Ett narratologiskt smörgåsbord

Nejnu är det väl ändå dags att skriva något här igen, tycker jag. Saken är den att ... ja, jag vet ju inte alltid varför det går så lång tid mellan blogginläggen, men det brukar bero på diverse olika saker. Som att det har varit sommar och att jag slet med romanen och att jag har börjat plugga litteraturvetenskap igen, på avancerad nivå som det heter, och nu har jag just blivit klar med två obligatoriska teorikurser: Introduktion till litterär tolkningsteori och Narrativ teori. Skoj men svårt, kanske man kan sammanfatta det hela.

I narrativ teori-tentan fick vi göra en analys av valfri text och jag tog mig an Kerstin Ekmans Knivkastarens kvinna som visade sig vara rolig att granska eftersom den är rena smörgåsbordet av olika sorters berättarfokus, perspektiv och tidsförskjutningar. Jag använde dock inte ordet "smörgåsbord" i tentan; jag försöker skilja på vardags-bruks-informativt skrivande och det akademiska, även om journalisten i mig har ett stort motstånd mot att använda ord som inte alla människor kan begripa. Som "metaleps" och "anakronier". Som jag knappt ens själv begriper, för övrigt.

Jaja. Hur som helst. Knivkastarens kvinna tillhör inte Kerstin Ekmans mest kända böcker – den uppfattas som underlig och svårgenomtränglig – men jag har alltid älskat den för att den på bara 81 sidor lyckas säga så mycket om livet och döden, manligt och kvinnligt, psykisk sjukdom och själslig hälsa, tillit och svek. Dessutom har den fått mig att fundera på vad som gör en bok älskad och läst. Jag menar, det är ju Kerstin Ekmans stora, breda, episka romaner som har fått mest erkännande, både av publik och kritiker.

Men jag älskar den här boken mest. Jag vet inte hur många gånger jag har läst den. Och då undrar jag förstås varför jag inte älskar det som alla andra älskar. Och på vilket sätt det skiner igenom i mitt eget författarskap. Och jag tänker att det är som det är, att jag skriver det jag skriver, och att det inte är någonting som går att ändra på. Det vill säga: Jag kommer aldrig att producera några underhållande melodramer eller igenkänningsböcker, helt enkelt för att jag varken kan eller vill. Jag känner mig mest hemma i det som är lite avigt; det som står utanför, i skuggan, vid sidan av.

BOFH – the resurrection

Ser man på! Ett extra-BOFH-avsnitt! Vem vet, det hela kanske återuppstår i någon form, eller också gör det inte det, och för er som inte känner till vad det hela handlar om rekommenderar jag den informativa, roliga och spännande boken I väntan på support – där får ni bakgrund och mera kött på benen.

Nåväl. Så här var det i alla fall den här gången: Janos fyllde år för någon månad sedan och hade en fin födelsedagsfest som jag bevistade – Sven och Preben var också där och då pratade vi om att ses och ta en öl tillsammans med Zita på ett visst wokmatställe som låg vägg i vägg med det gamla Kulturkontoret och som nu har expanderat och tagit över våra forna lokaler. Där har blivit helt annorlunda, kan man säga; taket är fullt med små stjärnor och på platsen där jag en gång satt och jobbade står en bardisk med ett akvarium. Golven blänker, väggarna är målade i blått och alla diskberg, slokande krukväxter och mögliga tomater är ett minne blott.

Men, alltså, för att inte den där ölen skulle rinna ut i sanden påminde jag om det hela strax efter festen. Jag mejlade Sven, Preben, Janos och Raoul – en tidigare Kulturkontoretmedarbetare – på Facebook och följande debacle uppstod:

Jag: på en fest nyligen talades det om öl den 1 juni, med zita inkluderad, på göstagatan 27. vore väl himla kul om det blir av, tycker jag. vad säger ni andra? puss å kram!

Preben: klart vi ska öla. som så kallat fan.

