På Norra begravningsplatsen ligger ett krossat hjärta. I en talldunge under ett monument i granit. Hjärtat tillhör Anna Charlier. Hon var förlovad med Nils Strindberg, en av de tre vetenskapsmännen som dog i Andrée-expeditionen på Arktis. De var spårlöst försvunna i över trettio år. ”Nu gör det mig intet om jag får slita ont” skrev Nils Strindberg i sin dagbok, ”bara jag en gång kommer hem.” Färden över Arktis växte till en myt. En strandad luftballong. En fotvandring med snöskor och slädar. En kylig sommar som övergick i iskall höst. Och Anna Charlier, hon väntade förgäves. Hon gifte sig till slut med en annan man. Men hon bevarade sin första kärlek i sitt hjärta. Hon behöll hans porträtt, hans bilder och hans brev. När de döda vetenskapsmännen anlände till Stockholm mottogs de som hjältar. Kistorna bars upp från kajen i ett sorgetåg. Kungen följde dem. Flaggor vajade på halv stång. Stadens alla klockor ringde, kanoner sköt salut. Bland blommor från hela världen fanns en krans: ”Till Nils från Anna”. Hon hade lämnat Sverige med sin make. De har en gemensam grav i Torquay. Men hennes sista önskan var att hennes hjärta skulle vila hos Nils Strindberg. Det fördes hit, till Andréegraven, och jordades där. I stillhet. I en liten silverkista. I skuggan av den berättelse som världen minns.
