2019-06-19

Visa i midsommartider


Så här inför sommarsolståndet är det lätt att bli lite extra hedning; midsommar är ju en högtid som kristendomen inte riktigt har lyckats lägga beslag på. Man har försökt få till något med Johannes döparen, vad det nu kan vara, jag blev tvungen att googla, och det skulle alltså vara hans födelsedag man firar, men, ja, alltså ... det har nog inte riktigt fastnat i det allmänna medvetandet. 

De senaste dagarna har jag, till min dotters förtret, gått omkring och gnolat på Herr Mannelig, jag tycker den passar bra just till midsommar och det hedniska. Dottern tycker att den är tjatig, jag tycker den är helt fantastisk. Texten! Stämningen! Blandningen av folktro och kristendom! Jag är svag för sådana där gamla medeltidsballader och rent allmänt för mollstämd musik som bara pågår och upprepar sig i en evighet.

Sången handlar om ett bergatroll som friar till en fager ungersven, hon har eventuellt någon sorts förbannelse lagd över sig som hon hoppas att han ska kunna befria henne från. Hon erbjuder honom dyrbara gåvor – tolv vilda hästar, tolv kvarnar med silverbeslagna hjul, ett gyllene svärd och en silkesskjorta  men han avvisar dem och tackar nej till frieriet eftersom hon inte är en "kristelig kvinna".

Det finns mycket att fundera på här, känner jag. Det är oklart om bergatrollet försöker lura Herr Mannelig eller om hon faktiskt behöver något som han vägrar ge henne. Man kan också fundera på om det är något han missar. Och om det hela på ett övergripande plan visar hur den gamla förkristna religionen, där kvinnor hade mer makt och inflytande, får ge vika för den nya patriarkala ordningen.

Hur som: Jag känner med, och känner igen mig i, bergatrollet! Hur många gånger har jag inte stått där inför en fager man med alla mina hästar och kvarnar, jag har massor att ge som han inte vill ha. Svärdet! – med det kan han vinna alla strider. Skjortan! – den är inte sömmad med varken nål eller tråd. Men han ba: "Nix, du är ingen kristelig kvinna." Vi talar förbi varandra. Jag hoppas på något som han inte ens kan se.

2019-03-09

Duktig flicka


När jag var liten var jag en duktig flicka. Jag hjälpte till hemma med mina småsyskon, städade, gick ut med hunden, skötte mig i skolan, gjorde som mina föräldrar sa. Deras ord var lag, jag ifrågasatte aldrig min mamma och pappa, internaliserade deras normer och idéer om rätt och fel. Det fanns liksom ingen kärna i mig, ingen egen vilja, eller, om den fanns så var den otydlig och vag. Jag var receptiv och anpassningsbar; mina föräldrar behövde inte sätta upp några tydliga regler, jag hade alla tentakler ute och kryssade mig fram mellan skam och skuld. På ett utvecklingssamtal i mellanstadiet sa min lärare att jag var överambitiös, det minns jag, och jag minns också min förvirring, min känsla av att inte ha någon utväg ur paradoxen av att ha gjort fel fast jag hade gjort exakt det som förväntades av mig.

När jag började skriva skönlitterärt var jag 25 år och trodde att jag hade hittat en fristad, jag såg konsten som en plats där jag fick vara den jag var. Jag skrev för att bli till, för att hitta hem, för att undersöka mänskliga känslor, för att försöka säga något på mitt eget sätt och skapa en sanning om världen som bara var min. Det fanns inga skrivarkurser, då, på 1980-talet, så jag och mina vänner läste varandras texter, ordnade poesiuppläsningar och jobbade med små litteraturfanzines. Men ganska snart förstod jag ju att man kan vara duktig även i litteraturen. Närmare bestämt när min tredje bok var på väg. Då blev det tydligt att jag någonstans var tvungen att berätta en story. Jag skrev ju romaner. De kan inte se ut hur som helst. Inte om man vill bli läst. Inte om böckerna ska ha en chans att sälja. Jag var tvungen att skapa något slags spänning, "ladda bössan", som mitt dåvarande förlag skrev till mig.

Och sedan fick jag problem. Jag började grubbla och snubbla över den där bössan. Över cliffhangers, röda trådar, peripeti. Aristoteles gamla trista dramaturgiska kurva. Jag kände ett omedelbart, instinktivt, motstånd mot allt det där. "Livet ser inte ut så", tänkte jag. "Det har ingen fiffig konstruktion i grunden. Det består av tillfälligheter, scener, ögonblick, fragment." Och det var så jag skrev. Och det är sådant jag själv tycker om att läsa. Böcker som skapar stämningar, det behöver inte hända någonting. Poesi, till exempel. Jag borde nog ha skrivit dikter. Jag försökte göra det i romanform, men ... Nej, det orkar folk inte med.

