Kulturkontoret

The glass bottles of our ego

2011-12-17T09:41:00.004+01:00

I morse vaknade jag av en annan konstig dröm eller idé: ett bord som var något slags mellanting mellan kinaschack och flipperspel. Det skulle vara av trä, runt, och så skulle de som sitter omkring bordet kunna flippra iväg en liten metallkula, liksom från varsitt håll ... och, ja, vad som sedan skulle hända, det var lite oklart. I konceptet ingick i alla fall en ränna i kanten av bordet, så att kulan inte skulle rulla ner på golvet.

Inte vet jag var jag får sådant här ifrån, men det spelar väl ingen större roll. Drömmarnas, liksom Konstens och Herrens, vägar äro outgrundliga. Jag funderar fortfarande på vad det ska bli av den här bloggen – härom dagen fick jag faktiskt lust att skriva ett ilsket politiskt inlägg, men sedan rinner sinnet av mig och så tänker jag: Det är så många andra som hojtar. Jag orkar inte vara med i kören. Jag skrev en krönika om det en gång, Den stora tyckarmassan, och det som står i den gäller fortfarande, känner jag.

Men Lawrencedikten som jag citerar i texten tycks ha tappat radbrytningarna – den ska se ut så här:

When we get out of the glass bottles of our ego,
and when we escape like squirrels turning in the cages of our personality
and get into the forests again,
we shall shiver with cold and fright
but things will happen to us
so that we don’t know ourselves.

Cool, unlying life will rush in,
and passion will make our bodies taut with power,
we shall stamp our feet with new power
and old things will fall down,
we shall laugh, and institutions will curl up like burnt paper.

.

2011-11-27T14:07:00.003+01:00

Jag grubblar lite på vad jag ska ta mig till med den här bloggen, eftersom jag inte kan tjöta vidare om "Lilla å" i all oändlighet. Projektet har liksom gjort sitt; som en milstolpe i den svenska litteraturen, en sorts punkt – eller ett komma, vad vet jag? – i en evighetslång debatt och som ett lyckat experiment, ett bevismaterial, där jag har talat om för världen att det faktiskt inte går att skriva obegriplig och meningslös poesi.

Det är en stor och viktig upptäckt, som jag ser det. Men nu håller jag ju på med annat. Närmare bestämt en roman, som jag hoppas ska bli klar om inte alltför länge. Sådant ska man i och för sig aldrig säga, för det finns hur mycket som helst som kan haka upp sig på vägen, men ändå ... Någon sorts slutspurt tycker jag ändå att jag är inne i.

Jahaja. Vad ska man kalla detta? En lägesrapport? Jag håller fortfarande på och läser den där atombombsboken och samtidigt har jag satt tänderna i "Historien om Gud" av Karen Armstrong. Eftersom dessa två är lite tjocka och mastiga så sticker jag emellan med annat mellan varven. Läste "Yarden" av Kristian Lundberg, till exempel, och Kennet Klemets nya: "All denna öppenhet som kommer". Himla bra, båda två! Bloggen får jag väl grubbla vidare på. Om någon eventuellt har ett bra tips på vad man kan använda den till så fram med det, bara!

Uppvaknande

2011-11-03T22:28:00.004+01:00

I natt blev jag väckt av att jag hade en – tro det eller ej – metafor i huvudet. Och inte vilken metafor som helst, en riktigt tillkrånglad en var det också. Man kan verkligen undra varför. Var kom den ifrån? Vad betyder den? Ville den säga mig något och i så fall vad?

havets skjutdörrar av kopparvit asfalt

Sådan var den, metaforen. Helt surrealistisk och skum. Jag bara vaknade, pling, mitt i natten och så stod den där inför mig som en uppenbarelse. Inte som en synlig bild, alltså – jag har faktiskt svårt för att föreställa mig hur det där skulle te sig rent visuellt – utan som en mening, helt enkelt, med ord.

Guillou och obegripligheten

2011-10-13T10:01:00.005+02:00

I senaste numret av Nöjesguiden intervjuas Jan Guillou av Pascal Engman, om politik, knark och musik. Det hela avslutas med några frågor om poesi:

Läser du poesi?

– Nej. Obegripligt! Och väldigt överskattat. Det sitter så fast i vår prestige att det här ska vara fint och det här ska man begripa – fast ingen gör det.

Men Jan, till och med jag förstår någon som Tomas Tranströmer, då borde du också kunna göra det?

– Folk säger det men det gör man inte egentligen. Hela mitt skrivande sedan sextiotalet och framåt går ut på klarhet, själva antitesen till poesi.

Att "ligga ner som en tvärgata", som Tranströmer skriver, är väl väldigt klart?

– Nej, det är fånigt.

Finemangs, eller hur? All poesi är obegriplig. När jag gick på Journalisthögskolan hade vi Jan Guillou som föreläsare en gång och jag minns det som ett par bra timmar. Han framstod som ödmjuk och sympatisk – helt olik den figur som brukar synas i media. Det gör mig lite skeptisk till sådana här uttalanden, tyvärr; man misstänker ju att det bara är ett taktiskt drag i kampen om läsarna. För övrigt tycker jag att Nöjesguiden har ryckt upp sig och blivit riktigt bra igen, efter en lång period av ... tja, obegriplighet.

The Mug, en liten forts

2011-09-21T16:02:00.006+02:00

Jag gissar att ni är många som sitter och undrar hur det gick med den spännande Vistaprint-historien, där jag hade ett sådant himla sjå med att få ordning på the Mug. Faktum är att jag också undrar, för det hela slutade med att jag fick följande mejl:

Dear Helena Looft:
Thanks for contacting Vistaprint, where it's easy to make an impression for less.
The image was not stretched, we have ordered a PDF Proof of the Mugs so that you may have an idea of how the Mug should look upon arrival.
Once you have ordered your Proof, it may take from a few minutes up to an hour for your request to be processed. You will receive an e-mail informing you that your Proof is ready.
The confirmation e-mail will contain a link to access your Proof or you may follow the steps below:
Log on to www.vistaprint.se
Click on My Account at the top right of the page
Locate the My Resources area and click on My Proofs under My Library
Select the Proof for the document you wish to view
To view the proof, you will need to have Adobe Reader installed on your computer. If you do not currently have Adobe Reader installed, it is easy to install and available for free download at: http://www.adobe.com/products/reader/?promoid=DJDXD
Your document Proof should be reviewed for layout, content, spelling and clarity. However, you should not use this proof to validate color. Your monitor and your color printer will not precisely display or print the color that our commercial printers will produce.
Please note that your proof will be accessible for 30 days from date of ordering. Once it expires, it will be deleted from your account.
We hope you find this information helpful. Please feel free to contact us if you have any further questions.
Thank you for choosing Vistaprint.
Sincerely,
Xxxxxxx Xxxxxxx
Vistaprint Customer Service

Detta skulle föreställa ett svar på två väldigt enkla frågor. Jag ville veta 1) om "the outstretched å" var en sorts käck 3D-illusion och 2) om å:et skulle se likadant ut på den färdiga muggen som i den förbaskade previewen. Jag bad bara om ett simpelt "yes" eller "no" på dessa frågor men fick alltså i stället ovanstående svar. Så då kände jag att jag helt enkelt inte orkade mera. Jag hade ingen lust att logga in en gång till. Jag kände inte för att lokalisera My Resources och klicka på My Proof under My Library och studera en pdf som kanske kanske inte skulle se ut som den bild jag hade laddat upp. Men vi får väl se vad som händer. Det är möjligt att jag helt enkelt chansar och gör en till beställning någon gång.

That slippery medium

2011-09-17T18:39:00.005+02:00

"It is wrong to think that the task of physics is to find out how nature is. Physics concerns what we can say about nature."

Så brukade Niels Bohr säga till sina kollegor – han var dansk, fysiker, nobelpristagare och inblandad i Manhattanprojektet – apropå att vi alla sitter ohjälpligt fast i det språkliga. Såväl poeter som fysiker, alltså. Vad gör man åt det? Vet inte. Det går ju inte ens att vara obegriplig och meningslös.

På bilden sitter Niels Bohr och filurar och figurerar med Albert Einstein. Både citatet och rubriken på det här inlägget kommer från boken "The Making of the Atomic Bomb" av Richard Rhodes som jag håller på och läser just nu.

Flaskpost

2011-05-25T13:22:00.001+02:00

"Många stora konstnärskap leder inte till, ska vi säga, en upplevelse av storhet, ofta tvärtom till en form av förkrosselse. Det är en fråga om att våga hela tiden i ett liv som senare bara kommer att fyllas med en känsla av intighet. Mandelstam har använt en metafor som till slut blivit så allmän att den är banal: att skriva en dikt är som att kasta iväg en flaskpost. Vad man numera gör är att man kastar flaskan från yttersta udden först sedan man förbeställt en helikopter som strålkastarbelyser den och högtalare som ropar ut: 'Här kommer det flaskpost!' Det går inte. Har man inte modet att vänta tills flaskan eventuellt driver iland, förmodligen efter det att man är död, ja då kanske man inte ska skriva den där dikten."

Horace Engdahl, intervjuad av Carl Fredrik Holtermann i SvD City 1996

En bra berättelse skapar sig själv

2011-05-24T13:44:00.002+02:00

"Enligt min uppfattning består romaner och noveller av tre delar: berättandet, som för handlingen från punkt A till punkt B och slutligen till Ö; beskrivningen, som ger läsaren en känsla av närhet; och dialogen, som gjuter liv i persongalleriet i och med att de får mål i mun.
Du kanske undrar vart intrigen tog vägen i sammanhanget? Svaret – i mitt fall – är ingenstans. Jag tänker inte försöka övertyga dig om att jag aldrig byggt upp någon intrig, lika lite som att säga att jag aldrig har ljugit, men jag gör bådadera så sällan jag kan. Jag misstror intrigen av två anledningar: för det första är våra liv i stort sett intriglösa, även om vi försöker bygga in alla möjliga försiktighetsmått och detaljerade planer; för det andra tror jag att en intrig och en spontanitet som äkta skapande förutsätter inte går att förena. Det är lika bra att jag försöker vara så tydlig som möjligt i den här frågan – jag vill att du ska förstå att min grunduppfattning om hur bra berättelser blir till är att de mer eller mindre skapar sig själva. Författarens uppgift är att ge dem utrymme att växa (och att skriva ner dem, förstås). Om du kan se det hela på det viset (eller i alla fall försöka), tror jag att vi kan komma överens. Om du å andra sidan tycker att jag är galen, så är det helt okej. Du är inte den första."

