Sven, var är du? del 9

Det var inte bara Kulturkontoret-servern som blev ledsen – halva Stockholms servrar anslöt sig i en protestaktion.

Sven, var är du? del 8

Ja, nu är det så att jag också ska sluta mitt jobb, som webbredaktör för Kulturkontorets hemsida, och i kväll var jag inne för att avverka mitt sista arbetspass. Preben var där och gjorde layout åt tidskriften Baletten och bjöd mig på laxmackor och muffins – en värdig avslutning. Josefin uppenbarade sig i sedvanlig öronlappsmössa och Preben frågade om hon ville vara med och fika. Hon tackade ja, ställde upp dörren på vid gavel och försvann. Så Preben och jag åt upp hennes muffins också.

Sedan städade jag mitt virtuella skrivbord och åkte hem. Och nu fungerar inte Kulturkontorets server längre. Den är ledsen. Jag tror att den hade velat ha mig kvar.

Sven, var är du? del 7

Jag uppdaterar väl lite motvilligt dårå och skriver att jag var inne på kontoret en sväng i söndags runt sextiden – och vilka var där om inte Sven och Preben. Preben träffar jag ju lite då och då, men Sven var det länge sedan jag såg. Vi möts nu för tiden mest i något Scrabulousparti på Facebook. Preben höll på med en layout och Sven var där för att bränna en cd så att hans grejer inte ska ligga och ta upp plats och irritera Kjell.

Vi pratade en del om a-kassa, styrelsearbete, familjen Dafgård, Svens jobb, Prebens skjorta, min telefonkultur, kilopriset på tonfisk och Gertruds förslagslåda som hon har gjort.

Förslagslådan är en kartong i flingpaketstorlek med ett kollage av utklippta bilder och bokstäver på och i ena änden finns en liten öppning och tanken är att folk ska lägga i lappar med idéer om vad som bör förbättras på kontoret, fast Preben berättade att kartongen inte går att få upp så det går inte att se vad folk har föreslagit och då tyckte Sven att man ju kunde lägga i en lapp och föreslå vissa förbättringar i förslagslådans konstruktion.

Och sedan cyklade han hem och Preben spillde ut kaffe över hela bordet och hade åsikter om min ovilja att fylla i Kjells formulär. I dem ska det stå vad jag jobbar med varje vecka och när och hur mycket och på vilka tider och jag har ingen lust att ägna tid åt det eftersom jag är en miljon procent säker på att de där papperena bara kommer att hamna i något skåp och ligga där i hundra år och samla damm.

– Du skulle förmodligen opponera dig mot Kjell även om han gav dig nobelpriset, sa Preben.

– Han skulle ju ta tillbaka det veckan därpå, sa jag, eller ge mig kemipris fast jag inte kan något om kemi eller ... Så, alltså: ja, det skulle jag.

– Just det, sa Preben.

Ja, titta, det blev ett inlägg till

Hm, det kanske är någon som undrar varför jag måste kolla jobbmejlen på kontoret och inte kan göra det hemifrån och då kan jag ju bara säga att det undrar jag också. Sedan tidernas begynnelse har man nämligen varit tvungen att kolla kulturkontoret.com-mejlen på en speciell dator, samma varje gång, för annars uppstår något tekniskt mankemang som ställer till oreda i inboxen och detta har varken Sven eller Janos eller Jerker eller Roland lyckats rå på under alla år.

Äsch, förresten, jag har skrivit om det där i boken, i det spännande avsnittet om när Sven byggde en knappnertryckare av ett sudd och en linjal. Ni som ännu inte har köpt "I väntan på support" måste nu alltså köpa den genast så att ni får reda på hur det gick till, eller hur? Sätt igång, endast 122 kronor, vem blir den tjugonde läsaren, tro? Att det skulle bli Sven själv är väl att hoppas på för mycket, men Roland kanske är ett hett tips i alla fall ...

Trött

Jaja, den kära Kulturkontoretbloggen ligger ju bara här ... Och uppdateras inte. Och det kommer förmodligen att fortsätta så, eftersom jag nästan aldrig är på kontoret längre. Bara på helgerna. För att kolla mejlen. Och då är ingen annan där. Utom Josefin, möjligen, men vi talar inte med varandra, förutom ett litet förstulet "hej" då och då.

