Begravningskaffe på Kungstornet

Dagen före Valborg, den 29 april, stängde Kungstornetkafét efter 80 års verksamhet. Jag gick dit och tog en begravningskaffe (vanligt hederligt bryggkaffe i glaskanna, förstås) tillsammans med Ola och Öyvind – kända från exempelvis detta BOFH-avsnitt, jag säger inte vem som är vem – och en hel del annat folk som fotograferade inredningen och beklagade sorgen till de vänliga damerna bakom disken.

Herrarna och jag hittade ett ledigt bord på övervåningen, längst in i hörnet bredvid köket, där vi kunde lyssna på det hemtrevliga diskslamret och fundera över inredningen och tidens gång: Hade det möjligen funnits en dricksvattenfontän därborta vid väggmosaiken? Var det inte stockholmsvyer inristade i de små glasfönstren? De mörka, fernissade väggarna, var de gjorda av teak eller mahogny? Byggdes fiket samtidigt med paradbiografen Rigoletto, månne, så att 1930-talets stockholmare skulle kunna kombinera kaffedrickandet med den senaste Garbofilmen? Och varför hade någon sprayat "STOL" med svart färg under ett av borden?

Ola berättade om en bok han läst nyligen där alla föremål måste märkas med sitt namn för att inte försvinna, så då diskuterade vi vad som skulle kunna hända med den där väggen eftersom det stod "stol" på den när det kanske borde ha stått "vägg". Öyvind tyckte fiket skulle kunna bli ölställe i stället och jag tjötade om alla redaktionsmöten med litteraturfanzinet Sheherazade som jag deltog i där på övervåningen en gång i världen när jag hade börjat skriva på allvar och äntligen hade träffat några likasinnade som ville hålla på med samma sak.

Det roliga var också att jag kunde se en historisk linje från Sheherazade, som kom att samarbeta med tidskriften Den Blinde Argus, och att jag på så vis träffade Ola som ingick i Argus-redaktionen och att jag via Ola fick jobb på Tidskriftsverkstaden där jag träffade Öyvind och ... ja, det var fint att vi satt där, just vi tre. Det regnade utanför. Jag tog några ruggigt suddiga bilder på herrarna i hörnet. Och tänkte att jag skulle smuggla med mig kaffekoppen hem som minne men det blev aldrig av.

- - - - - - - -

Ovanstående skrev jag strax efter att vi hade varit på Kungstornet, men sedan publicerade jag det aldrig av någon anledning. Men i förra veckan tog Ola och jag en promenad vid Årstaviken och satt envist inlindade i filtar och frös i varsin solstol vid det lilla husvagnsfiket som finns där, och då gav han mig en försenad födelsedagspresent. Ett litet fyrkantigt paket. Jag försökte gissa vad det var medan jag öppnade det. En spinnfiskerulle? En väckarklocka? En glödlampa? Nej, minsann. Innanför det lila papperet och silversnöret och bubbelplasten låg ... en äkta Kungstornetkopp.