Stephen King, Att skriva

I Adams barn

2011-05-18T13:10:00.005+02:00

Å! Sådana här böcker görs inte längre, hörni. Men man får vara glad att man kan studera dem på internet.

Som kontrast till min Lilla å-bok så skulle det vara kul att någon gång försöka göra något liknande. Alltså samarbeta med en konstnär och skriva om döden på vers med rim och allt. Jag ska fundera på det. Just nu jobbar jag med romanen. Har också planer på något slags psykoanalytiskt kärnkraftsprojekt där det undermedvetna i debatten ska undersökas. Och så borde ju Lilla å bli ljudbok någon gång ... Ja, det finns så mycket roligt och spännande att göra medan man lever. Så många idéer, så lite tid.

Dikten "Dödens Engel" skrevs 1834 av ärkebiskopen och akademiledamoten Johan Olof Wallin (1779-1839, kanske mest känd som författare till "Den blomstertid nu kommer") under en av koleraepidemierna i Sverige. Den här boken är illustrerad av Carl Larsson och publicerades 1880.

The lilla å Mug med stort M

2011-05-01T23:06:00.011+02:00

Den skojiga Vistaprinthistorien verkar bli en följetong, den också. Den 27 april, efter mitt dystra "thank you for nothing"-mejl fick jag nedanstående svar:

Dear Helena Looft:
Thanks for contacting Vistaprint, where it's easy to make an impression for less.
We have forwarded your inquiry to a supervisor who will contact you as soon as possible.
We apologize for the inconvenience and we appreciate your patience.
Thank you for choosing Vistaprint.
Sincerely,
Xxxxxx Xxxxxx 
Vistaprint Customer Service

Jag orkade inte ens bry mig – jag grubblar ju snarare på att göra en mugg någon annanstans, eller själv med potatistryck, som Karin föreslog i en kommentar här nedan – men sedan, två dagar senare, kom detta:

Dear Helena Looft:
Thanks for contacting Vistaprint, where it's easy to make an impression for less.
We have gone ahead and reupload the image to the Mug. Please feel free to log into your account and preview the Mug before completing an order.
The edited Mug is saved as "vp assist"
We do apologize for any inconvenience caused.
Hope you find this information useful. 
Thank you for choosing Vistaprint.
Sincerely,
Xxxxxx Xxxxxxx 
Vistaprint Customer Service

Och resultatet? Jo, det syns på bilden här. Ett lika utsträckt å, men mindre denna gång. Thanks for less than nothing och hur svårt kan det vara att förklara till exempel att "bilden ser konstig ut för att vi gillar att ha konstiga förhandsvisningsbilder, but the Mug will look marvellous när du får hem den"?

Please feel free

2011-04-21T17:05:00.010+02:00

Nu ska jag berätta den roliga historien om Vistaprint och deras kundservice – det är därifrån jag har fått mina muggar; jag beställde fyra stycken och sedan tänkte jag beställa några till. De första såg jättefina ut, det var inga problem med dem över huvud taget, men när jag skulle beställa nya såg förhandsvisningsbilden hos Vistaprint plötsligt konstig ut. Å:et på muggen hade liksom sträckt ut sig på bredden och Vistaprint hade lagt in några nya instruktioner som man var tvungen att följa.

Det var väl inget konstigt med det, jag gjorde som det stod, men det fungerade inte. Å:et fortsatte att se utsträckt ut. Jag ska inte trötta ut någon läsare med tekniska detaljer – jag nöjer mig med att försäkra er om att jag gjorde precis som man skulle och att jag till och med bad min lillebror om hjälp; han är i reklambranschen och kan allt om tryck så det handlade definitivt inte om ointelligens eller sbs eller något annat i den vägen.

Det roliga började sedan, när jag skulle klaga hos Vistaprint. De har bara kundservice på engelska, nämligen, och man får välja på att ringa eller mejla. Jag föredrog mejl eftersom jag inte är någon hejare på English när det kommer till technical details och därmed related problems och jag försökte med många fina krumbukter och omskrivningar förklara mitt dilemma – att jag hade gjort a mug with the Swedish letter å on it och att the design såg strange ut och att jag hade bett min very super special professional-in-the-printing-business brother om help osv, varpå jag fick följande meningslösa svar:

Dear Helena Looft:
Thanks for contacting Vistaprint, where it's easy to make an impression for less.
We have made the requested changes to the Mug. Please feel free to log into your Account and review the document before placing the order.
Should you wish to edit your document prior to placing your order, you can click the “Edit” button located in the Portfolio.
We apologize for any inconvenience you may have experienced. Please feel free to contact us if you have any further questions.
Thank you for choosing Vistaprint.
Sincerely,
Xxxx Xxxxx
Vistaprint Customer Service

Alltså, muggen såg exakt likadan ut, så vad the requested changes skulle föreställa har jag ingen aning om. Jag skickade nedanstående mejl:

Original Message:
Date Sent: 4/12/2011 15:44
Dear Xxxx Xxxxx,
thank you for your answer, but the problem is not solved.
The letter å on the mug is still stretched out, in the same way as before (see the attached picture). If you look at the ring above the a, you can see that it is oval, not round as it should be. The first four mugs I ordered didn't look like this.
Best regards
Helena Looft

och samma dag fick jag följande svar:

4/12/2011
Dear Helena Looft:
Thanks for contacting Vistaprint, where it's easy to make an impression for less.
We have made the requested changes to the Mugs once more. Please feel free to log into your Account and review the document before placing the order.
Should you wish to edit your document prior to placing your order, you can click the “Edit” button located in the Portfolio.
We apologize for any inconvenience you may have experienced. Please feel free to contact us if you have any further questions.
Thank you for choosing Vistaprint.
Sincerely,
Xxxx Xxxxx 
Vistaprint Customer Service

Exakt samma svar, som synes, förutom de små orden "once more". Man kan verkligen se den illvilliga BOFH:en framför sig och den förtjusta minen när hon – ja, det var en hon i det här fallet – petar in två små extra ord i mejlmallen utan att ha gjort någonting. Så jag skrev att jag inte kände mig det minsta free utan snarare lite irritated eftersom ingenting hade hänt. Då bytte Vistaprint taktik och föreslog att jag skulle ladda upp en ny bild. Jag skulle också vara vänlig och notera att jag kunde beställa samma mugg som jag hade beställt tidigare. "Thank you for choosing Vistaprint" etc.

Jag svarade förstås att jag hade laddat upp massor av bilder redan och att jag inte ville beställa någon mugg om jag riskerade att få gå igenom samma hopplösa klagomålsprocedur en gång till och ställde den raka och enkla frågan om det möjligen kunde vara så att muggen såg tossig ut på hemsidan men att den ändå skulle bli okej vid själva beställningen. I dag, efter fem dagar, kom detta mejl:

Dear Helena Looft:
Thanks for contacting Vistaprint, where it's easy to make an impression for less.
We recommend that you re-order the Mug as you did previously as we do not have any other suggestion at this time.
Please follow the steps below to re-order documents from your Vistaprint Account.
1. Visit our website at: www.vistaprint.se
2. Click on: "Sign in Now" at the top of the page  
3. Enter your account information and click the "Sign-In" button
4. You will be taken to the: "My Account" page  
5. Click on "See Full Portfolio"  
6. Find the document you wish to reorder. (Please note the padlock icon next to your previously ordered document. This means the document is locked and cannot be changed.)  
7. Click "Order Doc" next to the documnt you wish to re-order.
8. Complete the checkout process.
If you need to make changes to a locked document in your Portfolio, click "Edit Doc", make your changes, and the system will save the new document in your portfolio. You may want to rename the new document to avoid confusion and re-ordering the wrong document.
Please note that there is no limit to the number of reorders you may place. We are happy to have you order our free 250 business card offer, or any of the other fine items in our product line, as many times as you like.
We hope you find this information helpful. Please feel free to contact us if you have any further questions.  
Thank you for choosing Vistaprint.
Sincerely,
Xxxxxx Xxxxx 
Vistaprint Customer Service

Å ja ba:

*deep sigh* And no, the information has not been helpful at all. I would have preferred straight answers to my questions instead of useless pre-written instructions.
Please feel free to contact me if you have any apologies.
Thank you for nothing.
Sincerely
Helena Looft
Writer and journalist

Å, vilket gott kaffe

2011-04-01T13:24:00.006+02:00

Tjo, vad det (inte) var livat här på Kulturkontoret just nu, men jag fördjupar mig för tillfället i en helt normal roman och är som uppslukad av det arbetet. Eller, ja, normal och normal, men det är inte något uttalat språkmaterialistiskt projekt den här gången i alla fall.

Jag kan ju i alla fall berätta att jag mejlade manusförfattarna till nyss nämnda Bamseavsnitt – Jens Hansegård och Joakim Gunnarsson – för att höra om det skulle bli någon fortsättning med Reinard och hans vurm för språkmaterialismen. Det var tydligen Jens Hansegård som var ansvarig för just den biten och han har inte hört av sig; Joakim Gunnarsson, däremot, tyckte att det var kul att jag uppskattade serien.

Sist men inte minst så måste jag tala om att jag har gjort sådana här stiliga å-koppar! Den som vill får gärna beställa en från mig. Ju fler som beställer desto billigare blir det, men för tillfället är de ganska svindyra – 120 kronor styck. Man kan också se det som att ju färre som beställer desto exklusivare blir det. Hur som helst så är de trevliga att dricka kaffe ur.

