2011-10-13

Guillou och obegripligheten

I senaste numret av Nöjesguiden intervjuas Jan Guillou av Pascal Engman, om politik, knark och musik. Det hela avslutas med några frågor om poesi:

Läser du poesi?

– Nej. Obegripligt! Och väldigt överskattat. Det sitter så fast i vår prestige att det här ska vara fint och det här ska man begripa – fast ingen gör det.

Men Jan, till och med jag förstår någon som Tomas Tranströmer, då borde du också kunna göra det?

– Folk säger det men det gör man inte egentligen. Hela mitt skrivande sedan sextiotalet och framåt går ut på klarhet, själva antitesen till poesi.

Att "ligga ner som en tvärgata", som Tranströmer skriver, är väl väldigt klart?

– Nej, det är fånigt.


Finemangs, eller hur? All poesi är obegriplig. När jag gick på Journalisthögskolan hade vi Jan Guillou som föreläsare en gång och jag minns det som ett par bra timmar. Han framstod som ödmjuk och sympatisk – helt olik den figur som brukar synas i media. Det gör mig lite skeptisk till sådana här uttalanden, tyvärr; man misstänker ju att det bara är ett taktiskt drag i kampen om läsarna. För övrigt tycker jag att Nöjesguiden har ryckt upp sig och blivit riktigt bra igen, efter en lång period av ... tja, obegriplighet.

3 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag har en gammal klockarkärlek till JG ända sedan han gjorde de första verkligt pionjäriga undersökande journalistiska TV-programmen på 80-talet, och ända sen han var på fest hos mig på 60-talet och var hur trevlig som helst, och ända sen nyss då jag såg honom i TV som en riktigt soft äkta man till ett ganska envist fruntimmer...he he.
Ja, ack ja; alla kan ju inte vara musikaliska och att inte kunna gilla poesi är ungefär samma sak.

Alltså; det går bara inte ihop med jakttroféer av buffel och lejon...Men jag tycker han kunde låta poesin få va, bara, utan att påstå att INGEN förstår den, bara för att inte han gör det.

Helena Looft sa...

Jag tror att de flesta kan lära sig att gilla poesi – det handlar ju om att läsa/lyssna på ett annat sätt, helt enkelt. Att inte vara så fixerad vid det som Guillou kallar "klarhet".

Men visst är det typiskt, det är många debattörer som gör så där – de har en egen åsikt eller ett eget problem som de envisas med att applicera på ALLA. Det kan vara otroligt provocerande, eftersom de liksom tar patent på verkligheten.

Gabrielle Björnstrand sa...

Ja, alla har sina gränser. Vi begriper inte jakttroféerna, han
begriper inte poesin.

Alla kan, det dom VILL. Men alla har inte samma öron/feeling/receptivitet/whatever.

Gränsfallet åt andra hållet är ju det där retro-nånting. Orka!