Sedan finns det en annan sorts duktighet också, i litteraturen. Man ska känna rätt personer, säga ja när möjligheter uppenbarar sig. Vara smart. Det är en talang, och jag tror inte att jag har den. Eller kanske har jag känt mig tvungen att också vända mig bort från sådant. Protestera, göra tvärtom, så som jag har gjort sedan jag blev vuxen. Sedan jag fick nog av att vara en duktig flicka, ja, det var ju en anledning till att jag skrev min första bok. Och nu sitter jag här och undrar om inte författarskapet blev en fälla. Jag flydde till konsten men blev ändå inte fri. Jag funderar seriöst på att lämna hela härket. Hierarkierna, tävlingen, skrivandets rätt och fel. Det som syns, och det som ligger under ytan: miljoner subtila, outtalade krav. Precis som när jag växte upp. Jag tror inte ens att jag är särskilt bra på att vara duktig. Det kommer bara att sluta med att jag blir överambitiös.

Image by LUM3N on Pixabay

2018-09-23

Glad höst!

Dagen till ära - höstdagjämningen - finns en krönika av mig att läsa i Författaren. Den handlar om min uppväxt på Lidingö, hur jag sökte efter något som inte fanns där och till slut hittade mitt eget liv. Eller: En berättelse om sökandet efter en konstnärlig identitet.

2018-08-24

Politisk uppgivenhet

I mitt Facebookflöde dök de upp härom dagen, bilderna av Greta, den lilla flickan som sitter utanför riksdagshuset och skolstrejkar för klimatet fram till valdagen. "Vi barn gör ju oftast inte som ni säger åt oss att göra, vi gör som ni gör. Och eftersom ni vuxna skiter i min framtid, så gör jag det med" står det på papperet hon har framför sig. Bilderna är känslosamma, jag såg på dem och visste inte vad jag skulle göra med dem, de utstrålade mer ensamhet än kamplust, mer uppgivenhet än revolt. Hur många är vi som känner oss som Greta? tänkte jag. Som låter bli att flyga, äta kött och köra bil medan folk runt omkring mest tycker att vi är underliga?

Fast de flesta förstår ju det där med miljön. Åtminstone delvis. När eniga forskare pekar på sambanden mellan vår livsstil och den globala uppvärmningen. Och oavsett det så vet vi att vårt sätt att leva inte är hållbart. Vi konsumerar för mycket, förstör skogar, jord och vatten och lever över våra tillgångar. Så egentligen är Greta inte ensam. Hon är dotter till operasångaren Malena Ernman, dessutom, som har gjort sig känd för sitt miljöengagemang. Och det ursprungliga inlägget på Facebook är postat av Ingmar Rentzhog, vd på klimataktionsnätverket Wedonthavetime.org, och har gillats och delats vidare tusentals gånger och fått mängder av hjärtan och “heja Greta!” i kommentarerna.

Människor uppmanar varandra att gå förbi riksdagshuset och stödja Greta. Nu sitter 35 personer där. Och det var min tanke också, när jag först fick se de där bilderna på Facebook. Att gå dit, sätta mig bredvid den här tjejen, visa att hon inte är ensam, att hon har rätt. Och jag tänkte att jag skulle kunna uppmana min dotter och hennes kompisar att skolstrejka med Greta, att det hela skulle kunna växa till en enorm manifestation. När jag hade tänkt så långt gjorde jag en hjärtlike på inlägget och greps av en överväldigande sorg. För det kommer inte att hjälpa. Det spelar ingen roll vad vi gör. Jag kan gå dit, min dotters klass kan gå dit, 35 personer kan gå dit, hela Stockholm kan ställa sig där utanför riksdagshuset och stödja Greta – politikerna kommer ändå att slå dövörat till. Eller visa sig välvilliga, så här inför valet, lyssna en stund och säga “vilket fint initiativ” och fortsätta jobba för tillväxt som förut.

Det är det som är så sorgligt. Att Gretas uppgivenhet också är min. Hon är övergiven av ett samhälle som hellre går under än förändras, där ingen på allvar vill ge upp en millimeter av sina privilegier, där respekten för helheten har gått förlorad i jakten på pengar och materiell bekvämlighet. Ja, vuxenvärlden skiter i Gretas framtid. Och jag, en vuxen som faktiskt fattar, kan inte hjälpa henne eftersom de som har makten skiter i mig.

2018-07-22

Bortom lagar och makt och förnuft

Härom kvällen var jag ute på en promenad med min dotter, för att se på solnedgången uppe vid Fjällgatan och rätt som vi gick där fick vi höra musik, en låt vi kände igen, från kajen nedanför.

