Men det är en fröjd att läsa Beckett! Både det han skriver och det han säger. Jag hittar underbara saker överallt.
Som när det handlar om att misslyckas i Worstward Ho, till exempel: "Try again. Fail again. Fail better." Eller när han fick Nobelpriset och såväl han och hans sambo som hans förläggare tyckte att det var "en katastrof". Eller när berättaren i novellen Första kärleken tröttnar på sitt eget berättande: "Jag kommer bara ihåg att den handlade om citronträd, eller apelsinträd, jag minns inte längre vilket, och för mig är det en framgång bara att ha kommit ihåg att det handlade om citronträd, eller apelsinträd, därför att från de andra sånger som jag har hört i mitt liv, och jag har hört en del, för det är i praktiken omöjligt, verkar det som, att leva utan att höra någon sjunga, till och med så som jag levde, om man inte är döv, minns jag ingenting, inte ett ord, inte en ton, eller så få ord, så få toner, att, att vad, att inget, den här meningen har redan pågått tillräckligt."
Ja, det är en spännande och inspirerande värld jag tar mig in, men tanken är alltså att jag ska koncentrera mig på I väntan på Godot. Som det har sagts tillräckligt mycket om redan, det vet jag. Just därför tänkte jag att jag skulle säga lite till.
Bilden föreställer Michael Jonsson och Ingvar Hirdwall på Stockholms Stadsteater. Foto: Petra Hellberg.