Jag orkar nämligen inte diskutera vädring mera. Och jag orkar inte jiddra med Kjell. Och jag orkar inte se en enda odiskad kaffekopp mer i hela mitt liv, känner jag. Ja, förutom hemma i mitt eget kök då. På mitt nästa jobb ska det finnas diskmaskin. Och anställningsavtal. Och konflikthantering och arbetsmiljölagar och utvecklingssamtal och löneförhöjning och allt sådant där normalt som man behöver för att inte bli galen varje gång man går dit.

Sven, var är du? del 6

Jag jobbar en snöig söndag och bara Anton är där – lugnt och fridens – och vi har just gjort kaffe när Sven kommer in. Han blir glad åt kaffet och häller upp en kopp, samtidigt som han noggrant studerar en skrynklig papperslapp som är fäst med en gummisnodd vid handtaget till en stekpanna. Det står något om "Josefins", "privat" och "rör ej". Jag fnissar lite.

– Ja, jag säger ingenting, säger Sven. But why?!

Han har kommit för att hjälpa Anton med layouten till Urtida Musik. De börjar prata om typsnitt och grekiska tecken.

– Framsidan ska vara en lodrät bild av sådana här sladdar som ligger ... meddelar Anton.

– Yup, säger Sven.

Jag frågar honom hur det står till på nya jobbet.

– Jag har fått fast, säger han.

– Grattis! säger jag.

– Kul! säger Anton.

– Då måste jag rapportera lite i kulturbloggen, säger jag.

– Jag vet inte om jag vill att folk ska ... mumlar Sven. Det står väldigt mycket konstiga saker där.

– Vad vill du inte ska stå då? frågar jag.

– Jag vet inte, säger Sven.

Han fördjupar sig i Urtida Musik-layouten och jag jobbar med diverse notiser till Kulturkontorets hemsida. Musmattorna ställer fortfarande till problem för vår forne BOFH. Han byter ut den halkiga svarta han har vid sin dator mot en orange platt variant som ligger bredvid min plats. Jag kan för övrigt rapportera att min fina vanliga dator har blivit fixad – det var Roland som ordnade det och det tog bara en månad. "Det hade med alla konton att göra, vi tog bort ditt konto som hade samma login som katalogen och då funkade det" enligt ett mejl från Kjell.

– Alltså, vi måste göra något åt musmattorna på det här jävla stället, säger Sven.

 – Det är som allt annat här, säger jag, det händer inget.

– Men det kanske inte behövs något styrelsebeslut på att köpa in några nya musmattor, säger Sven.

– Jomen, ta ett styrelsebeslut på att inte köpa in musmattor så kommer Kjell att göra det, säger jag.

Sven och Anton skrattar lite.

– Det var så rätt så det finns inte, säger Sven.

– Det var kul, säger jag nöjd, det kan jag skriva upp.

– Skriver du upp dina egna skämt?! frågar Sven bestört.

Så småningom anländer Zita och gör Anton förvånad eftersom hon fortfarande använder disketter och sedan divideras det om usb-minnen en stund och Anton kommer fram till att de ändå är ungefär som disketter. Josefin anländer, iförd pälsmössa, och börjar koka spagetti. Zita kallar den hopklibbade härvan i kastrullen för en "spagetti poodle", och hävdar att hon inte alls vill läsa vad jag har skrivit om henne här i bloggen och "hålla på och leta efter någon som heter Ingrid".

– Du heter Zita, säger jag.

– Jaså, säger Zita, fortfarande?

Två ex till ...

... damp ner i brevlådan från Vulkan härom dagen, och jorå, nu är lemurerna snygga igen. Helt svartvita. Men fortfarande ingen text på sidan 112.

Lite spännande är det allt, det hela. Man kan ju verkligen undra varför den där lilla meningen är så omöjlig att få dit. Den kanske inte ska vara där? Den kanske trillar bort på vägen? Den kanske ... eeehhhh ... kom gärna med förslag i kommentaren, någon.