2018-09-23

Glad höst!

Dagen till ära - höstdagjämningen - finns en krönika av mig att läsa i Författaren. Den handlar om min uppväxt på Lidingö, hur jag sökte efter något som inte fanns där och till slut hittade mitt eget liv. Eller: En berättelse om sökandet efter en konstnärlig identitet.

2018-08-24

Politisk uppgivenhet

I mitt Facebookflöde dök de upp härom dagen, bilderna av Greta, den lilla flickan som sitter utanför riksdagshuset och skolstrejkar för klimatet fram till valdagen. "Vi barn gör ju oftast inte som ni säger åt oss att göra, vi gör som ni gör. Och eftersom ni vuxna skiter i min framtid, så gör jag det med" står det på papperet hon har framför sig. Bilderna är känslosamma, jag såg på dem och visste inte vad jag skulle göra med dem, de utstrålade mer ensamhet än kamplust, mer uppgivenhet än revolt. Hur många är vi som känner oss som Greta? tänkte jag. Som låter bli att flyga, äta kött och köra bil medan folk runt omkring mest tycker att vi är underliga?

Fast de flesta förstår ju det där med miljön. Åtminstone delvis. När eniga forskare pekar på sambanden mellan vår livsstil och den globala uppvärmningen. Och oavsett det så vet vi att vårt sätt att leva inte är hållbart. Vi konsumerar för mycket, förstör skogar, jord och vatten och lever över våra tillgångar. Så egentligen är Greta inte ensam. Hon är dotter till operasångaren Malena Ernman, dessutom, som har gjort sig känd för sitt miljöengagemang. Och det ursprungliga inlägget på Facebook är postat av Ingmar Rentzhog, vd på klimataktionsnätverket Wedonthavetime.org, och har gillats och delats vidare tusentals gånger och fått mängder av hjärtan och “heja Greta!” i kommentarerna.

Människor uppmanar varandra att gå förbi riksdagshuset och stödja Greta. Nu sitter 35 personer där. Och det var min tanke också, när jag först fick se de där bilderna på Facebook. Att gå dit, sätta mig bredvid den här tjejen, visa att hon inte är ensam, att hon har rätt. Och jag tänkte att jag skulle kunna uppmana min dotter och hennes kompisar att skolstrejka med Greta, att det hela skulle kunna växa till en enorm manifestation. När jag hade tänkt så långt gjorde jag en hjärtlike på inlägget och greps av en överväldigande sorg. För det kommer inte att hjälpa. Det spelar ingen roll vad vi gör. Jag kan gå dit, min dotters klass kan gå dit, 35 personer kan gå dit, hela Stockholm kan ställa sig där utanför riksdagshuset och stödja Greta – politikerna kommer ändå att slå dövörat till. Eller visa sig välvilliga, så här inför valet, lyssna en stund och säga “vilket fint initiativ” och fortsätta jobba för tillväxt som förut.

Det är det som är så sorgligt. Att Gretas uppgivenhet också är min. Hon är övergiven av ett samhälle som hellre går under än förändras, där ingen på allvar vill ge upp en millimeter av sina privilegier, där respekten för helheten har gått förlorad i jakten på pengar och materiell bekvämlighet. Ja, vuxenvärlden skiter i Gretas framtid. Och jag, en vuxen som faktiskt fattar, kan inte hjälpa henne eftersom de som har makten skiter i mig.

2018-07-22

Bortom lagar och makt och förnuft

Härom kvällen var jag ute på en promenad med min dotter, för att se på solnedgången uppe vid Fjällgatan och rätt som vi gick där fick vi höra musik, en låt vi kände igen, från kajen nedanför.

