2018-05-23

Hejdå, Horace ...

Svenska Akademien, ja, ska man kanske säga någonting om det? Eller låta bli? Jag vet inte, det hela är ju en osannolik soppa, men på något sätt påverkar det mig, oss, alla vi som håller på med litteratur. För min del är det hela först och främst en stor besvikelse. Jag kanske är naiv, men jag trodde verkligen, på riktigt, att Akademien var ett civiliserat tillhåll för snille och smak. En samling bildade, kunniga, kloka människor som håller reda på svenska språket, ger stöd åt konsten och delar ut ett ultraflashigt pris som kronan på verket av all världens litteratur.

Jag har alltid sett upp till Horace Engdahl, till exempel. Glatt mig åt att han är en sådan kompromisslös och vältalig snobb. En perfekt representant för kultureliten. Man kan tycka allt möjligt om det, men för mig var han i alla fall en idol. En av få jag har haft i vuxen ålder. (De två andra är döda: Magdalena Ribbing och Peter Steele.) Ja, jag vet, jag ser upp till folk som har någon sorts jag-vet-allt-karisma, det är nog för att jag själv oftast vet varken ut eller in. Men Horace, alltså, han fanns kvar, jag tänkte ofta på sådant han sagt, som det där med "här kommer det flaskpost!", eller att man måste ge de döda en grav "för att befästa deras frånvaro".
Bilden är hämtad från Granntanter.

Och han och Ebba Witt-Brattström, vilket stiligt par de var! En gång såg jag dem tillsammans i verkligheten, det var i Göteborg under bokmässan, de kom gående sida vid sida upp mot Avenyn. I full fart, med långa kliv, höstvinden drog i Horaces rock och Ebbas kappa, de samtalade och såg glada ut; det var något så livfullt och energiskt över dem! Och jag tänkte att vissa par är som gjorda för varandra, som Horace och Ebba, Amanda Ooms och Thåström, Tommy Lee och Pamela Anderson, Runar och Carola – skitsamma om de bråkar eller är skilda åt sedan länge, de liksom bara hör ihop, det är något arketypiskt över dem. Horace och Ebba skildes dessutom samtidigt som jag och mitt ex för fyra år sedan – länge hade jag den där löpsedeln med KULTURENS KUNGAPAR SEPARERAR på väggen i köket. "Inte ens Horace och Ebba klarade det", tänkte jag. "Jag är inte ensam." Det var en liten tröst i en stor, mörk sorg.

Ja, visst, det var naivt, men ibland vill man inte släppa sina illusioner. Men i höstas gick det inte längre. Då föll Horace ner från piedestalen med dunder och brak. Och allt det som sedan följde, alla turer kring Akademien nu under våren, jag har följt dem, i början med någon sorts fascination. Sedan alltmer trött och uppgivet. Finns det någon i den där samlingen som har gjort rätt? De som hoppar av och bryter mot Akademiens stadgar? De som stannar kvar på ett sjunkande skepp? Det här senaste schackdraget av Danius/Englund/Espmark känns en aning kusligt. Nej, jag kan bara tycka att varenda en har fel.

Och vad ska jag tro på nu? Jag vet inte. Mig själv och mina skrivande vänner, kanske. Vi som inte tillhör någon gruppering, som aldrig kommer att väljas in i Akademien. Vi sitter på något café, på en bänk vid Stadshuskajen, på Författarförbundet, och pratar med varandra, om det vi kan, det vi gör, oavsett allt. Belöningar, priser, pengar, stipendier, klappar på huvudet, snille och smak ... det är sådant som kommer och går. Det är ingenting evigt, även om man gärna vill tro det. Vi får väl lyssna på oss själva. Hejdå, Horace, du var min sista idol. 

2018-03-08

"Sånt som int ä nåt"

Det växte gullvivor i trädgården
Så här på kvinnodagen brukar man ju hylla sina kvinnliga förebilder – och den första jag kommer att tänka på är min mormor: Astrid Anna Linnéa, från Örnsköldsvik. Hon är ingen förebild på det där kaxiga, framåt, synliga sättet. Typ idrottshjältinna, uppfinnare, politiker, ja, ni vet. Det är ju sådana man oftast brukar hylla sådana här dagar, men min mormor var lågmäld, lekfull, underfundig ... av ett annat slag.

Jag var ofta hos henne när jag var liten, hon och morfar bodde i ett mystiskt sagohus. Där fanns mörka trappor, små glasdjur som stod på speglar och en flygel där mormor satte sig och spelade för mig. Peterson-Bergers Sommarsång, till exempel, eller Beethovens Månskenssonat. Vi lekte kurragömma, smög runt i klädskåp och garderober. Vi bakade kakor på ett marmorbord. Vi gav fåglarna mat vid kökstrappan, alla rester bars ut i ett stort, emaljerat fat. 