Raoul: vi har lovat bort oss då. ska på en studentmottagning i huddinge. sorry.

Sven: meh. då byter vi dag.

Raoul: eller så dyker ni oxå upp på … daggbladsvägen.

Preben: haha våldsfestning

Sven: studentmottagning, fri sprit och fullt med nittonåringar. what could possibly go wrong?

Preben: but everything :-) men dagen därpå annars?

Jag: enligt vissa bofh:ar så är det så mycket "orutinerade partysvennar" ute på fredag-lördag så det går ju lika bra att vara orutinerad på en lördag som på en fredag …

Preben: ja, i stället för proffsalkis en tisdag.

en vecka senare

Preben: vilken dag bestämde vi till slut?

Sven: jag tror vi helt enkelt bordlade allt i sann kulturkontoret-anda

Preben: underbart. apropå ingenting, har du microsoft publisher skräpande någonstans?

Sven: hahahahahahahha eller, jag menar, nej, jag är hemskt ledsen men näe

Preben: fick en översättningsförfrågan och texten ligger i publisher så jag lyckas inte öppna den. men det löser sig.

Sven: huuuuuu

Jag: men hörni, det är klart vi ska öla! jag trodde vi hade bytt till lördag? hur blir det nu? ut med språket!

Preben: finns en testversion på hemsidan ser jag men varför använder någon den? lördag funkar fint och klart vi ska öla – vi kan ju annars ta en fördrink och bordlägga huvudrätten. om vi ska leka årsmöte. revisorn efterlyser för övrigt årets handlingar :-)

Sven: folk använder väl testversionen för att öppna filer nån annan gjort. vad nu det har med öl att göra.

Preben: ja precis, så då tänkte jag göra samma sak; öl-testning?

Jag: eftersom raoul inte har hört av sig så vet vi ju inte om han kan öla på lördagen heller … janos är också lite tyst, tycker jag.

Preben: mm ja, då får vi enväldigt spika något så får de som kan komma förbi och bordlägga – talade helena med zita?

Jag: ja, men det var väl inte helt klart där heller, om man säger så. men ska vi tre bestämma så får övriga göra som de vill? vad säger ni? vågar vi slå till?

Preben: ja, det tycker jag. ska vi spika fredag som vi sa från början ändå? så att det blir av?

Jag: okej för mig. sven? tid?

Raoul: oj vad ni skriver

Jag: hejhopp raoul! öla? lördag?

Preben: ja, vi har lite skrivarstuga

Jag: vi har möte, fast utan ordförande. à la kulturkontoret.

Raoul: fredag: kan ej pga oskars studentmottagning hemma hos oss. lördag: frances fyller år, men jag vet inte vad vi ska göra, mitt svar är väl fortfarande det tråkiga: kanske. för det är väl 8-9 juni ni har möte om, eller hur?

Preben: nej 1-2. eller ursprungstanken var första juni-öl tror jag.

Raoul: ni tänker såååå … bestäm ni, det kanske funkar!

Jag: okej, vad bestämmer vi, preben? sven har gått och gömt sig, du skrämde honom med det där publishingjoxet.

Sven: alla är rädda för microsoftspöket. men om raoul inte kunde nu i helgen och nästa kanske det får bli en mittiveckan?

Preben: då tycker jag vi spikar i morgon så det blir av? om inte raoul har en dag han vet att han kan

Jag: kan raoul mitt i veckan? han har ju ett normalt jobb. annars är det ju en fördel att slippa partysvennarna, det kan jag hålla med om.

Preben: vad krångligt det här blev då

Sven: ja – hence the bordläggning

Preben: jag kan fredag eller typ tisdag-onsdag nästa vecka, välj något av dem

Jag: nämen! ska vi nu helt enkelt bara bestämma en dag? alla som kan kommer, punkt slut. vi får väl ses igen, det är inte värre med det, om någon inte kan. fredagen den 1, lördagen den 2, tisdagen den 5, eller onsdagen den 6 på das nationaldag? vafalls?