Bamse och språkmaterialismen

2011-02-20T12:59:00.017+01:00

I senaste Bamse, nummer 3/11, visar det sig att skurken Reinard Räv inte bara är smart och beläst utan också en varm anhängare av språkmaterialismen. Han knycker Lille Skutts bibliotekskort och lånar 725 böcker – alla kommer tillrätta på slutet utom en som har titeln "Språkmaterialistisk poesi". Den behåller Reinard och i sista rutan läser han den liggandes på en filt i gröngräset med ett glas rönnbärsvin.

Avsnittet har uppmärksammats både av Björn Wiman i Dagens Nyheter och av Niklas Darke i Expressen och jag får nog hålla med Darke om att Reinard är en hjälte som tar sig an den obegripliga poesin.

Men det bästa av allt är ju att det faktiskt är min bok han läser! Eftersom det bara finns en enda, äkta, självutnämnd språkmaterialistisk diktsamling i Sverige förutsätter jag att det är "Brusa högre lilla å" i lätt förklädd form som Reinard har tagit till sitt hjärta.

En lättnadens suck

2011-02-14T21:38:00.007+01:00

Så där ja. Tack och lov. Böckerna var alldeles fina och ser ut precis som de ska. Hoppas bara att de gör det för alla som beställer, annars får ni höra av er och klaga och säga att era ex kommer från fel tryckeri.

Nästan som julafton

2011-02-13T11:12:00.003+01:00

Titta! Nu har jag varit och hämtat ett paket från Vulkan. Med mina nya, omtryckta och felfria böcker. Det ska bli spännande att se om alltihop har fungerat som det ska. Förhoppningsvis så betyder det ingenting att den här bilden, som jag tog med mitt fota-med-datorn-program, råkade bli den 666:e i ordningen.

Å-kort i t-banan

2011-02-03T09:40:00.010+01:00

Nu har mitt Lilla å-projekt tagit klivet in i en annan sorts kommunikationsnät, nämligen det som tillhör Storstockholms lokaltrafik. Jag har designat ett stiligt Access-kort till SL:s tävling och hoppas förstås på att komma sist. Eller något sådant. Huvudsaken är att ingen fattar vad som avses. Men rösta gärna på mitt lilla å-kort ändå!

Vulkanbesök

2011-02-02T16:27:00.004+01:00

Inte vet jag om det var mitt mejl till Linda Skugge som gjorde susen, men nu har jag äntligen varit och hälsat på hos Vulkan. Jag fick träffa personen bakom alla smajlisarna; han var mycket trevlig och granskade mina medsläpade böcker och förstod med en gång vad som blivit fel.

Det är tydligen så att Vulkan använder sig av olika tryckerier och att de pressar ihop sidorna i böckerna på olika sätt. Och eftersom det andra tryckeriet inte pressar lika hårt som det första så blev omslaget för litet, ja, alltså som på bilden här. Konstigt vad? Att det kan bli sådan skillnad. Det är den där berömda valfriheten som ställer till det, än en gång.

Vulkankontoret ligger på Drottninggatan – där fanns en hel del folk, rätt mycket vitt och ett föredömligt litet lager med bara de böcker som säljs allra mest. Inte mina, med andra ord. Sedan fick jag säga hej till chefen. Han såg lite trött ut, men lovade mig nya böcker i alla fall.

Morr

2011-01-25T14:23:00.006+01:00

Så här ser omslaget ut på de två senaste böckerna jag beställde. Det fattas en snutt i kanten, som ni ser. Kanske ingen stor grej, men den här boken är trots allt ett konstverk, och betalar man 314 spänn plus frakt så förväntar man sig att varan ska vara okej.

Och, ja, nu är jag lite sur, faktiskt, och har skickat ännu ett mejl till Vulkan.

Trassel med Vulkan

2011-01-18T13:41:00.006+01:00

Alltså, Vulkan ... Det är jättebra att det finns, det är fantastiskt att man kan få göra böcker helt gratis där, men när saker och ting inte funkar så grumlas ju entusiasmen och glädjen lite grann. Som alla trogna läsare av den här bloggen minns så hade jag problem med trycket när det gällde "I väntan på support" – det hände konstiga saker med text som föll bort och bilder som inte blev snygga etc.

Nu har det trasslat till sig med "Brusa högre lilla å" också ... eller, nu och nu, det hände i oktober närmare bestämt. Då beställde jag två ex som hade för korta omslag – det fattas en halv centimeter i kanten på framsidan – och detta hände efter att både jag och andra köpare hade fått fina, helt felfria ex. Det är alltså inte min pdf som har ställt till det utan det har hänt något vid beskärningen av boken, och nu har jag diskuterat problemet med Vulkan i olika omgångar.

Först skrev jag ett mejl och begärde nya böcker, men jag fick inget svar och efter en månad hörde jag av mig igen. Det funkar så, har jag märkt, att ingen svarar när man klagar, åtminstone inte förrän man börjar hojta och låta lite desperat. Så det gjorde jag. Jag skrev "hallå, hallå" med utropstecken och frågetecken och då fick jag ett svar direkt. "Kort om folk" och "sjukdom" var orsaken till det sena svaret och efter några turer och förklaringar fick jag löfte om att nya böcker skulle skickas hem till mig.

Men nej. Ingenting hände den gången heller. Så i slutet av december skickade jag ett mejl igen. En ny person dök upp och nya förklaringar krävdes – till exempel fick jag lov att reda upp missförstånd som det här:

"När jag kollade in filen till din inlaga såg den UNDERLIG ut. Jag är ingen expert på poesi men 400 sidor med å är nog inte avsiktligt."

Jag skrev förstås att man inte behöver vara expert på poesi för att uppskatta boken och efter sjuttifjorton smajlisar och ömsesidiga artigheter undrade så Vulkan om jag kunde komma upp på kontoret och visa mina felaktiga ex. Det kunde jag förstås, jag hade ingenting emot att ta mig till Drottninggatan, och det skrev jag också, jag frågade vilken tid som kunde passa, och sedan blev det alldeles tyst igen.

Och så har det varit sedan den 4 januari. I dag skrev jag ett nytt mejl och nu väntar jag med spänning på den rafflande fortsättningen ... Ska jag få förklara mig för tredje gången? Kommer jag att få göra ett besök på Vulkankontoret? Får jag över huvud taget något svar på mitt mejl?

Gott nytt å!

2011-01-03T17:43:00.003+01:00

Oj, vad jag kom av mig efter förra inlägget ... Poesidebatt är ingenting för mig, känner jag. För min del får alla som vill skriva från hjärtat och med kniven på strupen, det är ingenting som jag har lust att lägga mig i, egentligen. Jag tycker att det är helt okej att skriva för sig själv, svävande i ett historiskt vakuum, också. Jag skulle gärna läsa en text som var instängd, tvingande och vit. Och hitta det nya? Tja, jag vet inte. Jag fick för mig något där, tror jag. Jag tar och säger emot mig själv igen. Det kan man gott göra. Annars blir det så tråkigt. I varje fall när det gäller poesi.

Det funkar inte längre

2010-11-22T13:38:00.008+01:00

Nu har jag också läst Ola Klippviks Arga poesiskolan i Expressen, och fäste mig vid hans angrepp på poesin som sådan. I varje fall förstår jag artikeln på det viset: Det som skrivs just nu är inte angeläget, menar Klippvik. Poesiläsarna finns, men lyriken flyr sin kos. Publiken letar efter något att leta efter; poeterna har glömt sina läsare och traditionen betyder ingenting.

Det handlar om att ha något på hjärtat; gärna med kniven på strupen. Många verkar nöjda med att sitta vid sin Macbook och skriva för sig själva, svävande i ett historiskt vakuum. Så blir ”texten” som skulle befria därefter. Instängd. Tvingande. Vit.

Problemet, som jag ser det, är varken publiken eller poesin. Problemet är att det som förr var gångbart inte funkar i dag. Visst är det fint att "ha något på hjärtat" och skriva "med kniven på strupen" – men ingen tror längre på en dikt som tror på sig själv så till den milda grad. Man kan tjöta sig blå om poesins makt och betydelse och eviga värden, men det måste finnas ett tvivel där också, annars blir det fundamentalism av alltihop.

Själv tror jag att poeternas uppgift är att försöka hitta det nya. Hur säger man det som ska sägas ännu en gång? Den som skriver måste söka sig fram i något slags ordens urskog, med ficklampa, i mörkret, bland ogenomträngliga snår. Någon kanske plockar upp en sten, en annan kanske hittar en bit mossa, en tredje intresserar sig för ett konstigt träd.

Och sedan kan alla bråka om ifall stenen eller mossan eller trädet är det intressanta, eller om vilken ficklampa som fungerar bäst. Det är ändå samma grej. Man kan kalla sig Magiker eller Textarbetare. Urskogen ligger där den ligger och ingen kommer någonsin igenom den.

Släktingar

2010-11-17T10:35:00.002+01:00

Mitt "Lilla å"-verk är i gott sällskap – här är några exempel:

· Åke Hodells igevär
(rolig kommentar under: "vafan?")

· Carl Fredrik Reuterswärds Prix Nobel
(det är lite läskigt när han viskar "komma", bara så att ni är förberedda)

· Sonja Åkessons Neeijjj
(med fin uppläsning här – tack till Thomas Sjösvärd för tipset!)

Bonus: En fin hund!

Ett (miss)lyckat experiment

2010-11-10T22:09:00.002+01:00

Ja, "Brusa högre lilla å" var ju ett experiment – jag ville ha svar på frågor som: går det att skriva en meningslös bok? är det möjligt att låta bli att kommunicera? finns det poesi som inte säger någonting? – och jag måste säga att det har lyckats. Eller misslyckats, det beror på hur man ser det, men alla som har anklagat språkmaterialismen för att vara allt detta – meningslös, ickekommunikativ, obegriplig – kan nu ta del av resultatet i alla fall. Det vill säga: Även om man försöker av alla krafter så går det inte att låta bli att kommunicera, det har jag upptäckt under de senaste månaderna.