Vi har en gemensam Spotify-spellista, dottern och jag, där jag har smugit in en del gamla klassiker som jag tycker att någon som är född på 2000-talet behöver höra, och ett par av dem är Dan Hylander-låtar, exempelvis "Skuggor i skymningen". Och nu återupptäckte vi den, där i den vackra sommarkvällen, vi gick ner till Katarinavägen och ställde oss och lyssnade och fattade strax att det var Dan Hylander själv som gjorde ett gästspel på båten Birger Jarl. Vi var flera som stod där och applåderade, fast det säkert inte hördes ner till båten, men jag blev så glad över att höra den där låten, över att han var där, och jag har alltid tyckt att texten är så himla bra.

För mig handlar den om kvinnlighet – vad det nu är, det kan så klart diskuteras, det kan vara miljoner olika saker, jag vet, om det ens finns, det är något jag funderar mycket på ... Men för mig fångar "Skuggor i skymningen" detta undflyende och mångfacetterade begrepp på ett fint och spännande sätt. Och en del av det roliga är att det är en man som har skrivit texten, och att han har lyckats göra det med respekt för kvinnan, du:et i texten, som person, så att han uttrycker hennes egna upplevelser och hon blir ett kännande, agerande, komplext subjekt. Jag har en bestämd känsla av att det är ovanligt, eller också har jag bara lyssnat för mycket på hårdrock i mina dar.

I den första versen är hon, kvinnan, huvudpersonen, på väg att lämna sin lägenhet, för att gå ut och festa någonstans, och det hela börjar med att hon kastar en sista blick i spegeln och ler, i någon sorts lycka över att hon är en fri, lustfylld, sensuell varelse. Men i samma ögonblick är det som om hon ser sig själv utifrån, som om hon inte kan låta bli att ironisera över hela grejen, detta med att göra sig fin, titta sig i spegeln, spela upp hela kvinnlighetsregistret, för hon skrattar åt alltihop och sedan, i andra versen, smyger sig ett stråk av allvar in – "en flyende aning om evighet" – i hennes lek. Egentligen vill hon bara dansa och älska och kanske ha lite kul med någon man som (eventuellt?, förhoppningsvis?) väntar på henne därute, men för en kvinna är det aldrig så enkelt – det är ett spel, fast hon vill vara fri, det finns en sorg, även om hon vill glömma den, det finns skuggor som "faller som spindelväv" och det finns hinder för kärleken även om hon försöker revoltera mot dem. Ja, hon försöker så gott hon kan; i de två första verserna är det fortfarande "änglarnas tid" och hon vill "dansa för livets lust" och "skåla för framtiden" och "förbjuder dom kärlek så växer den vilt bortom lagar och makt och förnuft".

Och så, i sista versen, händer något: Det är som om den underliggande problematiken förstärks och något slags hot dyker upp. Just när hon ska lämna sin lägenhet känner hon "en ilning av obehag", det är "nånting i luften, en aning om åska" som skrämmer henne. Hon hör "upprörda röster på grannarnas radio, men inte vad som sägs" och där blir det tydligt att hon står inför ett val. Ska hon lyssna, ska hon ge efter för sin oro, ska hon kanske till och med stanna hemma i stället för att gå ut? Det verkar ha hänt något och det finns ju så mycket man måste akta sig för, om man är kvinna. Är det inte de ständigt närvarande skuggorna i skymningen så är det "dom" som förbjuder kärleken, eller också är det någon gudomlig-patriarkal varning från ovan i form av åskväder eller underliga "fåglar av stål och glas" – hur som helst så är det klokt att akta sig eftersom "änglarnas tid" när som helst kan förvandlas till "sjakalernas natt".

Om man ska hårdra det. Och det ska man ju i en sådan här tolkning. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om "Skuggor i skymningen", känner jag, där finns hur mycket som helst att fundera på, och varje rad är som ett litet konstverk i sig. Hur som helst så är hon cool, den här kvinnan i sången, hon går ut i alla fall i natten och det gör "Skuggor i skymningen" till en sorts feministisk kampsång eller en berättelse om någon som väljer att vara fri trots allt. Det finns faror som lurar, men hon, kvinnan, huvudpersonen, tar kontroll över situationen, bestämmer sig för att hon har rätt till livet och lusten och festen och staden; hon "skakar bort oron" och stänger sin dörr: "Vad kan hända en kväll som den här?"