Preben: blev just upptagen lördag, men nationaldagsöl då?

Jag: visst, det blir otäckt :-)

Preben: ja, fast vi kan sjunga kungssången eller något så går det över

Jag: vi säger så! sven? raoul?

Sven: nationaldag it is

Jag: ålrajt, då har vi bestämt det! tid 19.00?

Preben: ja.

Jag: finemangs, jag meddelar zita så får vi se om hon kan också.

så blir det den 6 juni ...

Jag: gomorron pojkar! ville bara kolla så att det blir av i kväll? jag vågar inte sitta och öla själv på ett så hemsökt ställe …

Preben: jag är på i alla fall

Jag: bra :-) zita är lite osäker, men vi skulle höras i dag. funderar på att ta med mig ett anteckningsblock och bofh:a lite …

Preben: okej, vad sa vi för tid? dju? klart du ska boffa lite. sju?

Jag: ja, djur-sju, det vill säga 19.00.

Preben: blir perfekt.

fem timmar senare

Jag: nu väntar vi på ett livstecken från sven också! och raoul! och janos ..?

Sven: ska försöka ta mig dit vid 19

Jag: fint!

klockan halv tolv samma kväll (Zita kunde inte komma, Sven dök aldrig upp och Preben och jag sitter hemma i mitt kök och äter Wasaknäcke för att fira nationaldagen)

Raoul: ojdå

Janos: var tyvärr på en annan fest

Grabbar x 3

Jag gillar inte att läsa böcker som alla snackar om, de där som hajpas av recensenter som ofta tycker exakt likadant, så jag brukar fiska upp dem på biblioteket lite senare, när den värsta mediastormen har lagt sig och alla andras åsikter har sjunkit undan. En sådan bok är Karl Ove Knausgårds "Min kamp" som jag la beslag på, och det var andra delen som stod där i hyllan på biblioteket så den håller jag på och läser just nu.

Som väl alla Knausgårdentusiaster vet vid det här laget, så är huvudpersonen en norsk medelålders man som bor med sin familj i Sverige; han skriver böcker och tycker att samhället är trist för att alla är likadana samtidigt som han själv lever ett sådant liv som han föraktar. Familjeutflykter, barnkalas och middagar skildras detaljerat, varvat med filosofiska funderingar och utläggningar om livet, döden och konsten. Det känns lite Stig Larssonskt, eller Ulf Lundellskt, och det är grabbigt så det förslår. Bokens Karl Ove vantrivs med hemmapappalivet, blir galen när han tvingas gå på babyrytmik med sin åttamånaders dotter och försöker sluta kolla på snygga tjejer på stan eftersom han är en upptagen familjefar. Han drömmer sig fem hundra år tillbaka i tiden, till en värld som "födde fram den störste författaren, Shakespeare, den störste målaren, Rembrandt, den störste vetenskapsmannen, Newton, samtliga än i dag oöverträffade inom sitt område".

Konsten och vetenskapen som en tävling, alltså, där grabbarna slåss om förstaplatsen. Jag funderar ofta på hur det där mäts, och med vad, och av vem, och det landar alltid i någon sorts feministisk frustration över sakernas tillstånd. Det finns ju andra världar där prestationerna är mera mätbara, där en förstaplats faktiskt spelar roll, som till exempel inom fotbollen. Jag har aldrig varit intresserad av sport, men så plötsligt låg David Lagercrantz bok om Zlatan här hemma i hyllan och jag fick för mig att jag skulle läsa den. Jag blev fast direkt! Det är en levande, fängslande och humoristisk skildring av Zlatans uppväxt i Rosengård och hans krokiga men målmedvetna väg genom livet fram till proffskarriären. Trots att jag är författare och kommer från Lidingö, trots att mitt ursprung mycket mera liknar Karl Oves än Zlatans, så känner jag mig mer tilltalad av, och besläktad med, det utanförskap, det hämndbegär och den kamp som skildras i "Jag är Zlatan".