"Brusa högre lilla å" har talat till människor på många sätt och i olika sammanhang. Visst finns det några som inte har förstått, men de allra flesta har ändå blivit glada, roade, intresserade, förtjusta och haft någonting att säga, svara, tillföra till mitt projekt. Ingen av mina andra böcker har fått så stort gensvar på så kort tid, och det känns i alla fall på något sätt lite fint att ha visat att det som språkmaterialismen har anklagats för, det är helt enkelt inte sant. "Brusa högra lilla å" kan användas som bevismaterial från och med nu och för all framtid, av alla poeter som vill försvara sig mot anklagelser om obegriplig poesi.

En oförstörbar materia

2010-11-01T14:34:00.017+01:00

Jag har aldrig tidigare förstått mig på Ekelöf. Det har känts lite konstigt, eftersom han är en av De Stora, och dessutom en poet som många av dem jag själv gillar har tyckt om och inspirerats av. Jag fick hans samlade dikter i två volymer i present för tio år sedan, men lyckades aldrig ta mig in i hans poesi. Jag har gjort många försök, men det var som om han inte talade till mig, eller som om vi inte talade samma språk.

"Jag är en främling i detta land men detta land är ingen främling i mig" – vadå, tänkte jag, vad är det för skillnad, om man, som jag, inte bryr sig om att dra en gräns mellan "land" och "mig". Eller den där berömda raden om att "det som är botten i dig är botten också i andra" – den har jag heller inte riktigt begripit mig på. För det första så har jag ingen botten, jag tycker att jag rör mig mera horisontellt genom avgrunderna. För det andra så tycks mina problem alltid vara bara mina; mitt mörker har jag känt mig ensam i. Det som är toppen i mig, däremot, det är toppen också i andra! Glädje, gemenskap, diskussioner, fest.

Nåväl. Nu har jag ändå äntligen upptäckt Ikonen. Jag läser litteraturvetenskap på universitet, tredje terminen, med fördjupningsämnet svensk mellankrigslitteratur. Till nästa seminarium ska vi diskutera den modernistiska lyriken, bland annat en del dikter av just Ekelöf. Och si! Nu har jag suttit hemma och läst och jag vet inte vad som hände, men det var plötsligt som om någonting öppnade sig. Det där med dikter är inte så lätt att förklara – men gissa om jag är lycklig, och särskilt fäste jag mig vid den här, Dedikation:

Med kärlek till en kropp, till en själ, till en kärlek. 
Med tillgivenhet till den och den, till det och det, till en oorganiserad godhet. 
Med likgiltighet till ingen. 
Med ironisk avund till en ironisk evighet, till tinget i sig och en oförstörbar materia. 
Med hat till den förkrossande allmänna dumheten, till staten och lagarna, familjen och kyrkan, lögnen och rädslan. 
För att skända den falska oskulden, för att skövla de vackra fasaderna, för att tvinga renligheten att se sin smuts och förnuftet att inse sitt vanvett, för att vitmena grifterna, för att utplåna skrifterna. 
På ruttnande högar av akantusblad skall själarna falla i sanningens våld och kropparna brinna i kärlekens eld då den tiden kommer en gång. 
Då den tiden kommer skall vi få kraft att leva varandras liv och rätt att leva vårt eget.

Å-möte och ljudfunderingar

2010-10-27T20:49:00.006+02:00

I dag har jag varit och träffat å-poeten Annasara Svanteson! Hon var på besök i Stockholm och vi sågs vid Odenplan, åt turkisk mat och diskuterade bilddikter, Apollinarie, språkmaterialism, förlag, egenutgivning, psykiatri och mycket annat. Det var väldigt trevligt och kanske gör vi någon gång en gemensam uppläsningstur till Åland eller Å kyrka i Östergötland.

Jag håller också som bäst på och funderar på "Brusa högre lilla å" som ljudkonstverk. Att ge ut den som ljudbok verkar uteslutet (jag har ringt runt till några olika förlag och fått reda på att det kostar 100.000 att producera en titel, vilket gör experimentell ljudpoesi till om möjligt ännu mindre hårdvaluta än den i pappersform) men förhoppningsvis finns det möjligheter att göra någonting utanför förlagsvärlden även där.

Så just nu grubblar jag över frågor som: Kan "Lilla å"-projektets idé på något vettigt vis översättas från skrift till ljud? Hur låter ett meningslöst ljudkonstverk? Om man till exempel säger "å" utan att kommunicera, vad blir det för sorts läte eller tal? Det är ju viktigt, känner jag, att även ljudkonstverket ska vara meningslöst och ickekommunikativt. Ja, alltså, jag måste ju ändå se till att börja där. Sedan kan man ju gissa vad som händer: Det kommer att uppstår mening lik förbannat, men det får jag väl i så fall ta.

Å-dikt

2010-10-14T10:26:00.000+02:00

Å i våga
Ä i väga
Ö i väg för våg

av Annasara Svanteson

Mening och kommunikation

2010-10-13T19:44:00.006+02:00

När jag gjorde "Brusa högre lilla å" försökte jag verkligen göra något meningslöst och ickekommunikativt, men det var svårare än jag trodde. Olika idéer och frågor omkring det lilla å:et dök hela tiden upp medan jag jobbade med projektet och jag hade fullt sjå med att försöka värja mig mot sådant som symbolik, handling och innebörd.

Vad innebär det till exempel att å:et rör sig från vänster till höger? Kan ett å vara mer än en bokstav eller ett vattendrag? Ett utrop, till exempel? Vad betyder det i så fall? Och hur kan man se på själva rörelsen över sidorna, tomrummen, pagineringen? Naturligtvis hade jag inget svar på den sortens frågor, men bara att de fanns där gav på något sätt en vink om en mening med alltihop. Det är ju sådant som författare ofta säger: "Jag vill att min bok ska väcka frågor, men jag har inga svar."

Det har väl också varit lite si och så med ickekommunikationen. Boken och manifestet har genererat en hel del uppmärksamhet. Media har reagerat, mina vänner har kommenterat och diskuterat och människor jag inte känner har hört av sig och varit intresserade. I går fick jag till exempel ett brev på posten, från Annasara Svanteson som berättade att hon har skrivit å-dikter i tio år! Hon skickade med några av sina "ordlekar", som hon kallar dem, och en krönika från 2004 ur Ljusdals-Posten – "Bokstavstrogen" är rubriken – där hon skriver:

"Själv är jag trogen bokstaven å. Å består av två tecken A och O, ett stort A och ett litet o. A och O, begynnelsen och änden. Början och slutet. Livet öppnar sig och sluter sig runt en å och ett å."

Lilla å brusar vidare

2010-10-09T10:16:00.005+02:00

I det nyligen utkomna numret av Språktidningen uttalar jag mig om mitt Lilla å-projekt och till min glädje såg jag också att bloggen Den perfekta partnern tycker att boken och manifestet är hilarious.

I senaste Cora, nummer 22, skriver jag själv under rubriken "En förnekad och bespottad genre" – finns dock endast att läsa i papperstidningen.

Onödiga ord

2010-09-28T14:28:00.001+02:00

"Writing becomes not easier, but more difficult for me. Every word is like an unnecessary stain on silence and nothingness."

Samuel Beckett i en intervju i Vogue 1970

Ett obebott land

2010-09-23T11:49:00.005+02:00

Målningen på bilden heter The Scapegoat, av William Holman Hunt. Han gjorde den vid Döda havet på 1850-talet – "a scene of beautifully arranged horrible wilderness" skrev han i sin dagbok om landskapet – och på ramen finns ett citat från Tredje Mosebok:

And the Goat shall bear upon him all their iniquities unto a Land not inhabited.

I den svenska Bibeln står det "ödemarken", men "not inhabited" betyder snarare obebott. Så vad vet man? Den här syndabocken kanske hittar ett land att bo i, när den springer iväg med den svenska poesin.

The subversion of meaning

2010-09-18T12:38:00.001+02:00

"If all plots somehow tell the story of their own marring, then perhaps it could be said that all plots are plots against authority, that authority creates the scene of its own destruction, that all stories necessarily recount by their very existence the subversion of the father, of the gods, of consciousness, of order, of expectations, or of meaning."

Barbara Johnson i Melville's Fist: The Execution of Billy Budd

Baudelairesk materialism

2010-09-14T14:12:00.000+02:00

– Hädanefter finns du inte, o levande materia!
annat än som ett granitblock omgärdad av dunkel fasa,
slumrande i fonden av ett disigt Sahara.
En gammal sfinx, obemärkt av en sorglös värld
bortglömd på kartan, och vars svårmodiga sinne
endast sjunger för den nedgående solens strålar.

från Spleen II

Barn och miljö

2010-09-12T12:01:00.003+02:00

Jag har inte läst Joar Tibergs nya diktsamling, men efter vad jag förstår så påminner den en del om "Brusa högre lilla å". Åtminstone på så sätt att båda böckerna består av lite text och mycket tomrum – och det här kan man ju rent miljömoraliskt fundera på.

Barn, till exempel, reagerar – det har jag själv märkt, och även fått bekräftelse på via en diskussion på Facebook – eftersom sådana här böcker är ett så uppenbart slöseri med träd.

Någon skrev att hans dotter gärna ville börja rita i en diktsamling med få ord på varje sida, att allt det där vita papperet blir en frestande yta att fylla med egna teckningar. Och varför inte, tänker jag? Det skulle kanske skapa någon sorts dialog, att använda "Lilla å" som ritblock. I en kommentar här kom ju också barnboksaspekten upp.

Impopulär bokstav i Finland

2010-09-09T09:08:00.003+02:00

Å:et verkar vara något relativt nytt i svenskan, både som ljud och som bokstav – det utvecklades från ett långt a-ljud och först på 1500-talet började det skrivas som ett a med ett litet o ovanför.

