2018-07-15

Mellan midnatt och gryning

Försöker skriva lite i värmen, medan min dotter sommarjobbar. Grubblar på kärlek. Gör iste med mynta som jag odlar på balkongen. Och så har jag tittat på Sommarnattens leende på teve för att fira Ingmar Bergmans 100-årsdag. Jag har sett filmen förut men det var länge sedan och jag hade glömt den här fina dialogen mellan pigan Petra och kusken Frid:

– Sommarnatten har tre leenden och detta är det första, mellan midnatt och gryning, då alla unga älskande öppnar sina hjärtan och sköten. Ser hon, där borta vid horisonten sitter ett leende som är så mjukt att man måste vara mycket tyst och uppmärksam för att över huvud taget kunna se det.
– De unga älskande ...
– Blev hon hjärtnupen, lilla risgrynskaka?
– Varför har jag aldrig varit en ung älskande? Kan han säga mig det?
– Ack, kära hon, trösta sig! De unga älskande finns bara i ett fåtal på jorden. Ja, man kan nästan räkna dem. Kärleken har drabbat dem som en gåva och ett straff.
– Och vi andra?
– Vi andra ... Ha!
– Ja, vad blir det med oss?
– Vi åkallar kärleken, ropar på den, ber om den, skriker efter den, försöker efterlikna den, tror att vi äger den, ljuger om den ...
– Men vi har den inte.
– Nej, min sockerstrut. Älskandets kärlek är oss förmenad. Vi har inte gåvan.
– Och inte straffet?
– Och inte straffet.  

En kompis (som inte orkade se klart filmen utan gick hem) visade mig förresten den här fiffiga grejen – Erik Jägberg på SVT har skapat ett typsnitt utifrån Bergmans handstil, kanske kan vara bra om man till exempel vill ... ja, skriva "yolo" och känna sig som en dämonregissör.

2018-06-10

Lupiner på besök

Bild: Holger Ellgaard
Vissa av mina facebookvänner delar inlägg om lupiner just nu – det pågår någon sorts kamp för att bli av med dem, ledd av bland annat Fältbiologerna, som har utsett Sveriges nationaldag till Stora lupinbekämpardagen. Tanken bakom det hela är att lupinerna tar över, att de är aggressiva och brer ut sig på bekostnad av "inhemska arter" och att det i sin tur kommer att leda till att fjärilar och andra insekter får problem.

Eftersom jag blev förbryllad av detta massiva lupinmotstånd försökte jag hitta fakta som i stället talar för lupiner, men det var svårt; de flesta källor verkar vara överens om att lupinerna ska bort. Lupiner växer längs med vägar och järnvägar, eller, som det står i skriften Invasiva arter i infrastruktur, "kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer". Författarna till skriften är precis som Fältbiologerna och alla andra för lupinbekämpning, men säger ändå att:

Blomsterlupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. En studie har visat att blomsterlupiner kan ha en positiv effekt på humleförekomst och ökade även pollinerares besöksfrekvens till inhemska växtarter som växer i närheten av blomsterlupiner (Jakobsson och Padron 2014). Insekter kan alltså i vissa fall utnyttja invasiva växtarter som källor till föda.

Insekterna verkar klara sig, alltså. Men allt det andra kan man ju fundera på. Varför vissa arter kallas invasiva. Och om det alltid har varit så. Och hur det kommer att bli i framtiden, om det verkligen blir så att lupinerna tar över, eller om det kommer att hända något helt annat på ängar och vägkanter, något som är svårare att förutse? Det jag undrar mest över är kanske kortsiktigheten. Eller hur mänskligheten bygger upp sina sammanhang. Vi fixar och donar och grejar i naturen och tror att det är vi som bestämmer över den.

Eller så här: Först stör vi livsmiljöerna genom att hugga ner skogar. Sedan odlar vi och bygger och kör bil. Sedan växer det upp vissa arter i den nya miljö vi har skapat. Då tycker vi att det är inhemskt och bra. Men sedan kommer det lupiner! Och brer ut sig på bekostnad av våra gamla växter! Och då ska vi utrota lupinerna för att bevara ... ja, vad är det vi ska bevara? En viss sorts växter, från en viss tid, sådana som fanns på ängarna när boskapen betade där.

Nu står boskapen inne hela året. Men vi har kvar någon dröm om blommande ängar med fridfullt idisslande kor. Egentligen är större öppna gräsmarker inget naturligt tillstånd i Sverige, eftersom det är något vi människor har producerat genom skogsskövling, odling och hållning av domesticerade djur. Så, ja, hur aggressiva är egentligen dessa lupiner? Jämfört med motorsågar, modern djurhållning och bilar? Finns det inget annat sätt att tänka kring invasiva arter än att utrota dem?

