"Sånt som int ä nåt"

Det växte gullvivor i trädgården

Så här på kvinnodagen brukar man ju hylla sina kvinnliga förebilder – och den första jag kommer att tänka på är min mormor: Astrid Anna Linnéa, från Örnsköldsvik. Hon är ingen förebild på det där kaxiga, framåt, synliga sättet. Typ idrottshjältinna, uppfinnare, politiker, ja, ni vet. Det är ju sådana man oftast brukar hylla sådana här dagar, men min mormor var lågmäld, lekfull, underfundig ... av ett annat slag.

Jag var ofta hos henne när jag var liten, hon och morfar bodde i ett mystiskt sagohus. Där fanns mörka trappor, små glasdjur som stod på speglar och en flygel där mormor satte sig och spelade för mig. Peterson-Bergers Sommarsång, till exempel, eller Beethovens Månskenssonat. Vi lekte kurragömma, smög runt i klädskåp och garderober. Vi bakade kakor på ett marmorbord. Vi gav fåglarna mat vid kökstrappan, alla rester bars ut i ett stort, emaljerat fat. 

Min mormor jobbade som sekreterare på Mo och Domsjö när hon träffade min morfar, sedan flyttade hon med honom till Stockholm, Vasastan, och därefter

till huset på Lidingö. De fick sex barn. Mormor var hemmafru resten av livet. Jag tror att hon längtade tillbaka till Norrland ibland. Jag tror att hon tyckte om lugn och ro, i ett hus fullt av släktingar och gäster. När hon inte orkade städa la hon dukar över stöket. Det försvann, ett enkelt trick, ett trolleri.

På julen bakade hon världens godaste tårta. Med pajdeg och mandelfyllning. Ingen vet hur hon gjorde den, men hela släkten minns hur god den var. Hon gick alltid i klänningar, blå eller gröna. Gärna med någon brosch till, hellre glaspärlor än guld. Hon tyckte om småsaker, men var helt ointresserad av status och titlar. "Sånt som int ä nåt", sa hon med sin norrlandsdialekt. Jag tänker ofta på det där. "Sånt som int ä nåt." Det finns annat som är viktigt, det lärde min mormor mig.