Även norskan och danskan använder å, men i Finland ses bokstaven ibland som en symbol för just det svenska språket. I en kampanj mot obligatorisk svenskundervisning används den här symbolen – men observera att det är stora Å som slängs i papperskorgen, inte lilla å!

"Pois pakkoruotsi" betyder ungefär "Bort med svenskakravet"

Känslor

2010-09-04T19:57:00.003+02:00

En annan sak som hände under arbetets gång var ju att jag fick känslor för det lilla å:et. Jag tyckte det var fint och uttrycksfullt i all sin ensamhet. En envis liten bokstav som strävar från vänster till höger. Och i början ville jag helst inte putta iväg det alls. Jag tyckte det kändes bäst att ha det längst ner på sidan till vänster. Att det skulle iväg uppåt och åt höger kändes jobbigt, av någon anledning. Det kändes också som om mina tankar och de samtal jag hade och den musik jag lyssnade på under arbetets gång vävdes in i boken. Som om där egentligen finns allt möjligt annat i tomrummen. Solljuset från skärgården, mönstret i min bordsduk i köket, ett sommarprogram på radion osv. Det ser ju inte läsaren, men jag tänker mig att det vore roligt om någon verkligen tog sig igenom boken från pärm till pärm på samma sätt. Och, alltså, samtidigt fyller i med sitt eget ljus, stämningen i rummet och det som hörs och syns och känns under tiden – kanske kommer det att sitta där sedan som ett avtryck runt omkring det lilla å:et.

Estetik, förståelse och mening

2010-09-01T12:11:00.007+02:00

Nu när jag har berättat hur jag gjorde själva diktsamlingen rent praktiskt och tekniskt så ska jag också säga något om det estetiska. När jag gjorde om formatet från A4 till A5 så fick jag ju också göra om bruset, eller mönstret – det som syns på bokens framsida. Det som föreställer å:ets väg från början till slutet; jag försökte göra det slumpmässigt, men det har ju ändå något slags form. I den första versionen var mönstret mycket mera hoppigt, å:et skuttade längre ut mot kanterna ibland. I version två drog jag ihop det mera och först störde det mig att jag var tvungen att ändra över huvud taget, att jag inte kunde få samma bild när jag hade vant mig vid den jag hade först.

Dessutom påverkades jag av andras reaktioner. Om någon kom förbi och sa "vad snyggt" så blev jag glad. I rimlighetens namn så borde jag ha uppskattat kommentarer som "vad gör du?!" och "vad ska det där vara bra för?" och "jag fattar ingenting!" Hela bokens tillkomst styrdes förresten av det stöd jag fick bland mina vänner. I första vändan, för några år sedan, var det ingen som nappade på idén. När jag förklarade mitt projekt möttes jag av oförståelse och förvirring. Det borde ju ha triggat mig, men det blev tvärtom. När det sedan, i somras, fanns en kompis som blev entusiastisk så fick det mig att sätta igång med alltihop.

Nåväl. När det gällde å:nas placering försökte jag undvika ett mönster, men det blev ju ändå en sorts bild. Ja, man skulle till och med kunna säga att å:na liknar en brusande å när man ser dem sådär tillsammans. Den blå färgen på omslaget förstärker intrycket av vatten och en ickebokstavlig å. Jag vet ju att jag någonstans hela tiden har fastnat i bilder, jag har letat efter begriplighet, syfte och sammanhang. Den delen av mig är stark. Man kan nästan säga att den har vunnit. Över den delen som har försökt att undvika mening och kommunikation. Jag känner ett stort motstånd mot det som bara är slumpmässigt och kaotiskt. Gör inte alla det? Vem gillar världens undergång?

Uppochnervänd debatt

2010-08-28T16:48:00.005+02:00

I dag fick jag se att Aftonbladet har skrivit om mitt Lilla å-projekt i veckan. "Looft sänker lyrikdebatten" var rubriken och i texten säger Kristian Lundberg att jag har "fört upp debatten en nivå".

Lite kul, och talande när det gäller en konflikt som är som gjord för paradoxer och missförstånd.

Hur som helst så har boken och manifestet fått en hel del uppmärksamhet – exempelvis även i Upsala Nya Tidning och Dala-Demokraten – och det är bra för det betyder att folk nu har förstått att språkmaterialismen, det är jag.

Börja om från början

2010-08-22T16:32:00.014+02:00

Ja, här ser man en skärmdump med de olika dokumenten jag skrev om. Med de osynliga tecknen synliga och allt. Dokumentet till höger är sammanfattningsdokumentet. Det i mitten är radräknaren. Och till vänster, under de båda andra, ligger innehållet, själva boken, och här befinner jag mig på sidan femtiofem.

Som synes är det väldigt gyttriga rader. Och det här är alltså i början av arbetet. Eller, det är det egentligen inte. Jag fick nämligen göra alltihop en extra gång.

Jag satt i lugn och ro på en ö i Stockholms skärgård i den första vändan och jobbade med det här några timmar varje dag. Pluppa ner, kopiera, klistra in, lägg till ny rad ... Medan sommarvinden blåste över havet utanför. Jag släppte ut en humla, drack kaffe med min pappa och min syster, pratade med barn och fastrar och kusiner som kom och gick. Det gick bra att vara halvkoncentrerad, i alla fall när jag hade kommit in i det. Helt okoncentrerad kunde jag inte vara. Då hakade det upp sig och blev fel.

Men hur som helst, jag gjorde över sex hundra sidor. Och sedan skulle jag ladda upp boken på Vulkan när jag kom hem. Jag hade inget internet därute på landet. Men det visade sig att jag hade tänkt fel. Jag hade glömt det där med storleken på boken, att alla böcker på Vulkan ska vara i A5-format. Mitt manus var i A4. Och det var ju inte bara att ändra. För då skulle alla å:na hoppa fel igen.

Alltså fick jag sätta mig och börja om från början. Med lite färre rader, naturligtvis. Men sammanlagt så har jag säkert gjort ett par tusen sidor. Om man räknar med alla tester och misslyckade försök.

Osynliga tecken

2010-08-21T23:14:00.006+02:00

Ja, nu ska vi se ... Var var jag någonstans? Jo, jag var på sidan 80 och hade blivit trött på att räkna och bestämde mig för att använda tre dokument.

Alltså hade jag innehållsdokumentet (med själva boken), sammanfattningsdokumentet (med alla å:n tillsammans, som på omslaget) och radräknardokumentet (där jag kunde hålla koll på vilken rad jag egentligen befann mig på).

Sedan gjorde jag som så, att jag började i sammanfattningsdokumentet, där jag pluppade ner ett å. Det nedersta, för att få fatt på ett i taget; det hamnade på nästa sida för sig självt. Jag kopierade å:et, gick till radräknardokumentet och klistrade in det på översta raden där. Sedan la jag till en rad, kopierade hela rasket och klistrade in det på aktuell sida i innehållsdokumentet. För att få det att hamna rätt hade jag en markering i radräknardokumentet på nedersta raden – en rad med "osynliga" mellanslag – som en sorts stopp eller kant. Dessa skulle alltså hamna längst ner på sidan i innehållsdokumentet och när de satt på rätt plats började jag om igen. På nästa sida. Och nästa. Och nästa. Pluppa ner, kopiera, klistra in, lägg till ny rad, kopiera hela rasket, klistra in. Sätt de osynliga tecknen längst ner på sidan. Och börja om från början. Om och om och om och om igen.

Förstår man det här? Jag tycker själv att det låter komplicerat. Jag ska lägga in en bild sedan som kanske (?) gör det hela klarare.

Läser tjock bok

2010-08-17T17:30:00.006+02:00

Nu har jag äntligen fått mina egna ex av "Brusa högre lilla å" – i går var jag och hämtade dem i Icaaffären. Boken blev ju hiskeligt dyr, trots att man bara betalar för tryckkostnaden, men jag köpte två ex i alla fall, ett till mig själv och ett till Björn J:son Lindh.

Jag mejlade ju honom innan jag satte igång med projektet på allvar, frågade om jag fick använda hans titel och förklarade samtidigt vad alltihop gick ut på. "Hoppas att du förstår min idé och gillar den" skrev jag och redan samma eftermiddag fick jag följande svar:

"Jag älskar din idé.
MVH
Björn J:son.
Kör!"

All dikt hänger ihop

2010-08-16T12:39:00.000+02:00

Tack vare en kommentar på Argusbloggen från István Molnár kom jag i kontakt med den profetiska dikten "Före kvällen" av Eric Pauli Fylkeson. Den kan läsas här i sin helhet och sista versen lyder som följer:

Dröm läggs på dröm
men bara en handlar om
att leva om sitt liv
i endräkt,
att söka varaktig kontakt
med skuggorna
nere vid tjärnen,
att lämna G
och med sina allra minsta
försöka nå fram till å
före kvällen

Räknandets olidliga lätthet

2010-08-15T22:56:00.015+02:00

Här följer den spännande fortsättningen på storyn om hur jag löste problemet med att få alla å:na i boken på plats.

Jo, jag ville ju att å:et skulle kliva upp en rad för varje sida och samtidigt flimra fram och tillbaka horisontellt, men det skulle inte fladdra hur mycket som helst – jag ville ha någon sorts form och stil på sidledsrörelsen så att den verkligen beskrev en tydlig förflyttning från vänster till höger genom boken. Därför började jag med att göra ett dokument där jag la in alla å:n på samma gång. Det blev alltså en enda sida med ett å på varje rad; en sorts sammanfattning av helheten, med alla sidor i boken samlade till en. (Det är den sammanfattningen som syns på omslaget – om man skulle lägga alla sidor på varandra och göra dem genomskinliga så skulle det se ut just så.)

Sedan skapade jag ett annat dokument, för själva innehållet i boken, men jag upptäckte förstås att det inte fungerade att bara klippa ut ett å i taget från sammanfattningsdokumentet och klistra in i innehållsdokumentet eftersom raderna var så gyttriga. Jag fick helt enkelt inte tag i rätt å i sammanfattningsdokumentet – det gick varken att se vilket som låg nederst eller vilket jag klippte ut.