2018-06-07

Vett och etikett – vem bryr sig?

Vad är det med människor egentligen? Det känns som att jag allt oftare har fått anledning att tänka så. Inte för att jag har blivit mer misantropisk men för att ... det verkar ha hänt någonting? I mitt förra blogginlägg nämnde jag Magdalena Ribbing – jag saknar henne, hon gjorde ett bra jobb med att uppfostra vuxna, för det behövs. De behöver lära sig ta hänsyn, bete sig hyfsat och artigt, säga "tack" och "förlåt" och visa vanlig,  grundläggande, medmänsklig respekt.

Det här med att gå på en trottoar eller perrong, till exempel, det finns rätt många som inte vet hur man gör. De väjer inte, de försöker inte ens göra en liten gir åt sidan, utan de går rätt in i den mötande, ofta med en liten extra knuff, liksom med flit. Härom dagen hände det min dotter, jag gick bredvid och det var en rejäl gångväg, tre fyra meter bred, ingen smal passage. Emot oss kom en till synes normal vuxen kvinna, hon hade gott om plats, och ändå bestämde hon sig för att i full fart braka rakt på min dotter, och sedan raskt vidare med en grinig harang om att människor inte borde gå i bredd. Jag vände mig om och hojtade "det är bara att be om ursäkt", varpå kvinnan svarade med att sträcka upp båda långfingrarna bakom ryggen åt mig.

Vad gör man då? Ingenting. Men sådant där gör mig galen. Och i dag hände något liknande när jag kom hem från en promenad. Jag mötte killen som delar ut vår post, han kom ut genom porten, samtidigt som grannens lilla katt ville in. Killen struntade i det och såg sig inte för, släppte bara  dörren, så att katten inte hann igenom utan fastnade när dörren slog igen. Jag var på väg uppför trapporna och hann inte göra något, men såg hur katten sprattlade och kämpade och lyckades pressa sig baklänges ut igen. Det är en tung port. Och en liten katt. Jag sprang ut för att se hur den mådde, men den var rädd och flydde in i buskarna.

Killen var på väg in i huset bredvid och jag sa: "Du klämde den där lilla katten när du släppte dörren." Han tittade på mig, neutralt, helt nollställd, och svarade utan minsta engagemang: "Jaha, det var ju synd." "Du kanske kan se dig för nästa gång?" "Ja, det kanske jag kan göra." Fortfarande helt utan vad som skulle kunna kallas för en normal reaktion. Lite oro, kanske? Någon sorts "nejmen, hur gick det?" Eller till och med: "Hur kunde jag vara så klumpig? Herregud, stackars katt!" Ja, ni ser. Så här går det utan Magdalena Ribbing. Själv är jag uppenbarligen sämst på att uppfostra folk.

2018-05-23

Hejdå, Horace ...

Svenska Akademien, ja, ska man kanske säga någonting om det? Eller låta bli? Jag vet inte, det hela är ju en osannolik soppa, men på något sätt påverkar det mig, oss, alla vi som håller på med litteratur. För min del är det hela först och främst en stor besvikelse. Jag kanske är naiv, men jag trodde verkligen, på riktigt, att Akademien var ett civiliserat tillhåll för snille och smak. En samling bildade, kunniga, kloka människor som håller reda på svenska språket, ger stöd åt konsten och delar ut ett ultraflashigt pris som kronan på verket av all världens litteratur.

Jag har alltid sett upp till Horace Engdahl, till exempel. Glatt mig åt att han är en sådan kompromisslös och vältalig snobb. En perfekt representant för kultureliten. Man kan tycka allt möjligt om det, men för mig var han i alla fall en idol. En av få jag har haft i vuxen ålder. (De två andra är döda: Magdalena Ribbing och Peter Steele.) Ja, jag vet, jag ser upp till folk som har någon sorts jag-vet-allt-karisma, det är nog för att jag själv oftast vet varken ut eller in. Men Horace, alltså, han fanns kvar, jag tänkte ofta på sådant han sagt, som det där med "här kommer det flaskpost!", eller att man måste ge de döda en grav "för att befästa deras frånvaro".
Bilden är hämtad från Granntanter.