Detsamma gäller för en annan grabbig bok som jag nyligen har läst, Mick Walls biografi om Metallica. Den behandlar också en typiskt manlig värld med groupies, känslokyla och stora egon, men ändå sitter jag ofta och ler igenkännande under läsningen. Jag hoppas med Lars Ulrich när han envist strävar mot topplistorna, jag förstår Dave Mustaines eviga bitterhet när han tvingas lämna bandet och jag sörjer med James Hetfield när han står redlöst berusad mitt i natten på en folktom gata och vrålar "Cliff var är du?" efter den tragiska bussolyckan 1986.

Vad beror nu detta på, undrar jag förstås. Varför stör jag mig på den manlighet som gestaltas i Knausgårds bok men inte på den som skildras i Zlatans och Metallicas värld? Hur kommer det sig att jag inte vill identifiera mig med Karl Oves strävanden men har så lätt för att förstå det som Zlatan, James och Lars kämpar för? Alla tre böckerna är trots allt en sorts framgångssagor, med män som lyckas inom litteraturen, fotbollen och musiken. Alla tre böckerna visar upp dubbla sidor av manligheten, med å ena sidan styrka, vilja och handlingskraft och å andra sidan svaghet, rädsla och tillkortakommanden. Alla tre böckerna har också någon form av verklighetsanknytning, även om det i Knausgårds fall kallas autofiktion. Ja, jag vet inte. Förmodligen är den enkla förklaringen att jag har Knausgård alldeles för nära inpå mig. Jag är författare, precis som han, och hans bok – både innehållet och utanverket – har beröringspunkter med min värld på olika sätt. Karaktären Karl Ove och författaren Karl Ove har en hel del med mig att göra – jag jämför "Min kamp" med mina egna böcker och funderar på vad som gör en författare framgångsrik. Det vill säga: Jag är så illa tvungen att tävla med Shakespeare och Knausgård trots att jag ägnar mig åt helt andra saker och drömmer om en annan sorts syn på konst.

Den välsignade bråten

Alltså, jag vill bara säga att jag inte har glömt bort min blogg, men nu är det ju så att jag känner att jag måste få den eviga BOKEN klar och prioriterar därför den så gott jag kan. Kanske möjligen eventuellt är jag inne på slutspurten, men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken så jag håller mig bland stenarna i strandkanten och säger ingenting.

I stället berättar jag om en dröm jag hade nyligen: Jag var på en modevisning där mannekängerna var medelålders män. De saknade fötter, allihop, och var klädda i någon sorts vita dräkter med stora kragar. Deras ben såg ut att vara amputerade någonstans vid fotknölarna och så gick de på stumparna över catwalken.

Och mera då? Har jag läst något bra på sistone? Förutom Bibeln och Aeneiden och Sun Zis krigskonst och atombombshistorien som jag studerar för mitt eget projekt. Lite Szymborska. Lite Sapfo. Lite Jansson, Tove alltså. Hon är en författare jag alltid återkommer till; jag har läst muminböckerna sedan jag var liten och upptäcker alltid något nytt i dem. Jag älskar hennes språk, det är fantastiskt – så enkelt, träffsäkert och poetiskt på samma gång.

Hos Gabrielle Björnstrand hade vi nyligen en ot-diskussion om de olika karaktärerna i muminvärlden, vilka man känner sig besläktad med och vilka man tycker bäst/sämst om och jag har kommit på att jag nog är rätt lik den där hemulen som älskade tystnad och byggde ett nöjesfält.

Nej, nu, sa hemulen. Jag vill inte. Jag har just lärt mig att säga nej. Jag är pensionerad. Jag gör vad jag har lust till. Ingenting annat.
Han sa det flera gånger, varje gång mera hotfullt. Sen reste han sig, gick tvärs genom parken, låste upp grinden och började dra in hela den välsignade bråten.