Då började jag med att putta ner ett å i taget, så att det liksom ramlade ner på en helt ny, blank sida i sammanfattningsdokumentet. På så vis fick jag fatt i det nedersta å:et hela tiden, plus att å:et ifråga också låg på sin rätta plats i sidled. Det som fortfarande var problematiskt var ju räknandet; jag skulle fortfarande bli tvungen att räkna mig uppåt, rad för rad, sida för sida, i innehållsdokumentet ...

... och fy fasen, vad det här låter krångligt! Och det var ju krångligt också; det var knepigt att göra boken och det är knepigt att berätta om hur det gick till. Innan jag satte igång trodde jag själv att alltihop skulle bli mycket lättare än det blev, och jag måste säga att det har varit väldigt nyttigt att genomföra det här projektet. Alla som irriterar sig på konceptkonst och säger att "vadå, det där kan väl jag också göra" borde sätta sig ner och verkligen jobba med ett idébaserat verk. Det uppstår problem man aldrig hade kunnat drömma om, man ställs inför underliga frågeställningar och trillar över tusen miljoner möjligheter och hinder som man måste begrunda och anpassa sig till.

Nåväl, hur som helst så började jag med mitt räknande igen – jag puttade ner det nedersta å:et från sammanfattningsdokumentet, klippte ut det och klistrade in det i innehållsdokumentet samtidigt som jag räknade mig uppåt på raderna, sida för sida.

När jag kom till sidan 80 blev jag lite galen på räknandet. Om man gör något som är mekaniskt och monotont så är det väldigt lätt att börja tänka på annat och jag förstod att jag någonstans på till exempel sidan 135 eller 220 eller 318 troligen skulle tappa bort mig och bli osäker på hur långt jag egentligen hade räknat eller så skulle jag börja undra om jag hade räknat rätt och så skulle jag vara tvungen att räkna en gång till och kanske en extra gång om jag kom till olika resultat de båda första gångerna och då kände jag att nej, det här kunde jag inte hålla på med.

Jag behövde helt enkelt hitta ett sätt att hålla koll på raderna på varje sida, så att jag lätt kunde se vilken rad jag befann mig på, och då kom jag på att jag skulle göra ett tredje dokument, som ett slags mellanstation, ja, det vill säga ett radräknardokument.

Håhåjaja. Fortsättning följer. Erkänn att det är mer rafflande än vilken deckare som helst?

Lilla å i praktiken

2010-08-14T18:49:00.013+02:00

I dagens Fria Tidningen blir jag intervjuad av Martin Holmström om mitt språkmaterialistprojekt och ser glad ut på en porträttbild av Anders K. Johansson.

Och nu, tänkte jag, ska jag berätta mer om hur "Brusa högre lilla å" kom till rent praktiskt, för det var inte så enkelt att göra den som det kanske kan se ut.

Jag visste ju redan när jag fick idén till boken att jag ville ha ett litet, gement, å som rörde sig uppåt och framåt, sida efter sida, från nedre vänstra hörnet och sakta snett upp mot höger. När jag sedan skulle börja arbeta med projektet uppstod förstås frågor som: Vilket typsnitt ska jag använda? Hur stort ska å:et vara? Enligt vilket mönster ska det förflytta sig? osv. Jag började också undra om det kanske fanns andra sätt att få det att brusa högre än med just den metod jag hade valt.

Jag testade en rad olika varianter, den ena krångligare och mer tekniskt krävande än den andra, men återvände till slut till min ursprungsidé och valde ett elva punkters Garamond-å. (Ett vanligt, snyggt och läsbart typsnitt; jag fick ju skäll av Sven för att jag använde Times när jag gjorde "I väntan på support")

Eftersom jag ville att å:et skulle hoppa upp en rad för varje ny sida fungerade det inte med normalt radavstånd; då skulle å:et fara uppåt i expressfart och bruset skulle snarare bli något slags svosch. Alltså gjorde jag radavståndet så litet som möjligt – 0,01 är det minsta som funkar i mitt ordbehandlingsprogram – och sedan lät jag å:et röra sig lite fram och tillbaka på raderna samtidigt som det steg uppåt. Jag hade ingen lust att låta det marschera framåt strikt militäriskt: en rad upp och ett steg fram. Det skulle inte se vidare brusigt ut; jag tyckte det var bättre med någon sorts slumpmässig vågrörelse i sidled.

Men det är svårt att vara slumpmässig när man är människa, upptäckte jag, och det var också svårt att hålla ordning på raderna eftersom de var så gyttriga. Även om jag förstorade dokumentet så mycket som möjligt så gick det inte att se vilken rad som var vilken. Jag kunde förstås börja nerifrån och räkna raderna med uppåt-pil-tangenten, medan jag rörde mig framåt genom boken, sida för sida, och sätta dit ett å på varje, men det var inte riktigt den rätta metoden, märkte jag snart. Jag hade ingen kontroll över mönstret, ingen överblick, och kunde inte veta hur rörelsen som helhet tog sig ut eftersom jag inte tydligt såg hur det aktuella å:et förhöll sig till föregående å.

Jag insåg att jag var tvungen att göra på något annat sätt och jag ägnade en hel del nätter åt att grubbla på det.

(Ja, jag vet inte. Blir det här begripligt? Hur som helst ska jag inte vara för långrandig varje gång. Jag tar en bit i taget och hoppas att ni inte blir för trötta och förvirrade och blir ni det så får ni klaga eller ställa frågor eller något.)

"En sann klassiker"

2010-08-11T21:49:00.011+02:00

"Brusa högre lilla å" har recenserats på Axess-bloggen, där Nils Karl Karin Nils Tosstenson kallar mig "stor poet", boken "en sann klassiker" och hävdar att "Looft i sin praktik visar hur den språkmaterialistiska slipstenen ska dras".

Tosstenson har också en invändning mot mitt manifest och menar i ett mejl till mig att man inte får underskatta språkmaterialismens politiska dimensioner:

"Språkmaterialismen som en demokratisk kraft som bryter mot alla hierarkier i samhället och därmed är den enda sant revolutionära estetiken. I kraft av denna aspekt är språkmaterialismen den enda sant folkliga poesin, vilket innebär att all kritik av språkmaterialismen är odemokratisk och kanske till och med nazistisk. Vilket leder till att all kritik mot språkmaterialismen borde förbjudas!"

På Facebook har manifestet också genererat en del kommentarer, bland annat från Thomas Sjösvärd, som är inne på liknande tankegångar. Han saknar förbudet mot muntlighet och metaforer "och allt annat som traditionellt förknippats med lyrik, förkastandet av alla traditioner som sådana, samt kravet att alla i framtiden skall bli språkmaterialister och all annan litteratur förtigas av kritiken. Och så pluralismen!"

Det språkmaterialistiska manifestet

2010-08-10T22:56:00.001+02:00

1. Jag vill inte kommunicera.
2. Det jag säger betyder ingenting.
3. Texten ska vara obegriplig.
4. Jag tror på inåtvända experiment.
5. Oiwau öe acper,
6. Ett ,,, skiljetecken .-,,,,.+* säger “#€&/)=? mer •Ω®† än µπ˙ß∂ƒ¸˛√ªﬁ tusen ÷≈ç‹›‘’‚…– ord.
7. Den svenska poesin kan delas in i två läger – ett av dem är språkmaterialismen.
8. Det finns bara en språkmaterialist och det är jag.
9. Jag har inga bundsförvanter, men om jag hade det skulle vi bilda ett hemligt nätverk i den litterära offentligheten och avfärda alla våra kritiker som konspirationsteoretiker.
10. Det här manifestet finns till för formens skull.

With love and light

2010-08-07T22:58:00.013+02:00

Jo, jag tänkte ju att jag här på bloggen skulle berätta om hur "Brusa högre lilla å" kom till och hur jag har jobbat med den. Det har nämligen hänt en del under arbetets gång – tankar har kommit och gått, problem har uppstått och jag har lärt mig åtskilligt om konceptualitetens svåra konst.

Idén till "Brusa högre lilla å" fick jag redan 2006 och sedan dess har jag gått och funderat på den fram och tillbaka. Tanken var att göra en så enkel, formfixerad och innehållslös bok som möjligt, en bok helt fokuserad på språk, eller på en enda bokstav; ja, den skulle helt enkelt bara handla om ett litet å som brusade högre och ingenting mer.

Det har ju pågått en poesidebatt sedan ett antal år tillbaka där begrepp som "brus" och "språkspel" har ställts mot mer traditionellt poetiska idéer som "kommunikation" och "metafor" – här och här hittar man angrepp på den språkmaterialistiska poesin och nu senast i somras vaknade debatten till liv igen i Dagens Nyheter.

En hel del poeter har under åren utpekats som språkmaterialister av motståndarna men ingen av dem har själva velat befatta sig med begreppet. Den 22 juni skriver Anna Hallberg i DN:

"Jag har själv blivit kallad 'språkmaterialist' några gånger och har följt och involverats i ett decennielångt käbbel om den 'obegripliga' språkmaterialismen. Däremot har jag aldrig läst ett språkmaterialistiskt manifest, jag har inte sett någon definition av begreppet och har faktiskt aldrig hört en enda poet kalla sig själv språkmaterialist."

På kollektivbloggen Den Blinde Argus, som jag också skriver på ibland, utbröt en debatt omkring just detta och jag började undra vad det egentligen är som är så förskräckligt med detta stackars begrepp. "Språkmaterialism" – varför har det kommit att bli någon sorts pest eller kolera, någonting onämnbart, någonting som ingen vill erkänna, varken motståndarna eller de som påstås ägna sig åt den? Själva idén tycks så befängd eller meningslös eller begränsande att man hela tiden måste slå på den eller värja sig eller strössla med citationstecken så fort det förhatliga ordet dyker upp.

