2017-10-13

Fullmånefest

Det blev en lyckad tillställning på Författarförbundet förra torsdagens fullmånenatt – många kom och lyssnade på läsningarna och drack vin och hade med sig gulliga presenter och vackra blommor (som fortfarande står här hemma). Förr i tiden led jag av scenskräck och kunde knappt stå på benen när jag skulle göra framträdanden av den här typen, numera har jag vant mig och känner mig ganska cool med det. Tror till och med att jag kommer att börja tycka att det är riktigt kul så småningom.
Foto: Sofia Ullerstam

2017-09-25

13 dagar i augusti

Ja, så här fin blev den, min nya bok, med Lilian Bäckmans roliga, lekfulla och romantiska omslag. Den finns nu att köpa, som billigast på Adlibris, och den 5 oktober klockan 19 deltar jag i en litteraturkväll med uppläsning på Författarförbundet, Drottninggatan 88, Stockholm, tillsammans med ett gäng andra, nämligen Robert Maier Ericsson, Hesenê Metê och Helene Rådberg.

Boken är en kärlekshistoria, en kort sådan, som utspelar sig på Söder, kring Skanstull, Medborgarplatsen, Nytorget, Årstaviken. Emilia, en medelålders kvinna, ser tillbaka och undrar varför hon aldrig har kunnat glömma den där mannen, vad det var med just honom, då, den där gången, i augusti för 20 år sedan, när hon mötte hans ögon en sen kväll på Kvarnen och ingenting mer blev sig likt.

2017-09-06

Bok i vardande

Jaha, jag måste berätta att jag har skrivit en ny bok – egentligen höll jag på med ett annat romanprojekt, men så fick jag en idé i maj förra året som liksom tog över hela mitt skrivande. Jag jobbade intensivt med manuset under ett halvår och ... ja, sedan var det klart. En ovanlig arbetsprocess för att vara mig, jag brukar hålla på väldigt länge med mina texter innan jag tycker att de är klara.

Hur som, boken kommer ut på samma förlag, Black Island Books, och den var underbart rolig att skriva. Också ovanligt när det gäller mig, jag har tyckt att författandet har varit motigt och slitigt och besvärligt i många år, men den här gången var det enbart lustfyllt och lyckligt. Texten uppstod på sätt och vis ur den kärlekshistoria som antyds i min förra bok, Pappa, vet du vad jag drömde?, och har anknytning till det här blogginlägget, som jag publicerade för ett år sedan.

Omslaget är också en historia för sig, det är gjort av Lilian Bäckman, som formgav min W&W-bok, På dina murar. Vi hade ett fint, roligt och givande samarbete, och jag är så glad över resultatet eftersom det exakt speglar eller motsvarar den känsla jag hade när jag skrev boken. Den är dock inte riktigt officiellt utkommen ännu, så jag återkommer med mer info.

2016-11-18

BOFH sökes

Hittade den här annonsen i dag i lokalbladet och kom att tänka på Sven, så klart. Men han har ett annat jobb nu för tiden, så jag tror inte att han kommer att haka på detta. Men man kan ju alltid fantisera lite om hur han skulle ha det på Kulturkontoret i Danderyds kommun, tillsammans med förskole- och skolpersonalen, och förhoppningsvis skulle somliga av dem ha problem med drag eller vilja lära sig skriva snabel-a:n eller vara dåliga på att städa etc. 

2016-10-28

Bröllop med förhinder

På senaste tiden har jag drömt en del om att jag ska ha fest och sedan plötsligt kommer på, alldeles för sent, att ingenting är klart. Jag bor i något stiligt gammalt hus och 20 minuter innan gästerna ska komma märker jag att jag har glömt att köpa mat, exempelvis. Och så börjar jag fundera på om jag ska springa ut och fixa något snabbt – kan man bara bjuda på korv och bröd? – eller om det är bättre att jag faktiskt är där när gästerna kommer, men allt blir bara nödlösningar och ingen av dem fungerar.

Och i natt drömde jag att jag skulle gifta mig med mitt ex. Vi hade bjudit en massa folk – också till ett stiligt hus – och jag hade provat klänning och smink och allt som behövdes redan tidigare, men så blev det av någon anledning alldeles för bråttom och jag fick slänga på mig kläderna och sminka mig lite hafsigt och märkte att jag till och med hade glömt örhängena, ett par som jag alltid har annars. Dessutom kom jag på att vi inte hade ordnat med någon vigselförrättare. Så jag sa till exet att "det blir inget bröllop" och han frågade "varför inte?" och jag förklarade att det inte fanns någon som kunde viga oss. Jag var stressad, ledsen och besviken, inte så mycket över den uteblivna vigseln – den var liksom bara en formsak – men över den misslyckade planeringen, festen och att jag inte fick vara så fin som jag hade tänkt mig. Sedan dök det upp tre killar med ölkassar och jag sa "jaha, nu kommer det där gänget" och de hade med sig en mystisk figur som såg ut som ett troll.

Vad betyder allt detta, funderar jag förstås på nu. Har jag drabbats av social ångest? Är det något jag borde göra som jag inte hinner med? Något verkar vara för sent, hur som helst, alla lösningar blir halvdana, kanske finns det en symbolik i detta som jag inte kan se just nu?

2016-10-14

Out to the windy beach

Känner mig fortfarande lite förbryllad över gårdagens besked om att det litterära Nobelpriset gick till Bob Dylan – jag vet inte vad jag ska tycka, men märkte att jag blev glad. Jag blir alltid glad över alla nobelpris, också när det går till någon författare jag inte ens känner till.

Det är det där med självständighet och egensinne jag gillar, att Svenska Akademien gör precis som den vill. Lyfter fram någon obskyr filur som knappt är utgiven i Sverige, eller som är publicerad på ett litet förlag som ingen bryr sig om. Eller också gör man som nu, drämmer till med en megastor musiker så att folk blir överlyckliga. Eller arga. Det är mest det jag gillar, att bli överraskad, det är kul.

Men Bob Dylan, alltså, på något sätt är det både upplyftande och konstigt. Jag lyssnade på honom när jag var liten, min pappa hade flera av hans skivor, själv har jag bara en. En cd, Desire, jag fick den av en tidigare pojkvän. Det finns en låt där, "Isis", som jag tyckte mycket om. Men visst har jag lyssnat på "Mr Tambourine Man" och "A Hard Rain's A-Gonna Fall" och "Not Dark Yet" också, mycket för att jag gillar texterna, faktiskt, just på dem. Dylan är så klart en poet, han är bra på bilder, och det finns något i vissa rader som för mig öppnar hela världar av någon sorts längtan som är svår att formulera med vanliga ord. Som:

Take me disappearing through the smoke rings of my mind
Down the foggy ruins of time
Far past the frozen leaves
The haunted frightened trees
Out to the windy beach
Far from the twisted reach of crazy sorrow

Så jäkla fint, ändå. Men annars tänker jag inte ha någon åsikt. Det kanske var bra, det kanske var dåligt, det kanske var både och, det här.