Här är en fin liveinspelning av "Skuggor i skymningen" med Dan Hylander från ANC-galan 1985. (Det finns en lite skojig grej vid 3:00–3:04 där han verkar sjunga fel och ser glad ut.)

2018-07-15

Mellan midnatt och gryning

Försöker skriva lite i värmen, medan min dotter sommarjobbar. Grubblar på kärlek. Gör iste med mynta som jag odlar på balkongen. Och så har jag tittat på Sommarnattens leende på teve för att fira Ingmar Bergmans 100-årsdag. Jag har sett filmen förut men det var länge sedan och jag hade glömt den här fina dialogen mellan pigan Petra och kusken Frid:

– Sommarnatten har tre leenden och detta är det första, mellan midnatt och gryning, då alla unga älskande öppnar sina hjärtan och sköten. Ser hon, där borta vid horisonten sitter ett leende som är så mjukt att man måste vara mycket tyst och uppmärksam för att över huvud taget kunna se det.
– De unga älskande ...
– Blev hon hjärtnupen, lilla risgrynskaka?
– Varför har jag aldrig varit en ung älskande? Kan han säga mig det?
– Ack, kära hon, trösta sig! De unga älskande finns bara i ett fåtal på jorden. Ja, man kan nästan räkna dem. Kärleken har drabbat dem som en gåva och ett straff.
– Och vi andra?
– Vi andra ... Ha!
– Ja, vad blir det med oss?
– Vi åkallar kärleken, ropar på den, ber om den, skriker efter den, försöker efterlikna den, tror att vi äger den, ljuger om den ...
– Men vi har den inte.
– Nej, min sockerstrut. Älskandets kärlek är oss förmenad. Vi har inte gåvan.
– Och inte straffet?
– Och inte straffet.  

En kompis (som inte orkade se klart filmen utan gick hem) visade mig förresten den här fiffiga grejen – Erik Jägberg på SVT har skapat ett typsnitt utifrån Bergmans handstil, kanske kan vara bra om man till exempel vill ... ja, skriva "yolo" och känna sig som en dämonregissör.

2018-06-10

Lupiner på besök

Bild: Holger Ellgaard
Vissa av mina facebookvänner delar inlägg om lupiner just nu – det pågår någon sorts kamp för att bli av med dem, ledd av bland annat Fältbiologerna, som har utsett Sveriges nationaldag till Stora lupinbekämpardagen. Tanken bakom det hela är att lupinerna tar över, att de är aggressiva och brer ut sig på bekostnad av "inhemska arter" och att det i sin tur kommer att leda till att fjärilar och andra insekter får problem.

Eftersom jag blev förbryllad av detta massiva lupinmotstånd försökte jag hitta fakta som i stället talar för lupiner, men det var svårt; de flesta källor verkar vara överens om att lupinerna ska bort. Lupiner växer längs med vägar och järnvägar, eller, som det står i skriften Invasiva arter i infrastruktur, "kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer". Författarna till skriften är precis som Fältbiologerna och alla andra för lupinbekämpning, men säger ändå att:

Blomsterlupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. En studie har visat att blomsterlupiner kan ha en positiv effekt på humleförekomst och ökade även pollinerares besöksfrekvens till inhemska växtarter som växer i närheten av blomsterlupiner (Jakobsson och Padron 2014). Insekter kan alltså i vissa fall utnyttja invasiva växtarter som källor till föda.