Min mormor jobbade som sekreterare på Mo och Domsjö när hon träffade min morfar, sedan flyttade hon med honom till Stockholm, Vasastan, och därefter
till huset på Lidingö. De fick sex barn. Mormor var hemmafru resten av livet. Jag tror att hon längtade tillbaka till Norrland ibland. Jag tror att hon tyckte om lugn och ro, i ett hus fullt av släktingar och gäster. När hon inte orkade städa la hon dukar över stöket. Det försvann, ett enkelt trick, ett trolleri.

På julen bakade hon världens godaste tårta. Med pajdeg och mandelfyllning. Ingen vet hur hon gjorde den, men hela släkten minns hur god den var. Hon gick alltid i klänningar, blå eller gröna. Gärna med någon brosch till, hellre glaspärlor än guld. Hon tyckte om småsaker, men var helt ointresserad av status och titlar. "Sånt som int ä nåt", sa hon med sin norrlandsdialekt. Jag tänker ofta på det där. "Sånt som int ä nåt." Det finns annat som är viktigt, det lärde min mormor mig.

2018-02-25

Ett hotellrum med skyltfönster

I går kväll försökte jag se på Melodifestivalen på teve, men herregud vad svårt det var! Jag blev tvungen att byta kanal ideligen och tack och lov var det lemurer på Kunskapskanalen, inklusive en ingående presentation av mina favoriter aye-ayerna, alltså den sorten som sitter här överst i bloggen.

Och i natt drömde jag att jag och en kompis var jagade, vi åkte bil utanför Slottet och både bilen framför oss och bilen bakom oss blev plötsligt bombade eller sprängda i luften. Det gjorde att vi förstod att förföljarna hade järnkoll på oss – kanske från någon helikopter? – och att vår bil förstås var näst på tur.

Så vi lämnade bilen och försökte fly genom stan till fots, tog oss in i ett hotellrum med ett öppet skyltfönster, utan glasruta alltså, och folk utifrån gatan slog sig ner där, som om det var något slags plats att hänga på. Eftersom vi inte ville att de skulle se oss så fällde vi ner en gardin, eller ett draperi snarare, grönt, av lösa hängande trådar, och människorna fick trådarna på sig och undrade vad vi höll på med och då tänkte vi att det verkade misstänkt, det där med gardinen, att det visade att vi försökte gömma oss, så vi gav oss av därifrån.

Och flydde genom stan, det gick rätt bra, vi var snabba och smarta, men tänkte samtidigt att ju fler människor vi mötte, desto fler skulle känna igen oss och skulle kunna ange oss för förföljarna.

Dessa drömmar, alltså ... Vad handlar de om? Ibland tänker jag att jag är stressad av mitt skrivande, att det är därför jag drömmer så mycket i den här stilen, för jag har verkligen tappat orken, lusten och sugen, det måste jag erkänna. Jag tänker bara: Varför ska jag skriva en till bok, det finns så mycket böcker, och de bästa är skrivna för länge sedan och vad har jag för nytt att komma med? Jag vet att jag hamnar i den här sortens svackor då och då, och att det går över, men just när jag är i dem så känns allt bara hopplöst och svart.

2018-01-04

Left its seeds while I was sleeping

Drömde en sådan där besvärlig social-ångest-fest-dröm i går igen – en variant på någon sorts firande av min nya bok. Det hela var fint och uppstyrt med middag, vacker dukning, vinglas och porslin, gästerna satt vid långa bord med vita dukar i dämpad belysning och jag behövde varken laga maten eller servera utan kunde bara delta. Problemet var att jag hade bjudit in alldeles för många – det var lite så där "ta med en kompis om du vill" – och det gjorde dels att jag knappt kände någon som var där, dels att gästerna inte fattade vad det var för slags fest. Jag stod och pratade med en tjej och konversationen blev jättekonstig, för att jag undrade vem hon var och hon undrade vem jag var. Av någon anledning så sa jag inte det heller, utan stod bara och hummade och fick ur mig enstaviga ja- och nej-svar. Och så var det någon som skulle skåla under middagen "för de tre personerna som har ordnat festen", vilket förstås gjorde alltihop ännu mera oklart.

