Grabbar x 3

Jag gillar inte att läsa böcker som alla snackar om, de där som hajpas av recensenter som ofta tycker exakt likadant, så jag brukar fiska upp dem på biblioteket lite senare, när den värsta mediastormen har lagt sig och alla andras åsikter har sjunkit undan. En sådan bok är Karl Ove Knausgårds "Min kamp" som jag la beslag på, och det var andra delen som stod där i hyllan på biblioteket så den håller jag på och läser just nu.

Som väl alla Knausgårdentusiaster vet vid det här laget, så är huvudpersonen en norsk medelålders man som bor med sin familj i Sverige; han skriver böcker och tycker att samhället är trist för att alla är likadana samtidigt som han själv lever ett sådant liv som han föraktar. Familjeutflykter, barnkalas och middagar skildras detaljerat, varvat med filosofiska funderingar och utläggningar om livet, döden och konsten. Det känns lite Stig Larssonskt, eller Ulf Lundellskt, och det är grabbigt så det förslår. Bokens Karl Ove vantrivs med hemmapappalivet, blir galen när han tvingas gå på babyrytmik med sin åttamånaders dotter och försöker sluta kolla på snygga tjejer på stan eftersom han är en upptagen familjefar. Han drömmer sig fem hundra år tillbaka i tiden, till en värld som "födde fram den störste författaren, Shakespeare, den störste målaren, Rembrandt, den störste vetenskapsmannen, Newton, samtliga än i dag oöverträffade inom sitt område".

Konsten och vetenskapen som en tävling, alltså, där grabbarna slåss om förstaplatsen. Jag funderar ofta på hur det där mäts, och med vad, och av vem, och det landar alltid i någon sorts feministisk frustration över sakernas tillstånd. Det finns ju andra världar där prestationerna är mera mätbara, där en förstaplats faktiskt spelar roll, som till exempel inom fotbollen. Jag har aldrig varit intresserad av sport, men så plötsligt låg David Lagercrantz bok om Zlatan här hemma i hyllan och jag fick för mig att jag skulle läsa den. Jag blev fast direkt! Det är en levande, fängslande och humoristisk skildring av Zlatans uppväxt i Rosengård och hans krokiga men målmedvetna väg genom livet fram till proffskarriären. Trots att jag är författare och kommer från Lidingö, trots att mitt ursprung mycket mera liknar Karl Oves än Zlatans, så känner jag mig mer tilltalad av, och besläktad med, det utanförskap, det hämndbegär och den kamp som skildras i "Jag är Zlatan".

Detsamma gäller för en annan grabbig bok som jag nyligen har läst, Mick Walls biografi om Metallica. Den behandlar också en typiskt manlig värld med groupies, känslokyla och stora egon, men ändå sitter jag ofta och ler igenkännande under läsningen. Jag hoppas med Lars Ulrich när han envist strävar mot topplistorna, jag förstår Dave Mustaines eviga bitterhet när han tvingas lämna bandet och jag sörjer med James Hetfield när han står redlöst berusad mitt i natten på en folktom gata och vrålar "Cliff var är du?" efter den tragiska bussolyckan 1986.

Vad beror nu detta på, undrar jag förstås. Varför stör jag mig på den manlighet som gestaltas i Knausgårds bok men inte på den som skildras i Zlatans och Metallicas värld? Hur kommer det sig att jag inte vill identifiera mig med Karl Oves strävanden men har så lätt för att förstå det som Zlatan, James och Lars kämpar för? Alla tre böckerna är trots allt en sorts framgångssagor, med män som lyckas inom litteraturen, fotbollen och musiken. Alla tre böckerna visar upp dubbla sidor av manligheten, med å ena sidan styrka, vilja och handlingskraft och å andra sidan svaghet, rädsla och tillkortakommanden. Alla tre böckerna har också någon form av verklighetsanknytning, även om det i Knausgårds fall kallas autofiktion. Ja, jag vet inte. Förmodligen är den enkla förklaringen att jag har Knausgård alldeles för nära inpå mig. Jag är författare, precis som han, och hans bok – både innehållet och utanverket – har beröringspunkter med min värld på olika sätt. Karaktären Karl Ove och författaren Karl Ove har en hel del med mig att göra – jag jämför "Min kamp" med mina egna böcker och funderar på vad som gör en författare framgångsrik. Det vill säga: Jag är så illa tvungen att tävla med Shakespeare och Knausgård trots att jag ägnar mig åt helt andra saker och drömmer om en annan sorts syn på konst.