Insekterna verkar klara sig, alltså. Men allt det andra kan man ju fundera på. Varför vissa arter kallas invasiva. Och om det alltid har varit så. Och hur det kommer att bli i framtiden, om det verkligen blir så att lupinerna tar över, eller om det kommer att hända något helt annat på ängar och vägkanter, något som är svårare att förutse? Det jag undrar mest över är kanske kortsiktigheten. Eller hur mänskligheten bygger upp sina sammanhang. Vi fixar och donar och grejar i naturen och tror att det är vi som bestämmer över den.

Eller så här: Först stör vi livsmiljöerna genom att hugga ner skogar. Sedan odlar vi och bygger och kör bil. Sedan växer det upp vissa arter i den nya miljö vi har skapat. Då tycker vi att det är inhemskt och bra. Men sedan kommer det lupiner! Och brer ut sig på bekostnad av våra gamla växter! Och då ska vi utrota lupinerna för att bevara ... ja, vad är det vi ska bevara? En viss sorts växter, från en viss tid, sådana som fanns på ängarna när boskapen betade där.

Nu står boskapen inne hela året. Men vi har kvar någon dröm om blommande ängar med fridfullt idisslande kor. Egentligen är större öppna gräsmarker inget naturligt tillstånd i Sverige, eftersom det är något vi människor har producerat genom skogsskövling, odling och hållning av domesticerade djur. Så, ja, hur aggressiva är egentligen dessa lupiner? Jämfört med motorsågar, modern djurhållning och bilar? Finns det inget annat sätt att tänka kring invasiva arter än att utrota dem?

2018-06-07

Vett och etikett – vem bryr sig?

Vad är det med människor egentligen? Det känns som att jag allt oftare har fått anledning att tänka så. Inte för att jag har blivit mer misantropisk men för att ... det verkar ha hänt någonting? I mitt förra blogginlägg nämnde jag Magdalena Ribbing – jag saknar henne, hon gjorde ett bra jobb med att uppfostra vuxna, för det behövs. De behöver lära sig ta hänsyn, bete sig hyfsat och artigt, säga "tack" och "förlåt" och visa vanlig,  grundläggande, medmänsklig respekt.

Det här med att gå på en trottoar eller perrong, till exempel, det finns rätt många som inte vet hur man gör. De väjer inte, de försöker inte ens göra en liten gir åt sidan, utan de går rätt in i den mötande, ofta med en liten extra knuff, liksom med flit. Härom dagen hände det min dotter, jag gick bredvid och det var en rejäl gångväg, tre fyra meter bred, ingen smal passage. Emot oss kom en till synes normal vuxen kvinna, hon hade gott om plats, och ändå bestämde hon sig för att i full fart braka rakt på min dotter, och sedan raskt vidare med en grinig harang om att människor inte borde gå i bredd. Jag vände mig om och hojtade "det är bara att be om ursäkt", varpå kvinnan svarade med att sträcka upp båda långfingrarna bakom ryggen åt mig.

Vad gör man då? Ingenting. Men sådant där gör mig galen. Och i dag hände något liknande när jag kom hem från en promenad. Jag mötte killen som delar ut vår post, han kom ut genom porten, samtidigt som grannens lilla katt ville in. Killen struntade i det och såg sig inte för, släppte bara  dörren, så att katten inte hann igenom utan fastnade när dörren slog igen. Jag var på väg uppför trapporna och hann inte göra något, men såg hur katten sprattlade och kämpade och lyckades pressa sig baklänges ut igen. Det är en tung port. Och en liten katt. Jag sprang ut för att se hur den mådde, men den var rädd och flydde in i buskarna.

Killen var på väg in i huset bredvid och jag sa: "Du klämde den där lilla katten när du släppte dörren." Han tittade på mig, neutralt, helt nollställd, och svarade utan minsta engagemang: "Jaha, det var ju synd." "Du kanske kan se dig för nästa gång?" "Ja, det kanske jag kan göra." Fortfarande helt utan vad som skulle kunna kallas för en normal reaktion. Lite oro, kanske? Någon sorts "nejmen, hur gick det?" Eller till och med: "Hur kunde jag vara så klumpig? Herregud, stackars katt!" Ja, ni ser. Så här går det utan Magdalena Ribbing. Själv är jag uppenbarligen sämst på att uppfostra folk.