Vi har en gemensam Spotify-spellista, dottern och jag, där jag har smugit in en del gamla klassiker som jag tycker att någon som är född på 2000-talet behöver höra, och ett par av dem är Dan Hylander-låtar, exempelvis "Skuggor i skymningen". Och nu återupptäckte vi den, där i den vackra sommarkvällen, vi gick ner till Katarinavägen och ställde oss och lyssnade och fattade strax att det var Dan Hylander själv som gjorde ett gästspel på båten Birger Jarl. Vi var flera som stod där och applåderade, fast det säkert inte hördes ner till båten, men jag blev så glad över att höra den där låten, över att han var där, och jag har alltid tyckt att texten är så himla bra.

För mig handlar den om kvinnlighet – vad det nu är, det kan så klart diskuteras, det kan vara miljoner olika saker, jag vet, om det ens finns, det är något jag funderar mycket på ... Men för mig fångar "Skuggor i skymningen" detta undflyende och mångfacetterade begrepp på ett fint och spännande sätt. Och en del av det roliga är att det är en man som har skrivit texten, och att han har lyckats göra det med respekt för kvinnan, du:et i texten, som person, så att han uttrycker hennes egna upplevelser och hon blir ett kännande, agerande, komplext subjekt. Jag har en bestämd känsla av att det är ovanligt, eller också har jag bara lyssnat för mycket på hårdrock i mina dar.

I den första versen är hon, kvinnan, huvudpersonen, på väg att lämna sin lägenhet, för att gå ut och festa någonstans, och det hela börjar med att hon kastar en sista blick i spegeln och ler, i någon sorts lycka över att hon är en fri, lustfylld, sensuell varelse. Men i samma ögonblick är det som om hon ser sig själv utifrån, som om hon inte kan låta bli att ironisera över hela grejen, detta med att göra sig fin, titta sig i spegeln, spela upp hela kvinnlighetsregistret, för hon skrattar åt alltihop och sedan, i andra versen, smyger sig ett stråk av allvar in – "en flyende aning om evighet" – i hennes lek. Egentligen vill hon bara dansa och älska och kanske ha lite kul med någon man som (eventuellt?, förhoppningsvis?) väntar på henne därute, men för en kvinna är det aldrig så enkelt – det är ett spel, fast hon vill vara fri, det finns en sorg, även om hon vill glömma den, det finns skuggor som "faller som spindelväv" och det finns hinder för kärleken även om hon försöker revoltera mot dem. Ja, hon försöker så gott hon kan; i de två första verserna är det fortfarande "änglarnas tid" och hon vill "dansa för livets lust" och "skåla för framtiden" och "förbjuder dom kärlek så växer den vilt bortom lagar och makt och förnuft".

Och så, i sista versen, händer något: Det är som om den underliggande problematiken förstärks och något slags hot dyker upp. Just när hon ska lämna sin lägenhet känner hon "en ilning av obehag", det är "nånting i luften, en aning om åska" som skrämmer henne. Hon hör "upprörda röster på grannarnas radio, men inte vad som sägs" och där blir det tydligt att hon står inför ett val. Ska hon lyssna, ska hon ge efter för sin oro, ska hon kanske till och med stanna hemma i stället för att gå ut? Det verkar ha hänt något och det finns ju så mycket man måste akta sig för, om man är kvinna. Är det inte de ständigt närvarande skuggorna i skymningen så är det "dom" som förbjuder kärleken, eller också är det någon gudomlig-patriarkal varning från ovan i form av åskväder eller underliga "fåglar av stål och glas" – hur som helst så är det klokt att akta sig eftersom "änglarnas tid" när som helst kan förvandlas till "sjakalernas natt".

Om man ska hårdra det. Och det ska man ju i en sådan här tolkning. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om "Skuggor i skymningen", känner jag, där finns hur mycket som helst att fundera på, och varje rad är som ett litet konstverk i sig. Hur som helst så är hon cool, den här kvinnan i sången, hon går ut i alla fall i natten och det gör "Skuggor i skymningen" till en sorts feministisk kampsång eller en berättelse om någon som väljer att vara fri trots allt. Det finns faror som lurar, men hon, kvinnan, huvudpersonen, tar kontroll över situationen, bestämmer sig för att hon har rätt till livet och lusten och festen och staden; hon "skakar bort oron" och stänger sin dörr: "Vad kan hända en kväll som den här?"



Här är en fin liveinspelning av "Skuggor i skymningen" med Dan Hylander från ANC-galan 1985. (Det finns en lite skojig grej vid 3:00–3:04 där han verkar sjunga fel och ser glad ut.)