The glass bottles of our ego

I morse vaknade jag av en annan konstig dröm eller idé: ett bord som var något slags mellanting mellan kinaschack och flipperspel. Det skulle vara av trä, runt, och så skulle de som sitter omkring bordet kunna flippra iväg en liten metallkula, liksom från varsitt håll ... och, ja, vad som sedan skulle hända, det var lite oklart. I konceptet ingick i alla fall en ränna i kanten av bordet, så att kulan inte skulle rulla ner på golvet.

Inte vet jag var jag får sådant här ifrån, men det spelar väl ingen större roll. Drömmarnas, liksom Konstens och Herrens, vägar äro outgrundliga. Jag funderar fortfarande på vad det ska bli av den här bloggen – härom dagen fick jag faktiskt lust att skriva ett ilsket politiskt inlägg, men sedan rinner sinnet av mig och så tänker jag: Det är så många andra som hojtar. Jag orkar inte vara med i kören. Jag skrev en krönika om det en gång, Den stora tyckarmassan, och det som står i den gäller fortfarande, känner jag.

Men Lawrencedikten som jag citerar i texten tycks ha tappat radbrytningarna – den ska se ut så här:

When we get out of the glass bottles of our ego,
and when we escape like squirrels turning in the cages of our personality
and get into the forests again,
we shall shiver with cold and fright
but things will happen to us
so that we don’t know ourselves.

Cool, unlying life will rush in,
and passion will make our bodies taut with power,
we shall stamp our feet with new power
and old things will fall down,
we shall laugh, and institutions will curl up like burnt paper.

.

Jag grubblar lite på vad jag ska ta mig till med den här bloggen, eftersom jag inte kan tjöta vidare om "Lilla å" i all oändlighet. Projektet har liksom gjort sitt; som en milstolpe i den svenska litteraturen, en sorts punkt – eller ett komma, vad vet jag? – i en evighetslång debatt och som ett lyckat experiment, ett bevismaterial, där jag har talat om för världen att det faktiskt inte går att skriva obegriplig och meningslös poesi.

Det är en stor och viktig upptäckt, som jag ser det. Men nu håller jag ju på med annat. Närmare bestämt en roman, som jag hoppas ska bli klar om inte alltför länge. Sådant ska man i och för sig aldrig säga, för det finns hur mycket som helst som kan haka upp sig på vägen, men ändå ... Någon sorts slutspurt tycker jag ändå att jag är inne i.

Jahaja. Vad ska man kalla detta? En lägesrapport? Jag håller fortfarande på och läser den där atombombsboken och samtidigt har jag satt tänderna i "Historien om Gud" av Karen Armstrong. Eftersom dessa två är lite tjocka och mastiga så sticker jag emellan med annat mellan varven. Läste "Yarden" av Kristian Lundberg, till exempel, och Kennet Klemets nya: "All denna öppenhet som kommer". Himla bra, båda två! Bloggen får jag väl grubbla vidare på. Om någon eventuellt har ett bra tips på vad man kan använda den till så fram med det, bara!

Uppvaknande

I natt blev jag väckt av att jag hade en – tro det eller ej – metafor i huvudet. Och inte vilken metafor som helst, en riktigt tillkrånglad en var det också. Man kan verkligen undra varför. Var kom den ifrån? Vad betyder den? Ville den säga mig något och i så fall vad?

havets skjutdörrar av kopparvit asfalt

Sådan var den, metaforen. Helt surrealistisk och skum. Jag bara vaknade, pling, mitt i natten och så stod den där inför mig som en uppenbarelse. Inte som en synlig bild, alltså – jag har faktiskt svårt för att föreställa mig hur det där skulle te sig rent visuellt – utan som en mening, helt enkelt, med ord.