2018-05-23

Hejdå, Horace ...

Svenska Akademien, ja, ska man kanske säga någonting om det? Eller låta bli? Jag vet inte, det hela är ju en osannolik soppa, men på något sätt påverkar det mig, oss, alla vi som håller på med litteratur. För min del är det hela först och främst en stor besvikelse. Jag kanske är naiv, men jag trodde verkligen, på riktigt, att Akademien var ett civiliserat tillhåll för snille och smak. En samling bildade, kunniga, kloka människor som håller reda på svenska språket, ger stöd åt konsten och delar ut ett ultraflashigt pris som kronan på verket av all världens litteratur.

Jag har alltid sett upp till Horace Engdahl, till exempel. Glatt mig åt att han är en sådan kompromisslös och vältalig snobb. En perfekt representant för kultureliten. Man kan tycka allt möjligt om det, men för mig var han i alla fall en idol. En av få jag har haft i vuxen ålder. (De två andra är döda: Magdalena Ribbing och Peter Steele.) Ja, jag vet, jag ser upp till folk som har någon sorts jag-vet-allt-karisma, det är nog för att jag själv oftast vet varken ut eller in. Men Horace, alltså, han fanns kvar, jag tänkte ofta på sådant han sagt, som det där med "här kommer det flaskpost!", eller att man måste ge de döda en grav "för att befästa deras frånvaro".
Bilden är hämtad från Granntanter.

Och han och Ebba Witt-Brattström, vilket stiligt par de var! En gång såg jag dem tillsammans i verkligheten, det var i Göteborg under bokmässan, de kom gående sida vid sida upp mot Avenyn. I full fart, med långa kliv, höstvinden drog i Horaces rock och Ebbas kappa, de samtalade och såg glada ut; det var något så livfullt och energiskt över dem! Och jag tänkte att vissa par är som gjorda för varandra, som Horace och Ebba, Amanda Ooms och Thåström, Tommy Lee och Pamela Anderson, Runar och Carola – skitsamma om de bråkar eller är skilda åt sedan länge, de liksom bara hör ihop, det är något arketypiskt över dem. Horace och Ebba skildes dessutom samtidigt som jag och mitt ex för fyra år sedan – länge hade jag den där löpsedeln med KULTURENS KUNGAPAR SEPARERAR på väggen i köket. "Inte ens Horace och Ebba klarade det", tänkte jag. "Jag är inte ensam." Det var en liten tröst i en stor, mörk sorg.

Ja, visst, det var naivt, men ibland vill man inte släppa sina illusioner. Men i höstas gick det inte längre. Då föll Horace ner från piedestalen med dunder och brak. Och allt det som sedan följde, alla turer kring Akademien nu under våren, jag har följt dem, i början med någon sorts fascination. Sedan alltmer trött och uppgivet. Finns det någon i den där samlingen som har gjort rätt? De som hoppar av och bryter mot Akademiens stadgar? De som stannar kvar på ett sjunkande skepp? Det här senaste schackdraget av Danius/Englund/Espmark känns en aning kusligt. Nej, jag kan bara tycka att varenda en har fel.

Och vad ska jag tro på nu? Jag vet inte. Mig själv och mina skrivande vänner, kanske. Vi som inte tillhör någon gruppering, som aldrig kommer att väljas in i Akademien. Vi sitter på något café, på en bänk vid Stadshuskajen, på Författarförbundet, och pratar med varandra, om det vi kan, det vi gör, oavsett allt. Belöningar, priser, pengar, stipendier, klappar på huvudet, snille och smak ... det är sådant som kommer och går. Det är ingenting evigt, även om man gärna vill tro det. Vi får väl lyssna på oss själva. Hejdå, Horace, du var min sista idol.