Om att ge ut på egen hand

I mitten av februari publicerades en artikel om egenutgivning av Kerstin Loenberg i Fria Tidningar, i vilken jag medverkar och berättar om mitt arbete med I väntan på support och Brusa högre lilla å. Här kan man läsa vad jag hade att säga om lekfullhet, korrläsning och tekniskt strul.  

Hans blixtar lyser upp hela världen

Alltså, hörni, sådant här är väl oerhört fascinerande? Att en blixt slår ner i Peterskyrkan samma dag som påven avgår, och att hela världen intresserar sig för detta tecken, som om det var medeltid eller ännu längre sedan.

Själv tror jag så klart också att det betyder något. Frågan är bara vad. Och vilken gud som talar. Och hur vi ska tolka det där tecknet, vi som tror.

Hans blixtar lyser upp hela världen, jorden ser dem och skälver.
Ps. 97:4

Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt.
Luk. 10:18

Jesus suckade djupt och sade: "Varför vill detta släkte ha ett tecken? Sannerligen om detta släkte skall få något tecken."
Mark. 8:12

Eller också är det inte alls den kristna guden som dundrar, det kanske är gamle Jupiter – molnskockaren, blixtslungaren, Roms beskyddare – som vill säga någonting.

Och, hm, utan alla jämförelser i övrigt, så vill jag i sammanhanget påminna om att min sista dag på Kulturkontoret – den fysiska arbetsplatsen alltså  – också fick någon sorts gudar att säga till på skarpen, om ni minns.

Ceci n'est pas un blog

Sidådärja, nu har jag varit fiffig och arrangerat om min högerspalt, rensat upp och lagt till några undersidor där jag berättar om mina böcker och visar upp illustrationer jag har gjort. Katter och änglar, än så länge, kanske blir det fler med tiden, jag får se.

Men det bästa med omgörningen är att jag inte tänker kalla detta för en blogg längre, det blir i stället mer av en nyhetsplats eller en hemsida, och då – hokus pokus – slipper jag skriva arton inlägg i veckan, som man ju helst ska göra när man har en blogg. Inte för att jag någonsin har skrivit arton inlägg i veckan, men, ja, ni fattar.

Och nu är det nytt år och jag tänkte sätta igång med en del andra roliga projekt eftersom boken är klar – förhoppningsvis kan jag berätta mer om dem här senare. Jag kommer att fortsätta med litteraturvetenskapen också och se om jag lyckas få till en d-uppsats under våren.

Gott Nytt År!

Inspirerad av Gabis borttagna 2012-lista tänkte jag nu göra likadant – berätta om några viktiga händelser under året och sedan radera alltihop ... närå, skoja bara, men jag tänkte att jag skulle göra en kort sammanfattning i alla fall.

2012 var året då jag äntligen blev klar med den eviga romanen – en historia som jag har jobbat med sedan 2005 och som har ändrat skepnad på olika sätt men som ändå i grund och botten har handlat om skuld. Odefinierbar skuld, en sådan som bara hänger efter en fast man inte direkt har gjort något, och en mer tydlig och konkret som utgår från sådant man borde men inte kan, vill eller orkar göra för familj, vänner, samhället och världen i stort. Övriga teman har kommit och gått men en kärlekshistoria finns med i alla fall, liksom en underjordisk resa, ett samtal med gamla glömda gudinnor och en ljus barndom i en solig trädgård. Mer info om hur och när och var boken ges ut kommer senare, men jag har ägnat hösten åt redigeringsarbete, korrdiskussioner, omslagsfunderingar, baksidestextskrivande och annat som har känts roligt och spännande. 

Hösten har också varit en tid för studier – jag tog upp litteraturvetenskapen igen och har, förutom de obligatoriska teorikurserna, ägnat mig åt Att läsa och tolka litteraturens klassiker, första delen av tre, och den har handlat om Sapfo, Vergilius och Dante. Inspirerande och intressant på alla sätt och vis – jag älskar verkligen att läsa litteraturvetenskap, det ger otroligt mycket till mitt eget skrivande och fyller i diverse bildningsluckor, inte bara rent litterärt utan också när det gäller exempelvis historia och filosofi. Det enda jag skulle kunna klaga på är tidsbristen; att tre tunga författarskap bara ägnas fem seminarier – jag skulle gärna haft fem seminarier kring vart och ett av dem. Klassiker-tentan skrev jag om Vergilius, delvis för att jag tyckte att det fanns en hel del att fundera över när det gäller denna "the classic of all Europe" (det var T. S. Eliot som sa så om Vergilius) och delvis för att jag har använt Aeneiden som ett slags dialogtext i den kommande romanen och känner starkt för särskilt Dido-episoden. 