Och han och Ebba Witt-Brattström, vilket stiligt par de var! En gång såg jag dem tillsammans i verkligheten, det var i Göteborg under bokmässan, de kom gående sida vid sida upp mot Avenyn. I full fart, med långa kliv, höstvinden drog i Horaces rock och Ebbas kappa, de samtalade och såg glada ut; det var något så livfullt och energiskt över dem! Och jag tänkte att vissa par är som gjorda för varandra, som Horace och Ebba, Amanda Ooms och Thåström, Tommy Lee och Pamela Anderson, Runar och Carola – skitsamma om de bråkar eller är skilda åt sedan länge, de liksom bara hör ihop, det är något arketypiskt över dem. Horace och Ebba skildes dessutom samtidigt som jag och mitt ex för fyra år sedan – länge hade jag den där löpsedeln med KULTURENS KUNGAPAR SEPARERAR på väggen i köket. "Inte ens Horace och Ebba klarade det", tänkte jag. "Jag är inte ensam." Det var en liten tröst i en stor, mörk sorg.

Ja, visst, det var naivt, men ibland vill man inte släppa sina illusioner. Men i höstas gick det inte längre. Då föll Horace ner från piedestalen med dunder och brak. Och allt det som sedan följde, alla turer kring Akademien nu under våren, jag har följt dem, i början med någon sorts fascination. Sedan alltmer trött och uppgivet. Finns det någon i den där samlingen som har gjort rätt? De som hoppar av och bryter mot Akademiens stadgar? De som stannar kvar på ett sjunkande skepp? Det här senaste schackdraget av Danius/Englund/Espmark känns en aning kusligt. Nej, jag kan bara tycka att varenda en har fel.

Och vad ska jag tro på nu? Jag vet inte. Mig själv och mina skrivande vänner, kanske. Vi som inte tillhör någon gruppering, som aldrig kommer att väljas in i Akademien. Vi sitter på något café, på en bänk vid Stadshuskajen, på Författarförbundet, och pratar med varandra, om det vi kan, det vi gör, oavsett allt. Belöningar, priser, pengar, stipendier, klappar på huvudet, snille och smak ... det är sådant som kommer och går. Det är ingenting evigt, även om man gärna vill tro det. Vi får väl lyssna på oss själva. Hejdå, Horace, du var min sista idol. 

2018-03-08

"Sånt som int ä nåt"

Det växte gullvivor i trädgården
Så här på kvinnodagen brukar man ju hylla sina kvinnliga förebilder – och den första jag kommer att tänka på är min mormor: Astrid Anna Linnéa, från Örnsköldsvik. Hon är ingen förebild på det där kaxiga, framåt, synliga sättet. Typ idrottshjältinna, uppfinnare, politiker, ja, ni vet. Det är ju sådana man oftast brukar hylla sådana här dagar, men min mormor var lågmäld, lekfull, underfundig ... av ett annat slag.

Jag var ofta hos henne när jag var liten, hon och morfar bodde i ett mystiskt sagohus. Där fanns mörka trappor, små glasdjur som stod på speglar och en flygel där mormor satte sig och spelade för mig. Peterson-Bergers Sommarsång, till exempel, eller Beethovens Månskenssonat. Vi lekte kurragömma, smög runt i klädskåp och garderober. Vi bakade kakor på ett marmorbord. Vi gav fåglarna mat vid kökstrappan, alla rester bars ut i ett stort, emaljerat fat. 

Min mormor jobbade som sekreterare på Mo och Domsjö när hon träffade min morfar, sedan flyttade hon med honom till Stockholm, Vasastan, och därefter
till huset på Lidingö. De fick sex barn. Mormor var hemmafru resten av livet. Jag tror att hon längtade tillbaka till Norrland ibland. Jag tror att hon tyckte om lugn och ro, i ett hus fullt av släktingar och gäster. När hon inte orkade städa la hon dukar över stöket. Det försvann, ett enkelt trick, ett trolleri.

På julen bakade hon världens godaste tårta. Med pajdeg och mandelfyllning. Ingen vet hur hon gjorde den, men hela släkten minns hur god den var. Hon gick alltid i klänningar, blå eller gröna. Gärna med någon brosch till, hellre glaspärlor än guld. Hon tyckte om småsaker, men var helt ointresserad av status och titlar. "Sånt som int ä nåt", sa hon med sin norrlandsdialekt. Jag tänker ofta på det där. "Sånt som int ä nåt." Det finns annat som är viktigt, det lärde min mormor mig.

2018-02-25

Ett hotellrum med skyltfönster

I går kväll försökte jag se på Melodifestivalen på teve, men herregud vad svårt det var! Jag blev tvungen att byta kanal ideligen och tack och lov var det lemurer på Kunskapskanalen, inklusive en ingående presentation av mina favoriter aye-ayerna, alltså den sorten som sitter här överst i bloggen.

