Lupiner på besök

Bild: Holger Ellgaard

Vissa av mina facebookvänner delar inlägg om lupiner just nu – det pågår någon sorts kamp för att bli av med dem, ledd av bland annat Fältbiologerna, som har utsett Sveriges nationaldag till Stora lupinbekämpardagen. Tanken bakom det hela är att lupinerna tar över, att de är aggressiva och brer ut sig på bekostnad av "inhemska arter" och att det i sin tur kommer att leda till att fjärilar och andra insekter får problem.

Eftersom jag blev förbryllad av detta massiva lupinmotstånd försökte jag hitta fakta som i stället talar för lupiner, men det var svårt; de flesta källor verkar vara överens om att lupinerna ska bort. Lupiner växer längs med vägar och järnvägar, eller, som det står i skriften Invasiva arter i infrastruktur, "kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer". Författarna till skriften är precis som Fältbiologerna och alla andra för lupinbekämpning, men säger ändå att:

Blomsterlupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. En studie har visat att blomsterlupiner kan ha en positiv effekt på humleförekomst och ökade även pollinerares besöksfrekvens till inhemska växtarter som växer i närheten av blomsterlupiner (Jakobsson och Padron 2014). Insekter kan alltså i vissa fall utnyttja invasiva växtarter som källor till föda.

Insekterna verkar klara sig, alltså. Men allt det andra kan man ju fundera på. Varför vissa arter kallas invasiva. Och om det alltid har varit så. Och hur det kommer att bli i framtiden, om det verkligen blir så att lupinerna tar över, eller om det kommer att hända något helt annat på ängar och vägkanter, något som är svårare att förutse? Det jag undrar mest över är kanske kortsiktigheten. Eller hur mänskligheten bygger upp sina sammanhang. Vi fixar och donar och grejar i naturen och tror att det är vi som bestämmer över den.

Eller så här: Först stör vi livsmiljöerna genom att hugga ner skogar. Sedan odlar vi och bygger och kör bil. Sedan växer det upp vissa arter i den nya miljö vi har skapat. Då tycker vi att det är inhemskt och bra. Men sedan kommer det lupiner! Och brer ut sig på bekostnad av våra gamla växter! Och då ska vi utrota lupinerna för att bevara ... ja, vad är det vi ska bevara? En viss sorts växter, från en viss tid, sådana som fanns på ängarna när boskapen betade där.

Nu står boskapen inne hela året. Men vi har kvar någon dröm om blommande ängar med fridfullt idisslande kor. Egentligen är större öppna gräsmarker inget naturligt tillstånd i Sverige, eftersom det är något vi människor har producerat genom skogsskövling, odling och hållning av domesticerade djur. Så, ja, hur aggressiva är egentligen dessa lupiner? Jämfört med motorsågar, modern djurhållning och bilar? Finns det inget annat sätt att tänka kring invasiva arter än att utrota dem?

Vett och etikett – vem bryr sig?

Vad är det med människor egentligen? Det känns som att jag allt oftare har fått anledning att tänka så. Inte för att jag har blivit mer misantropisk men för att ... det verkar ha hänt någonting? I mitt förra blogginlägg nämnde jag Magdalena Ribbing – jag saknar henne, hon gjorde ett bra jobb med att uppfostra vuxna, för det behövs. De behöver lära sig ta hänsyn, bete sig hyfsat och artigt, säga "tack" och "förlåt" och visa vanlig,  grundläggande, medmänsklig respekt.

Det här med att gå på en trottoar eller perrong, till exempel, det finns rätt många som inte vet hur man gör. De väjer inte, de försöker inte ens göra en liten gir åt sidan, utan de går rätt in i den mötande, ofta med en liten extra knuff, liksom med flit. Härom dagen hände det min dotter, jag gick bredvid och det var en rejäl gångväg, tre fyra meter bred, ingen smal passage. Emot oss kom en till synes normal vuxen kvinna, hon hade gott om plats, och ändå bestämde hon sig för att i full fart braka rakt på min dotter, och sedan raskt vidare med en grinig harang om att människor inte borde gå i bredd. Jag vände mig om och hojtade "det är bara att be om ursäkt", varpå kvinnan svarade med att sträcka upp båda långfingrarna bakom ryggen åt mig.

Vad gör man då? Ingenting. Men sådant där gör mig galen. Och i dag hände något liknande när jag kom hem från en promenad. Jag mötte killen som delar ut vår post, han kom ut genom porten, samtidigt som grannens lilla katt ville in. Killen struntade i det och såg sig inte för, släppte bara  dörren, så att katten inte hann igenom utan fastnade när dörren slog igen. Jag var på väg uppför trapporna och hann inte göra något, men såg hur katten sprattlade och kämpade och lyckades pressa sig baklänges ut igen. Det är en tung port. Och en liten katt. Jag sprang ut för att se hur den mådde, men den var rädd och flydde in i buskarna.

Killen var på väg in i huset bredvid och jag sa: "Du klämde den där lilla katten när du släppte dörren." Han tittade på mig, neutralt, helt nollställd, och svarade utan minsta engagemang: "Jaha, det var ju synd." "Du kanske kan se dig för nästa gång?" "Ja, det kanske jag kan göra." Fortfarande helt utan vad som skulle kunna kallas för en normal reaktion. Lite oro, kanske? Någon sorts "nejmen, hur gick det?" Eller till och med: "Hur kunde jag vara så klumpig? Herregud, stackars katt!" Ja, ni ser. Så här går det utan Magdalena Ribbing. Själv är jag uppenbarligen sämst på att uppfostra folk.