Till råga på allt fanns en studio i anslutning till festlokalen och det ingick att jag skulle vara med på en skivinspelning. Först kom Carola dit och sjöng in några låtar, hon var väldigt avslappnad och klädd i gummistövlar och sjöng som hon skulle utan problem. Sedan var det min tur, och jag hade inte fattat vad jag skulle göra – jag tänkte att meningen kanske var att jag skulle köra lite åt Carola eller möjligen få chansen att testa hur det var att sjunga i en studio, men det visade sig att jag skulle spela in ett helt album med diverse (folk?)visor. Och jag kunde inte texterna. Och hade dem inte med mig. Och fick panik när jag skulle försöka få tag på dem. Producenten var stressad och överlägsen och sa något i stil med att jag var charmig men oproffsig och han vägrade lyssna när jag sa att jag inte hade fattat varför jag var där. Och hans dyrbara studiotid bara gick och jag funderade på om jag skulle gå ut och leta rätt på min mobil och läsa texterna där eller om det var möjligt att få tag på pappersutskrifter någonstans.

En av de sånger jag skulle sjunga var "Freedom" och förutom att jag inte kunde texten och rent allmänt tyckte att melodin var svår så undrade jag hur i helsicke det skulle gå eftersom refrängen är så körbaserad och vem skulle fixa det? En annan låt var "Sound of Silence" och då tänkte jag att jag inte kunde andrastämman och att jag bara kom ihåg de tre första raderna: "Hello darkness, my old friend / I've come to talk with you again / Because a vision softly creeping ..." Och jag fortsatte irra runt och försökte ta på mig ett par stövlar som var alldeles för små och undrade om jag kanske skulle kuta ut i regnet i sockorna i stället och hur det i så fall skulle vara att stå och sjunga och vara våt om fötterna sedan ...

2017-11-29

Världens snabbaste racketsport

Ung flicka med fjäderboll av Jean-Baptiste-Siméon Chardin
Min dotter och jag spelar badminton en gång i veckan, och det har vi gjort i snart sex år, sedan början på 2012. De första två åren tyckte vi det var kul – grunderna i badminton är ju lätta att lära sig och man blir snabbt så pass bra att man kan spela så att det blir något av det.

Men sedan dess har vi liksom inte blivit bättre. Vi kan ungefär lika mycket som vi kunde efter ett par veckor, vi orkar inte spela matcher längre och vi gör ingenting för att utvecklas. Möjligen försöker vi slå bollen upp i taket, eller tar med någon av dotterns kompisar och spelar rund-badminton, eller så gömmer den ena av oss ett mandarinskal i fickan och servar med det, till sin egen glädje och den andras förtret.

Vi när ett gemensamt motstånd mot det hela, dottern suckar varje gång jag påminner henne om att vi ska spela, men vi går ändå dit i ur och skur, trots att vi numera bara står och pöffar bollen fram och tillbaka och pratar och hoppas på att den där timmen ska ta slut så att vi får gå hem. I halvlek tar vi en vattenpaus och äter medhavda smörgåsar. När 45 minuter har gått är det som att tiden står stilla. Vi brukar kalla det kvart-över-fyra-ångest och föreställa oss att det finns någon krets i Dantes inferno där man spelar badminton i all evighet.

Ofta pratar vi om att vi borde sluta. Eller att vi borde göra något annat i stället. Men vi kommer oss inte för. Vi säger till varandra att det varken gör till eller från för vår kondis, men att det i alla fall är bättre än att vi sitter hemma framför varsin skärm. Badminton sägs vara världens snabbaste racketsport, men vi har börjat sätta en ära i att vara världens segaste spelare. Så när inbetalningskortet med årsavgiften dyker upp fram på vårkanten betalar jag, och sedan står vi där och snackar på banan ännu en säsong. 

2017-10-13

Fullmånefest

Det blev en lyckad tillställning på Författarförbundet förra torsdagens fullmånenatt – många kom och lyssnade på läsningarna och drack vin och hade med sig gulliga presenter och vackra blommor (som fortfarande står här hemma). Förr i tiden led jag av scenskräck och kunde knappt stå på benen när jag skulle göra framträdanden av den här typen, numera har jag vant mig och känner mig ganska cool med det. Tror till och med att jag kommer att börja tycka att det är riktigt kul så småningom.
Foto: Sofia Ullerstam

2017-09-25

13 dagar i augusti

Ja, så här fin blev den, min nya bok, med Lilian Bäckmans roliga, lekfulla och romantiska omslag. Den finns nu att köpa, som billigast på Adlibris, och den 5 oktober klockan 19 deltar jag i en litteraturkväll med uppläsning på Författarförbundet, Drottninggatan 88, Stockholm, tillsammans med ett gäng andra, nämligen Robert Maier Ericsson, Hesenê Metê och Helene Rådberg.

Boken är en kärlekshistoria, en kort sådan, som utspelar sig på Söder, kring Skanstull, Medborgarplatsen, Nytorget, Årstaviken. Emilia, en medelålders kvinna, ser tillbaka och undrar varför hon aldrig har kunnat glömma den där mannen, vad det var med just honom, då, den där gången, i augusti för 20 år sedan, när hon mötte hans ögon en sen kväll på Kvarnen och ingenting mer blev sig likt.