Och i natt drömde jag att jag och en kompis var jagade, vi åkte bil utanför Slottet och både bilen framför oss och bilen bakom oss blev plötsligt bombade eller sprängda i luften. Det gjorde att vi förstod att förföljarna hade järnkoll på oss – kanske från någon helikopter? – och att vår bil förstås var näst på tur.

Så vi lämnade bilen och försökte fly genom stan till fots, tog oss in i ett hotellrum med ett öppet skyltfönster, utan glasruta alltså, och folk utifrån gatan slog sig ner där, som om det var något slags plats att hänga på. Eftersom vi inte ville att de skulle se oss så fällde vi ner en gardin, eller ett draperi snarare, grönt, av lösa hängande trådar, och människorna fick trådarna på sig och undrade vad vi höll på med och då tänkte vi att det verkade misstänkt, det där med gardinen, att det visade att vi försökte gömma oss, så vi gav oss av därifrån.

Och flydde genom stan, det gick rätt bra, vi var snabba och smarta, men tänkte samtidigt att ju fler människor vi mötte, desto fler skulle känna igen oss och skulle kunna ange oss för förföljarna.

Dessa drömmar, alltså ... Vad handlar de om? Ibland tänker jag att jag är stressad av mitt skrivande, att det är därför jag drömmer så mycket i den här stilen, för jag har verkligen tappat orken, lusten och sugen, det måste jag erkänna. Jag tänker bara: Varför ska jag skriva en till bok, det finns så mycket böcker, och de bästa är skrivna för länge sedan och vad har jag för nytt att komma med? Jag vet att jag hamnar i den här sortens svackor då och då, och att det går över, men just när jag är i dem så känns allt bara hopplöst och svart.

2018-01-04

Left its seeds while I was sleeping

Drömde en sådan där besvärlig social-ångest-fest-dröm i går igen – en variant på någon sorts firande av min nya bok. Det hela var fint och uppstyrt med middag, vacker dukning, vinglas och porslin, gästerna satt vid långa bord med vita dukar i dämpad belysning och jag behövde varken laga maten eller servera utan kunde bara delta. Problemet var att jag hade bjudit in alldeles för många – det var lite så där "ta med en kompis om du vill" – och det gjorde dels att jag knappt kände någon som var där, dels att gästerna inte fattade vad det var för slags fest. Jag stod och pratade med en tjej och konversationen blev jättekonstig, för att jag undrade vem hon var och hon undrade vem jag var. Av någon anledning så sa jag inte det heller, utan stod bara och hummade och fick ur mig enstaviga ja- och nej-svar. Och så var det någon som skulle skåla under middagen "för de tre personerna som har ordnat festen", vilket förstås gjorde alltihop ännu mera oklart.

Till råga på allt fanns en studio i anslutning till festlokalen och det ingick att jag skulle vara med på en skivinspelning. Först kom Carola dit och sjöng in några låtar, hon var väldigt avslappnad och klädd i gummistövlar och sjöng som hon skulle utan problem. Sedan var det min tur, och jag hade inte fattat vad jag skulle göra – jag tänkte att meningen kanske var att jag skulle köra lite åt Carola eller möjligen få chansen att testa hur det var att sjunga i en studio, men det visade sig att jag skulle spela in ett helt album med diverse (folk?)visor. Och jag kunde inte texterna. Och hade dem inte med mig. Och fick panik när jag skulle försöka få tag på dem. Producenten var stressad och överlägsen och sa något i stil med att jag var charmig men oproffsig och han vägrade lyssna när jag sa att jag inte hade fattat varför jag var där. Och hans dyrbara studiotid bara gick och jag funderade på om jag skulle gå ut och leta rätt på min mobil och läsa texterna där eller om det var möjligt att få tag på pappersutskrifter någonstans.

En av de sånger jag skulle sjunga var "Freedom" och förutom att jag inte kunde texten och rent allmänt tyckte att melodin var svår så undrade jag hur i helsicke det skulle gå eftersom refrängen är så körbaserad och vem skulle fixa det? En annan låt var "Sound of Silence" och då tänkte jag att jag inte kunde andrastämman och att jag bara kom ihåg de tre första raderna: "Hello darkness, my old friend / I've come to talk with you again / Because a vision softly creeping ..." Och jag fortsatte irra runt och försökte ta på mig ett par stövlar som var alldeles för små och undrade om jag kanske skulle kuta ut i regnet i sockorna i stället och hur det i så fall skulle vara att stå och sjunga och vara våt om fötterna sedan ...