Så då tänkte jag: Jag tar det på mig! Här finns ju faktiskt en uppgift och en ledig plats. Den svenska poesin lider av en bortträngd och förnekad genre och det är dags att omfamna den med kärlek och ljus.

Klar!!!

2010-08-06T16:24:00.002+02:00

Eftersom jag har mångårig erfarenhet av att samarbeta med Sven så vet jag att man kan få vänta på support och banners och kanske, misstänkte jag, även ett omslag, så därför bad jag i stället en annan god vän om hjälp. Hon har en lägenhet på sjunde våningen full av andliga sköldar, små träd och tekniska tingestar av senaste modell, däribland en dator med Photoshop som jag fick låna ett par timmar i dag.

Så, halleluja, nu är den klar, Sveriges första och enda språkmaterialistiska diktsamling: Brusa högre lilla å!

Ave crux

2010-08-03T17:43:00.011+02:00

Nej, minsann. Något provphotoshop blev det inte för min del eftersom mitt operativsystem råkade vara några sekunder för gammalt.

Inte heller fick jag till det med ett program som heter Gimp eftersom det visade sig att en liten applikation saknades i min dator och att den skulle finnas på en installationsskiva som jag har råkat förlägga i någon låda eller mapp eller pärm, kalla det vad du vill du ...

Så, tja, då återstod bara att krypa – nej kräla! på sina bara, skinnflådda, blodiga knän och händer – till korset och mejla Sven, Bobby Jr, Preben och Anton och i konstens och alla helgons namn be någon av dem att vid lämpligt tillfälle släppa in mig på irl-Kulturkontoret för ett litet lån av Photoshopdator i en timme eller två. Det kändes ... Ja, hur tror ni att det kändes? Men vad gör man inte. För att man måste. Få färdigt sin oerhört viktiga bok.

Den enda som har svarat hittills är faktiskt Sven. Och vet ni vad? Han har erbjudit sig att färdigställa omslaget åt mig, alldeles av sig själv. Jag blev otroligt glad och tacksam och lättad och har nu skickat honom baksida, framsida och skiss.

I don't wanna miss a thing

2010-08-02T11:28:00.003+02:00

Ja, vet ni nu då, nu sitter jag och väntar på att någon sorts provversion av Photoshop ska ladda ner sig på min dator och det kommer att ta ungefär två och en halv timme. "2h, 33m remaining" står det, fast minutrarna hoppar hit och dit hela tiden.

Om jag hade varit kvar på det gamla fysiska Kulturkontoret, där jag jobbade förut, så hade jag naturligtvis gått dit och lånat en dator med Photoshop på, men jag gissar att jag aldrig mer kommer att sätta min fot där och det känns på sätt och vis lite sorgligt. Jag saknar alla samtal och diskussioner med Sven och Preben och Zita och Bobby Jr och Janos och Anton och de andra, och jag saknar själva jobbet med hemsidan. Sedan finns det förstås vissa saker jag inte saknar alls. Som städningen och Josefins vädringsklocka och Kjells administration.

Men ändå. På det stora hela. Så hade det varit praktiskt att gå dit och photoshoppa lite en sådan här dag.

Förvandlingar

2010-08-01T18:29:00.010+02:00

Efter några tjötmejl till Vulkan fick jag ett vänligt och informativt svar – det visade sig att jag inte kunde ladda upp mitt PDF-dokument eftersom det inte är skapat i Word utan i ett Mac-ordbehandlingsprogram som heter Pages (och som Sven inte rekommenderar, obs!)

Beskedet gjorde mig förbryllad och dyster till sinnes, dels för att samma procedur funkade förra gången, med "I väntan på support", dels för att jag har jobbat mycket med den här boken – halva sommaren närmare bestämt. Jag ska så småningom berätta mer om arbetsprocessen eftersom den har varit väldigt intressant och lärorik. Det har varit en hel del turer och misslyckanden och grubbel och trubbel under skrivandets gång.

Nåväl. Jag försökte förstås göra om mitt Pages-dokument till Word, eftersom man även kan ladda upp sådana hos Vulkan, men det gick inte utan att texten hoppade helt fel och filen blev jättestor och skum. Då kom jag på att jag kanske kunde hitta någon annan sorts Wordkonverterare och testade den här fina sajten. Det blev en bra Wordfil, men den gick ändå inte att ladda upp hos Vulkan; det kom bara upp outgrundliga felmeddelanden som jag inte kunde tyda. Men! när jag via ett annat fiffigt ställe gjorde om Worddokumentet till PDF igen så gick det! Ta alltså detta som ett tips, alla andra Vulkananvändare som har drabbats av samma problem som jag.

(Jag mejlade Sven och berättade om hur jag löste problemet för jag hade hoppats att han skulle tycka att jag var lite smart, men det tyckte han nog inte för jag fick inget svar.)

Jahaja. Hur som helst. Där ser man. Nu är det bara omslaget som inte vill sig, för det ändrar storlek hela tiden på ett mystiskt vis.

Pdf-patrullen

2010-07-27T11:47:00.003+02:00

Jo, det är alltså så att jag har ett nytt egenutgivningsprojekt på gång, en bok som har funnits på idéstadiet under en längre tid.

Nu under sommaren har jag ägnat mig åt den mera praktiskt; i förrgår avslutade jag själva texten och i går jobbade jag med omslag och baksida och den här fina nya blogglayouten och satt och joxade med olika bilder som jag måste fixa med hjälp av fiffiga screenshots och ett nätbildbehandlingsprogram eftersom jag inte har photoshop. Sedan tänkte och trodde jag att alltihop var klappat och klart, men hos Vulkan stötte jag på patrull.

Förra gången – när jag gjorde "I väntan på support" – var det diverse trycktekniskt krångel som ställde till det, men denna gång är det en pdf som vägrar att ladda upp sig. Jag har försökt med tre olika webbläsare och använt både Mac och PC, men nehej då. Återstår alltså att be om hjälp via mejl så det har jag gjort i dag.

Sommarhej

2010-07-26T16:20:00.002+02:00

Jamen, kolla nurå! Andra färger, större lemur, lite mer lättläst layout och så vidare ... Vad månde bliva av detta? Förhoppningsvis ett nytt, trevligt, intressant, spännande och skojigt bokprojekt av ett eller annat slag. Så håll utkik – jag ska bara krångla lite med Vulkan och försöka ladda upp det hela.

(Och, nej, Sven har inte tagit bort mitt namn, men det var väl heller inte särskilt väntat.)

What's in a name

2010-03-31T18:55:00.008+02:00

Det känns ju trist att det inte händer så mycket på den här sidan längre, med fin lemur och allt, så nu har jag, bara för det, startat ett spännande litet skeende som jag ännu inte vet var det slutar ... Jag upptäckte nämligen nyss till min stora sorg och förskräckelse att jag står kvar som kontaktperson på två ställen på Kulturkontorets hemsida. Och eftersom jag inte längre kommer in med mitt gamla lösenord så kan jag inte ändra. Och att be Kjell ta bort mitt namn kändes inte som något alternativ. Så jag bad Sven. Via mejl. Och jag har ännu inte fått något svar.

Tadadadaaa tadada (James Bond-musik)

Hur ska det gå?! Kommer Sven att svara? Kommer mitt namn att stå kvar på ett irriterande vis i all evighet, tro?

Fortsättning följer ...

Welcome to my nightmare

2009-11-23T22:08:00.001+01:00

Jag har inte besökt Kulturkontoret sedan jag slutade, men i natt drömde jag att Kjell gav mig en avskedspresent: ett par plastpåsar med småmynt. På den ena satt en liten pappersros som var skrynklig. Påsarna innehöll mest utländska pengar och allihop var smutsiga. Jag höll ett ironiskt tacktal och sa att "framför allt är jag så tacksam över all uppskattning jag har fått på jobbet". Sedan frågade jag Bobby Jr om han ville ha pengarna eftersom han brukar vara ute och resa. Det ville han så jag gav dem till honom. Sedan gav jag Kjell en rejäl utskällning som han ignorerade och sedan drömde jag att någon dog och att jag var vid en strand där en tromb kom farande utifrån havet ...

Sven, var är du? del 9

2009-06-01T13:34:00.002+02:00

Det var inte bara Kulturkontoret-servern som blev ledsen – halva Stockholms servrar anslöt sig i en protestaktion.

Sven, var är du? del 8

2009-05-31T22:38:00.004+02:00

Ja, nu är det så att jag också ska sluta mitt jobb, som webbredaktör för Kulturkontorets hemsida, och i kväll var jag inne för att avverka mitt sista arbetspass. Preben var där och gjorde layout åt tidskriften Baletten och bjöd mig på laxmackor och muffins – en värdig avslutning. Josefin uppenbarade sig i sedvanlig öronlappsmössa och Preben frågade om hon ville vara med och fika. Hon tackade ja, ställde upp dörren på vid gavel och försvann. Så Preben och jag åt upp hennes muffins också.

Sedan städade jag mitt virtuella skrivbord och åkte hem. Och nu fungerar inte Kulturkontorets server längre. Den är ledsen. Jag tror att den hade velat ha mig kvar.

Sven, var är du? del 7

2009-05-13T14:50:00.002+02:00

Jag uppdaterar väl lite motvilligt dårå och skriver att jag var inne på kontoret en sväng i söndags runt sextiden – och vilka var där om inte Sven och Preben. Preben träffar jag ju lite då och då, men Sven var det länge sedan jag såg. Vi möts nu för tiden mest i något Scrabulousparti på Facebook. Preben höll på med en layout och Sven var där för att bränna en cd så att hans grejer inte ska ligga och ta upp plats och irritera Kjell.

Vi pratade en del om a-kassa, styrelsearbete, familjen Dafgård, Svens jobb, Prebens skjorta, min telefonkultur, kilopriset på tonfisk och Gertruds förslagslåda som hon har gjort.

