliga för nutida barn.

Jag kritiserade flera böcker, men det som uppmärksammades mest i min text var förstås att jag vågade ge mig på Astrid Lindgren. Sådant gör man inte ostraffat i Sverige, där de flesta har en nära och innerlig och snudd på religiös relation till henne. Även för mig har hon varit betydelsefull på många sätt, och när jag skrev min text hade jag nog någonstans i bakhuvudet att hon alltid hade varit en vaken, orädd och nyfiken person och att hon, om hon hade levat, kanske till och med hade välkomnat mina synpunkter.

"Örnis bilar" med katter
Hur som. Jag skrev min artikel 2004 och har sedan dess intresserat mig för de barnboksdebatter som då och då blossar upp i media. Och något som alltid förvånar och förbryllar mig är att de, nu liksom då, blir som intensivast så fort det handlar om rasistiska stereotyper. Det vill säga: Det hojtas aldrig så mycket om censur och moralpanik som när ett förlag ber en författare ändra på en rasistisk bild. I övrigt passerar redigeringar i barnböcker ganska obemärkt – det är ingen som bryr sig nämnvärt när Jan Lööf byter ut en naken tjej på en väggalmanacka, men när det handlar om att ge en svart man en annan kostym, då tar det hus i helvete. Trots att Jan Lööf inte ens gör det. Trots att han säger nej. Trots att det bara var ett förslag från förlaget och att alla vet att författaren/tecknaren får bestämma själv.

Varför är det så här? – det undrar jag varje gång. Barnböcker – och nu talar jag bara om böcker för små barn, bilderböcker, sådana som läses högt för förskolebarn – har ofta ett pedagogiskt syfte. De omfattas i stort sett alltid av någon sorts moral. De vuxna vill visa barnen vad som är okej och inte, berätta hur världen ser ut, förmedla en känsla av trygghet och tillförsikt: "titta, här är livet, människorna, djuren och naturen, vi lever i ett sammanhang, försöker komma överens och hjälps åt så gott vi kan". Böcker som blir obegripliga eller skrämmande sorteras bort, försvinner, blir inte ens skrivna, och den sortens censur och moral är det ingen som bråkar om.

För min del kunde man gärna få göra det också. Kan vi inte börja prata om varför pekböcker inte innehåller abstrakta bilder och huruvida en treåring skulle uppskatta en bildsatt version av Stagnelius "Till förruttnelsen"? Jag tycker att den här sortens debatter är nödvändiga och högst relevanta och jag blir tokig när folk talar om för mig att jag borde "ägna mig åt något viktigare". Ändringar, redigeringar och bearbetningar av barnböcker är, och har alltid varit, något som avgörs från fall till fall och kan man debattera saken på ett vettigt sätt så är det väl bara bra. Men det handlar varken om censur eller moralpanik. Det handlar om att föra en diskussion om vilket samhälle vi vill leva i, och ytterst alltså om vad för sorts värld vi vill lämna över till våra barn.

2016-04-14

De tråkiga äventyren


Jag har alltid haft ett motstånd mot traditionellt berättande – när man drar en historia med början, mitt och slut och tillhörande poäng. Det ska vara spännande, det ska hända något, åhörarna ska sitta tysta och lyssna. Häpna, förfasas, skratta eller gråta enligt en given mall. Ibland berättas sådana här historier muntligt, gärna av en äldre person i sällskapet som gillar att hålla låda – hen börjar med typ "nu ska ni få höra" och vecklar sedan in sig i diverse detaljer för att dra ut på det hela och bygga upp en spänning, men på mig funkar det tvärtom: Jag blir uttråkad och rastlös och sitter bara och tänker "men hallå, kom fram till det väsentliga någon gång!"

Detta slags berättande finns förstås också i litteraturen. I deckare, äventyrsberättelser och vanliga romaner där författaren vill behålla läsarens intresse – det gäller att skriva fram en röd tråd, en intrig, en känsla av "hur ska det gå?" med fiffiga cliffhangers och information som portioneras ut i lagom doser allt eftersom. Och jag blir bara trött. Det är som att betrakta en anatomisk plansch i stället för att möta en levande människa. Jag vill ha en dialog med författaren, en text där jag kan delta, en tvåvägskommunikation där jag får bidra med egna tankar, känslor och erfarenheter utan styrning eller tydlig guidning mot ett på förhand givet mål.

När jag läste Bamse för min dotter när hon var mindre struntade vi i äventyren och fördjupade oss i det som var mer relationellt. Vi älskade historierna om när Bamse och Brummelisa träffas första gången, om när ungarna försöker komma överens i skolan, om när Brum har konstutställning och blir kär i Katta-Lo. När Bamse, Skalman och Lille Skutt skulle ut i världen blev vi bara lessa: "Å, nej, ett äventyr, vi hoppar över det!" Det blir så förutsägbart: Det är ett mysterium som ska lösas, något har gått på tok och hjältarna måste dit och hjälpa till. En förveckling här, en förveckling där, och så löser det sig på slutet. Gäsp. Kärlek, vänskap, vardagsliv är så mycket roligare, oändligt mycket mer intressant.

Men i relationer finns inga räta linjer. De är inte tillrättalagda, följer inget givet mönster, har ingen förutsägbar struktur. I kärlek kan vad som helst hända. Det är något som pågår, rör sig hit och dit, kan anta vilken form som helst. Och läsaren får vara med. Vi blir delaktiga när vi känner igen oss. Eller när vi får nya tankar och idéer om hur vi kan leva våra liv. Vi kan koppla en sådan historia till egna erfarenheter, jämföra, förundras, ställa frågor, fylla i. I stället för att bara serveras en story, lunka på i författarens ledband, ta oss fram längs en snitslad bana från A till Ö.