2018-07-15

Mellan midnatt och gryning

Försöker skriva lite i värmen, medan min dotter sommarjobbar. Grubblar på kärlek. Gör iste med mynta som jag odlar på balkongen. Och så har jag tittat på Sommarnattens leende på teve för att fira Ingmar Bergmans 100-årsdag. Jag har sett filmen förut men det var länge sedan och jag hade glömt den här fina dialogen mellan pigan Petra och kusken Frid:

– Sommarnatten har tre leenden och detta är det första, mellan midnatt och gryning, då alla unga älskande öppnar sina hjärtan och sköten. Ser hon, där borta vid horisonten sitter ett leende som är så mjukt att man måste vara mycket tyst och uppmärksam för att över huvud taget kunna se det.
– De unga älskande ...
– Blev hon hjärtnupen, lilla risgrynskaka?
– Varför har jag aldrig varit en ung älskande? Kan han säga mig det?
– Ack, kära hon, trösta sig! De unga älskande finns bara i ett fåtal på jorden. Ja, man kan nästan räkna dem. Kärleken har drabbat dem som en gåva och ett straff.
– Och vi andra?
– Vi andra ... Ha!
– Ja, vad blir det med oss?
– Vi åkallar kärleken, ropar på den, ber om den, skriker efter den, försöker efterlikna den, tror att vi äger den, ljuger om den ...
– Men vi har den inte.
– Nej, min sockerstrut. Älskandets kärlek är oss förmenad. Vi har inte gåvan.
– Och inte straffet?
– Och inte straffet.  

En kompis (som inte orkade se klart filmen utan gick hem) visade mig förresten den här fiffiga grejen – Erik Jägberg på SVT har skapat ett typsnitt utifrån Bergmans handstil, kanske kan vara bra om man till exempel vill ... ja, skriva "yolo" och känna sig som en dämonregissör.

2018-06-10

Lupiner på besök

Bild: Holger Ellgaard
Vissa av mina facebookvänner delar inlägg om lupiner just nu – det pågår någon sorts kamp för att bli av med dem, ledd av bland annat Fältbiologerna, som har utsett Sveriges nationaldag till Stora lupinbekämpardagen. Tanken bakom det hela är att lupinerna tar över, att de är aggressiva och brer ut sig på bekostnad av "inhemska arter" och att det i sin tur kommer att leda till att fjärilar och andra insekter får problem.

Eftersom jag blev förbryllad av detta massiva lupinmotstånd försökte jag hitta fakta som i stället talar för lupiner, men det var svårt; de flesta källor verkar vara överens om att lupinerna ska bort. Lupiner växer längs med vägar och järnvägar, eller, som det står i skriften Invasiva arter i infrastruktur, "kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer". Författarna till skriften är precis som Fältbiologerna och alla andra för lupinbekämpning, men säger ändå att:

Blomsterlupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. En studie har visat att blomsterlupiner kan ha en positiv effekt på humleförekomst och ökade även pollinerares besöksfrekvens till inhemska växtarter som växer i närheten av blomsterlupiner (Jakobsson och Padron 2014). Insekter kan alltså i vissa fall utnyttja invasiva växtarter som källor till föda.

Insekterna verkar klara sig, alltså. Men allt det andra kan man ju fundera på. Varför vissa arter kallas invasiva. Och om det alltid har varit så. Och hur det kommer att bli i framtiden, om det verkligen blir så att lupinerna tar över, eller om det kommer att hända något helt annat på ängar och vägkanter, något som är svårare att förutse? Det jag undrar mest över är kanske kortsiktigheten. Eller hur mänskligheten bygger upp sina sammanhang. Vi fixar och donar och grejar i naturen och tror att det är vi som bestämmer över den.

Eller så här: Först stör vi livsmiljöerna genom att hugga ner skogar. Sedan odlar vi och bygger och kör bil. Sedan växer det upp vissa arter i den nya miljö vi har skapat. Då tycker vi att det är inhemskt och bra. Men sedan kommer det lupiner! Och brer ut sig på bekostnad av våra gamla växter! Och då ska vi utrota lupinerna för att bevara ... ja, vad är det vi ska bevara? En viss sorts växter, från en viss tid, sådana som fanns på ängarna när boskapen betade där.

Nu står boskapen inne hela året. Men vi har kvar någon dröm om blommande ängar med fridfullt idisslande kor. Egentligen är större öppna gräsmarker inget naturligt tillstånd i Sverige, eftersom det är något vi människor har producerat genom skogsskövling, odling och hållning av domesticerade djur. Så, ja, hur aggressiva är egentligen dessa lupiner? Jämfört med motorsågar, modern djurhållning och bilar? Finns det inget annat sätt att tänka kring invasiva arter än att utrota dem?