Vad har mer hänt då? En hel del, som att jag började träna, åkte på finlandssemester och lanserade begreppet attackborgare. Bilden är inifrån Åbo domkyrka. 

La petite chouette

Salut, mes amis! Au jour d'hui je voudrais écriver une texte en français, parce qu'il faut essayer un peu de cette langue si je peut-ëtre et éventuellement vais faire un d-uppsats de Samuel Beckett. J'ai étudié la français pour six ans à l´école – mais oui, c'est dur à comprendre (croire?), n'est pas?! – et j'ai oublié partiellement tout. Cette petite texte là, elle est seulement un éxpériment et je ne veux pas apprendre les lexicons ou la google et les trucs comme ca.

Alors, en pensant le d-uppsats, je ne suis totalement sur si mon idée est peut-être trop compliquée et d'ailleurs, tout le monde sais de Beckett est un des écrivains plus genomtröskad dans la littérature d'occident. Il faut que je lirais au moins quatre-vingts-milles-dix-neuf shit, gag kommer inter ens ihåg vad böcker hâter så det kan ju sluta hur som helst.

Lustigt, mitt rättstavningsprogram övergick till franska när det märkte att jag skrev på franska, så något rätt måste jag ju ha gjort i alla fall. Tanken är i alla fall att jag åtminstone ska kunna begripa, och citera ur, "I väntan på Godot" på originalspråket (den skrevs ju först på franska) och det tror jag trots allt att jag kommer att klara av. A tout à l'heure! (Och böcker heter livres, ju – saker och ting ligger och lurar i bakhuvudet och dyker upp efter ett tag.)

Gravar i drömmar

Jo, en tanke jag hade med den här bloggen – eller snarare: ett bra förslag jag fick – var att jag skulle skriva om drömmar, och jag drömmer ofta om döden på olika sätt. Om gravar, närmare bestämt, och det brukar alltid vara något mystiskt och oroligt med dem, som att de finns på märkliga ställen eller också är de inte ordentligt stängda eller något liknande.

I förrgår natt, till exempel, då drömde jag om en liten figur som var begravd inuti en gravsten; i en ihålig sådan där vanlig, fyrkantig, stående sten. Den döda var en sorts mumie och liknade en docka, med kläder i rött och vitt, men det var ändå en vuxen kvinna inuti svepningen. Gravstenen var alltså samtidigt en grav och därinne satt mumien tillsammans med en sorts ölburksformad vas i guld, dekorerad med olika tecken och symboler. Det fanns en hel del annat i graven också och jag plockade ur allt, men jag lät mumien och vasen vara för jag tänkte att jag inte skulle röra det som inte fick störas, det som var heligt eller borde ha ro.

En annan nylig dröm i samma stil handlade om två män, obducenter eller kriminaltekniker, som skulle öppna en grav där det låg en gammal kvinna. De frågade mig om jag ville vara med och varnade mig för att det kunde bli lite obehagligt – den ena av dem sa någonting i stil med "ja, den döda ligger ju där på en madrass men inte ens den är sig lik efter ett tag" –  och jag sa att det var okej. Jag följde med dem in i en byggnad och fick något slags aha-upplevelse när vi kom in i en hall med ett par marmorbord eller bårar – den låg precis utanför obduktionsavdelningen på ett sjukhus och det fanns en dörr emellan och jag tänkte "jaså, det är hit man kommer när man dör!"

Hallen ledde fram till en trappuppgång som liknade den i ett vanligt hyreshus och där fanns tre ingångar till tre gravkammare. Den längst till vänster var väldigt fin och rikt utsmyckad, som en liten trädgård, med skulpturer (sjöhästar kanske) och belysning i rosa och blått. Kammaren i mitten var stängd, dörren såg ut som en vanlig lägenhetsdörr, och den gamla kvinnans grav, som låg längst till höger, var bara en mörk källare med en enkel kista i.