Den välsignade bråten

Alltså, jag vill bara säga att jag inte har glömt bort min blogg, men nu är det ju så att jag känner att jag måste få den eviga BOKEN klar och prioriterar därför den så gott jag kan. Kanske möjligen eventuellt är jag inne på slutspurten, men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken så jag håller mig bland stenarna i strandkanten och säger ingenting.

I stället berättar jag om en dröm jag hade nyligen: Jag var på en modevisning där mannekängerna var medelålders män. De saknade fötter, allihop, och var klädda i någon sorts vita dräkter med stora kragar. Deras ben såg ut att vara amputerade någonstans vid fotknölarna och så gick de på stumparna över catwalken.

Och mera då? Har jag läst något bra på sistone? Förutom Bibeln och Aeneiden och Sun Zis krigskonst och atombombshistorien som jag studerar för mitt eget projekt. Lite Szymborska. Lite Sapfo. Lite Jansson, Tove alltså. Hon är en författare jag alltid återkommer till; jag har läst muminböckerna sedan jag var liten och upptäcker alltid något nytt i dem. Jag älskar hennes språk, det är fantastiskt – så enkelt, träffsäkert och poetiskt på samma gång.

Hos Gabrielle Björnstrand hade vi nyligen en ot-diskussion om de olika karaktärerna i muminvärlden, vilka man känner sig besläktad med och vilka man tycker bäst/sämst om och jag har kommit på att jag nog är rätt lik den där hemulen som älskade tystnad och byggde ett nöjesfält.

Nej, nu, sa hemulen. Jag vill inte. Jag har just lärt mig att säga nej. Jag är pensionerad. Jag gör vad jag har lust till. Ingenting annat.
Han sa det flera gånger, varje gång mera hotfullt. Sen reste han sig, gick tvärs genom parken, låste upp grinden och började dra in hela den välsignade bråten.

The glass bottles of our ego

I morse vaknade jag av en annan konstig dröm eller idé: ett bord som var något slags mellanting mellan kinaschack och flipperspel. Det skulle vara av trä, runt, och så skulle de som sitter omkring bordet kunna flippra iväg en liten metallkula, liksom från varsitt håll ... och, ja, vad som sedan skulle hända, det var lite oklart. I konceptet ingick i alla fall en ränna i kanten av bordet, så att kulan inte skulle rulla ner på golvet.

Inte vet jag var jag får sådant här ifrån, men det spelar väl ingen större roll. Drömmarnas, liksom Konstens och Herrens, vägar äro outgrundliga. Jag funderar fortfarande på vad det ska bli av den här bloggen – härom dagen fick jag faktiskt lust att skriva ett ilsket politiskt inlägg, men sedan rinner sinnet av mig och så tänker jag: Det är så många andra som hojtar. Jag orkar inte vara med i kören. Jag skrev en krönika om det en gång, Den stora tyckarmassan, och det som står i den gäller fortfarande, känner jag.

Men Lawrencedikten som jag citerar i texten tycks ha tappat radbrytningarna – den ska se ut så här:

When we get out of the glass bottles of our ego,
and when we escape like squirrels turning in the cages of our personality
and get into the forests again,
we shall shiver with cold and fright
but things will happen to us
so that we don’t know ourselves.

Cool, unlying life will rush in,
and passion will make our bodies taut with power,
we shall stamp our feet with new power
and old things will fall down,
we shall laugh, and institutions will curl up like burnt paper.

.

Jag grubblar lite på vad jag ska ta mig till med den här bloggen, eftersom jag inte kan tjöta vidare om "Lilla å" i all oändlighet. Projektet har liksom gjort sitt; som en milstolpe i den svenska litteraturen, en sorts punkt – eller ett komma, vad vet jag? – i en evighetslång debatt och som ett lyckat experiment, ett bevismaterial, där jag har talat om för världen att det faktiskt inte går att skriva obegriplig och meningslös poesi.

Det är en stor och viktig upptäckt, som jag ser det. Men nu håller jag ju på med annat. Närmare bestämt en roman, som jag hoppas ska bli klar om inte alltför länge. Sådant ska man i och för sig aldrig säga, för det finns hur mycket som helst som kan haka upp sig på vägen, men ändå ... Någon sorts slutspurt tycker jag ändå att jag är inne i.

Jahaja. Vad ska man kalla detta? En lägesrapport? Jag håller fortfarande på och läser den där atombombsboken och samtidigt har jag satt tänderna i "Historien om Gud" av Karen Armstrong. Eftersom dessa två är lite tjocka och mastiga så sticker jag emellan med annat mellan varven. Läste "Yarden" av Kristian Lundberg, till exempel, och Kennet Klemets nya: "All denna öppenhet som kommer". Himla bra, båda två! Bloggen får jag väl grubbla vidare på. Om någon eventuellt har ett bra tips på vad man kan använda den till så fram med det, bara!

