Out to the windy beach

Känner mig fortfarande lite förbryllad över gårdagens besked om att det litterära Nobelpriset gick till Bob Dylan – jag vet inte vad jag ska tycka, men märkte att jag blev glad. Jag blir alltid glad över alla nobelpris, också när det går till någon författare jag inte ens känner till.

Det är det där med självständighet och egensinne jag gillar, att Svenska Akademien gör precis som den vill. Lyfter fram någon obskyr filur som knappt är utgiven i Sverige, eller som är publicerad på ett litet förlag som ingen bryr sig om. Eller också gör man som nu, drämmer till med en megastor musiker så att folk blir överlyckliga. Eller arga. Det är mest det jag gillar, att bli överraskad, det är kul.

Men Bob Dylan, alltså, på något sätt är det både upplyftande och konstigt. Jag lyssnade på honom när jag var liten, min pappa hade flera av hans skivor, själv har jag bara en. En cd, Desire, jag fick den av en tidigare pojkvän. Det finns en låt där, "Isis", som jag tyckte mycket om. Men visst har jag lyssnat på "Mr Tambourine Man" och "A Hard Rain's A-Gonna Fall" och "Not Dark Yet" också, mycket för att jag gillar texterna, faktiskt, just på dem. Dylan är så klart en poet, han är bra på bilder, och det finns något i vissa rader som för mig öppnar hela världar av någon sorts längtan som är svår att formulera med vanliga ord. Som:

Take me disappearing through the smoke rings of my mind
Down the foggy ruins of time
Far past the frozen leaves
The haunted frightened trees
Out to the windy beach
Far from the twisted reach of crazy sorrow

Så jäkla fint, ändå. Men annars tänker jag inte ha någon åsikt. Det kanske var bra, det kanske var dåligt, det kanske var både och, det här.