När jag såg de tre kamrarna tänkte jag att antingen ska man ju ha en sådan där fin gravkammare eller också så kan man lika gärna bli strödd för vinden – lite i stil med det vanliga antingen-eller-tänk jag brukar ha om saker och ting, särskilt det materiella, typ: "Ska man ha bil så borde det ju vara en Ferrari eller också kan man lika gärna åka t-bana." Jag gick i alla fall med obducenterna/kriminalteknikerna in till den gamla kvinnans gravkammare och sedan, av någon anledning, fick de skjuta upp hela projektet. Jag tror att jag kände mig lite lättad över det, eller besviken, när jag nu hade beslutat mig för att följa med dem.

Jahaja, njämen, alltså, någon tolkning tror jag inte att jag kan bidra med, tyvärr – jag har haft den här sortens drömmar väldigt länge och blir inte klok på vad de vill säga mig. Någon annan får gärna försöka agera Freud/Jung/Vemnivill här, någon som har orkat läsa alltihop. De här drömmarna återkommer i olika skepnader och former och gemensamt för dem är dels det där med att de döda inte är ordentligt begravda, dels att jag eller någon annan inte låter dem vara i fred. En annan gång drömde jag att det låg en gravplats i ett hyreshus på Själagårdsgatan 44 i Gamla stan, men den adressen finns inte, det har jag kollat upp för säkerhets skull.

Katterna och kråkan träffade jag på en gammal turkisk kyrkogård på Rhodos sommaren 1999 – kan det vara sedan dess jag har haft de här drömmarna?

Ett narratologiskt smörgåsbord

Nejnu är det väl ändå dags att skriva något här igen, tycker jag. Saken är den att ... ja, jag vet ju inte alltid varför det går så lång tid mellan blogginläggen, men det brukar bero på diverse olika saker. Som att det har varit sommar och att jag slet med romanen och att jag har börjat plugga litteraturvetenskap igen, på avancerad nivå som det heter, och nu har jag just blivit klar med två obligatoriska teorikurser: Introduktion till litterär tolkningsteori och Narrativ teori. Skoj men svårt, kanske man kan sammanfatta det hela.

I narrativ teori-tentan fick vi göra en analys av valfri text och jag tog mig an Kerstin Ekmans Knivkastarens kvinna som visade sig vara rolig att granska eftersom den är rena smörgåsbordet av olika sorters berättarfokus, perspektiv och tidsförskjutningar. Jag använde dock inte ordet "smörgåsbord" i tentan; jag försöker skilja på vardags-bruks-informativt skrivande och det akademiska, även om journalisten i mig har ett stort motstånd mot att använda ord som inte alla människor kan begripa. Som "metaleps" och "anakronier". Som jag knappt ens själv begriper, för övrigt.

Jaja. Hur som helst. Knivkastarens kvinna tillhör inte Kerstin Ekmans mest kända böcker – den uppfattas som underlig och svårgenomtränglig – men jag har alltid älskat den för att den på bara 81 sidor lyckas säga så mycket om livet och döden, manligt och kvinnligt, psykisk sjukdom och själslig hälsa, tillit och svek. Dessutom har den fått mig att fundera på vad som gör en bok älskad och läst. Jag menar, det är ju Kerstin Ekmans stora, breda, episka romaner som har fått mest erkännande, både av publik och kritiker.

Men jag älskar den här boken mest. Jag vet inte hur många gånger jag har läst den. Och då undrar jag förstås varför jag inte älskar det som alla andra älskar. Och på vilket sätt det skiner igenom i mitt eget författarskap. Och jag tänker att det är som det är, att jag skriver det jag skriver, och att det inte är någonting som går att ändra på. Det vill säga: Jag kommer aldrig att producera några underhållande melodramer eller igenkänningsböcker, helt enkelt för att jag varken kan eller vill. Jag känner mig mest hemma i det som är lite avigt; det som står utanför, i skuggan, vid sidan av.