Uppvaknande

I natt blev jag väckt av att jag hade en – tro det eller ej – metafor i huvudet. Och inte vilken metafor som helst, en riktigt tillkrånglad en var det också. Man kan verkligen undra varför. Var kom den ifrån? Vad betyder den? Ville den säga mig något och i så fall vad?

havets skjutdörrar av kopparvit asfalt

Sådan var den, metaforen. Helt surrealistisk och skum. Jag bara vaknade, pling, mitt i natten och så stod den där inför mig som en uppenbarelse. Inte som en synlig bild, alltså – jag har faktiskt svårt för att föreställa mig hur det där skulle te sig rent visuellt – utan som en mening, helt enkelt, med ord.

Guillou och obegripligheten

I senaste numret av Nöjesguiden intervjuas Jan Guillou av Pascal Engman, om politik, knark och musik. Det hela avslutas med några frågor om poesi:

Läser du poesi?

– Nej. Obegripligt! Och väldigt överskattat. Det sitter så fast i vår prestige att det här ska vara fint och det här ska man begripa – fast ingen gör det.

Men Jan, till och med jag förstår någon som Tomas Tranströmer, då borde du också kunna göra det?

– Folk säger det men det gör man inte egentligen. Hela mitt skrivande sedan sextiotalet och framåt går ut på klarhet, själva antitesen till poesi.

Att "ligga ner som en tvärgata", som Tranströmer skriver, är väl väldigt klart?

– Nej, det är fånigt.

Finemangs, eller hur? All poesi är obegriplig. När jag gick på Journalisthögskolan hade vi Jan Guillou som föreläsare en gång och jag minns det som ett par bra timmar. Han framstod som ödmjuk och sympatisk – helt olik den figur som brukar synas i media. Det gör mig lite skeptisk till sådana här uttalanden, tyvärr; man misstänker ju att det bara är ett taktiskt drag i kampen om läsarna. För övrigt tycker jag att Nöjesguiden har ryckt upp sig och blivit riktigt bra igen, efter en lång period av ... tja, obegriplighet.

The Mug, en liten forts

Jag gissar att ni är många som sitter och undrar hur det gick med den spännande Vistaprint-historien, där jag hade ett sådant himla sjå med att få ordning på the Mug. Faktum är att jag också undrar, för det hela slutade med att jag fick följande mejl:

Dear Helena Looft:
Thanks for contacting Vistaprint, where it's easy to make an impression for less.
The image was not stretched, we have ordered a PDF Proof of the Mugs so that you may have an idea of how the Mug should look upon arrival.
Once you have ordered your Proof, it may take from a few minutes up to an hour for your request to be processed. You will receive an e-mail informing you that your Proof is ready.
The confirmation e-mail will contain a link to access your Proof or you may follow the steps below:
Log on to www.vistaprint.se
Click on My Account at the top right of the page
Locate the My Resources area and click on My Proofs under My Library
Select the Proof for the document you wish to view
To view the proof, you will need to have Adobe Reader installed on your computer. If you do not currently have Adobe Reader installed, it is easy to install and available for free download at: http://www.adobe.com/products/reader/?promoid=DJDXD
Your document Proof should be reviewed for layout, content, spelling and clarity. However, you should not use this proof to validate color. Your monitor and your color printer will not precisely display or print the color that our commercial printers will produce.
Please note that your proof will be accessible for 30 days from date of ordering. Once it expires, it will be deleted from your account.
We hope you find this information helpful. Please feel free to contact us if you have any further questions.
Thank you for choosing Vistaprint.
Sincerely,
Xxxxxxx Xxxxxxx
Vistaprint Customer Service

Detta skulle föreställa ett svar på två väldigt enkla frågor. Jag ville veta 1) om "the outstretched å" var en sorts käck 3D-illusion och 2) om å:et skulle se likadant ut på den färdiga muggen som i den förbaskade previewen. Jag bad bara om ett simpelt "yes" eller "no" på dessa frågor men fick alltså i stället ovanstående svar. Så då kände jag att jag helt enkelt inte orkade mera. Jag hade ingen lust att logga in en gång till. Jag kände inte för att lokalisera My Resources och klicka på My Proof under My Library och studera en pdf som kanske kanske inte skulle se ut som den bild jag hade laddat upp. Men vi får väl se vad som händer. Det är möjligt att jag helt enkelt chansar och gör en till beställning någon gång.