Förslagslådan är en kartong i flingpaketstorlek med ett kollage av utklippta bilder och bokstäver på och i ena änden finns en liten öppning och tanken är att folk ska lägga i lappar med idéer om vad som bör förbättras på kontoret, fast Preben berättade att kartongen inte går att få upp så det går inte att se vad folk har föreslagit och då tyckte Sven att man ju kunde lägga i en lapp och föreslå vissa förbättringar i förslagslådans konstruktion.

Och sedan cyklade han hem och Preben spillde ut kaffe över hela bordet och hade åsikter om min ovilja att fylla i Kjells formulär. I dem ska det stå vad jag jobbar med varje vecka och när och hur mycket och på vilka tider och jag har ingen lust att ägna tid åt det eftersom jag är en miljon procent säker på att de där papperena bara kommer att hamna i något skåp och ligga där i hundra år och samla damm.

– Du skulle förmodligen opponera dig mot Kjell även om han gav dig nobelpriset, sa Preben.

– Han skulle ju ta tillbaka det veckan därpå, sa jag, eller ge mig kemipris fast jag inte kan något om kemi eller ... Så, alltså: ja, det skulle jag.

– Just det, sa Preben.

Ja, titta, det blev ett inlägg till

2009-03-11T16:34:00.000+01:00

Hm, det kanske är någon som undrar varför jag måste kolla jobbmejlen på kontoret och inte kan göra det hemifrån och då kan jag ju bara säga att det undrar jag också. Sedan tidernas begynnelse har man nämligen varit tvungen att kolla kulturkontoret.com-mejlen på en speciell dator, samma varje gång, för annars uppstår något tekniskt mankemang som ställer till oreda i inboxen och detta har varken Sven eller Janos eller Jerker eller Roland lyckats rå på under alla år.

Äsch, förresten, jag har skrivit om det där i boken, i det spännande avsnittet om när Sven byggde en knappnertryckare av ett sudd och en linjal. Ni som ännu inte har köpt "I väntan på support" måste nu alltså köpa den genast så att ni får reda på hur det gick till, eller hur? Sätt igång, endast 122 kronor, vem blir den tjugonde läsaren, tro? Att det skulle bli Sven själv är väl att hoppas på för mycket, men Roland kanske är ett hett tips i alla fall ...

Trött

2009-03-10T14:58:00.000+01:00

Jaja, den kära Kulturkontoretbloggen ligger ju bara här ... Och uppdateras inte. Och det kommer förmodligen att fortsätta så, eftersom jag nästan aldrig är på kontoret längre. Bara på helgerna. För att kolla mejlen. Och då är ingen annan där. Utom Josefin, möjligen, men vi talar inte med varandra, förutom ett litet förstulet "hej" då och då.

Jag orkar nämligen inte diskutera vädring mera. Och jag orkar inte jiddra med Kjell. Och jag orkar inte se en enda odiskad kaffekopp mer i hela mitt liv, känner jag. Ja, förutom hemma i mitt eget kök då. På mitt nästa jobb ska det finnas diskmaskin. Och anställningsavtal. Och konflikthantering och arbetsmiljölagar och utvecklingssamtal och löneförhöjning och allt sådant där normalt som man behöver för att inte bli galen varje gång man går dit.

Sven, var är du? del 6

2008-11-24T09:51:00.003+01:00

Jag jobbar en snöig söndag och bara Anton är där – lugnt och fridens – och vi har just gjort kaffe när Sven kommer in. Han blir glad åt kaffet och häller upp en kopp, samtidigt som han noggrant studerar en skrynklig papperslapp som är fäst med en gummisnodd vid handtaget till en stekpanna. Det står något om "Josefins", "privat" och "rör ej". Jag fnissar lite.

– Ja, jag säger ingenting, säger Sven. But why?!

Han har kommit för att hjälpa Anton med layouten till Urtida Musik. De börjar prata om typsnitt och grekiska tecken.

– Framsidan ska vara en lodrät bild av sådana här sladdar som ligger ... meddelar Anton.

– Yup, säger Sven.

Jag frågar honom hur det står till på nya jobbet.

– Jag har fått fast, säger han.

– Grattis! säger jag.

– Kul! säger Anton.

– Då måste jag rapportera lite i kulturbloggen, säger jag.

– Jag vet inte om jag vill att folk ska ... mumlar Sven. Det står väldigt mycket konstiga saker där.

– Vad vill du inte ska stå då? frågar jag.

– Jag vet inte, säger Sven.

Han fördjupar sig i Urtida Musik-layouten och jag jobbar med diverse notiser till Kulturkontorets hemsida. Musmattorna ställer fortfarande till problem för vår forne BOFH. Han byter ut den halkiga svarta han har vid sin dator mot en orange platt variant som ligger bredvid min plats. Jag kan för övrigt rapportera att min fina vanliga dator har blivit fixad – det var Roland som ordnade det och det tog bara en månad. "Det hade med alla konton att göra, vi tog bort ditt konto som hade samma login som katalogen och då funkade det" enligt ett mejl från Kjell.

– Alltså, vi måste göra något åt musmattorna på det här jävla stället, säger Sven.

– Det är som allt annat här, säger jag, det händer inget.

– Men det kanske inte behövs något styrelsebeslut på att köpa in några nya musmattor, säger Sven.

– Jomen, ta ett styrelsebeslut på att inte köpa in musmattor så kommer Kjell att göra det, säger jag.

Sven och Anton skrattar lite.

– Det var så rätt så det finns inte, säger Sven.

– Det var kul, säger jag nöjd, det kan jag skriva upp.

– Skriver du upp dina egna skämt?! frågar Sven bestört.

Så småningom anländer Zita och gör Anton förvånad eftersom hon fortfarande använder disketter och sedan divideras det om usb-minnen en stund och Anton kommer fram till att de ändå är ungefär som disketter. Josefin anländer, iförd pälsmössa, och börjar koka spagetti. Zita kallar den hopklibbade härvan i kastrullen för en "spagetti poodle", och hävdar att hon inte alls vill läsa vad jag har skrivit om henne här i bloggen och "hålla på och leta efter någon som heter Ingrid".

– Du heter Zita, säger jag.

– Jaså, säger Zita, fortfarande?

Två ex till ...

2008-11-22T23:18:00.003+01:00

... damp ner i brevlådan från Vulkan härom dagen, och jorå, nu är lemurerna snygga igen. Helt svartvita. Men fortfarande ingen text på sidan 112.

Lite spännande är det allt, det hela. Man kan ju verkligen undra varför den där lilla meningen är så omöjlig att få dit. Den kanske inte ska vara där? Den kanske trillar bort på vägen? Den kanske ... eeehhhh ... kom gärna med förslag i kommentaren, någon.

Hallå, hallå

2008-11-13T19:37:00.006+01:00

Alltså, fel i trycket eller ej, men jag förstår inte varför svenska kritiker så gärna vill gå över ån efter vatten. Eller över Atlanten efter litteratur.

I såväl Svenska Dagbladet som Dagens Nyheter jublas det över Joshua Ferris bok "Så fick vi se slutet" när man i stället skulle kunna hajpa den svenska varianten "I väntan på support".

Jäjä. Jag får väl vara tacksam för mina arton läsare och fortsätta tjata på Sven så att han också köper boken en vacker dag.

Rödlila lemurer

2008-11-11T20:59:00.008+01:00

Ja, ni. Jag tror att jag ger upp försöken att göra en felfri bok på Vulkan. Nu har jag fått mina nya ex och texten saknas fortfarande på sidan 112. Det är ju den kortare av de tidigare försvunna texterna, så jag får väl tänka att boken klarar sig utan den. Den står alltså under bilden och lyder:

Jo, alltså, Sven har haft hand om städningen medan Kjell har varit pappaledig så nu ser det ut så här i köksavdelningen ...

Ni kan ju klottra dit den för hand eller vad ni vill när ni har fått era nya ex, själv känner jag att jag inte orkar tjöta mer.

Jag har som tidigare meddelats också gjort om alla bilder till svartvitt och somliga av dem har nu fått en konstig rödlila ton. Vad det beror på har jag ingen aning om. Jag har frågat Vulkan men inte fått svar ännu, och hoppas innerligt att det bara är något tillfälligt fel. Som inte drabbar alla exen hela tiden? Lalala ... Eller också får vi helt enkelt bestämma oss för att detta ska vara en krånglig och skabbig och skavankig bok.

Sven, var är du? del 5

2008-10-24T12:21:00.006+02:00

I går befann jag mig på Kulturkontoret tillsammans med Preben – i övrigt var det lugnt. Jag satt vid en gammel-eMac och jobbade eftersom min vanliga braiga dator inte är riktigt kry. Preben betapetade. Någon hade glömt kvar en bit salamipizza som han funderade på att lägga beslag på. Plötsligt steg Sven in i lokalerna.

Sven: Tjingeling! (till Preben) Du svarar inte när man ringer. (till mig) Varför sitter du där?

Jag: (öppnar munnen, men kommer av mig och får inte fram något)

Sven: Den där var jag inte beredd på.

Jag: Min dator är konstig och jag var på vippen att säga "laga den". Men det kan jag ju inte göra längre.

Sven och Preben börjar diskutera den dator Preben sitter vid, som också har betett sig lite konstigt, och Sven slår sig ner och hjälper till med Betapet.

Jag: Hur har du det på jobbet då, Sven, Sven ..?

Sven: Jo, så där.

Jag: Får du vara kvar?

Sven: Det vet jag inte. (sätter på min vanliga dator) Men jag fattar inte varför Helena inte sitter här ...

Jag: Det går inte att logga in. Jerker har försökt fixa det men han kunde inte.

Sven: Men då kan inte jag heller.

Jag: Blir det någon webbtidskrift då?

Sven: (frånvarande) Öö ... nääö.

Preben: Vad var det för webbtidskrift?

Sven: (mumlar något ohörbart)

Jag: Men World old music blev ju väldigt snygg.

Sven: Jag har inte sett den.

Jag: Anton var inne med några ex i tisdags.

Preben: Du kan få mitt. (reser sig upp och börjar leta i olika skåp utan resultat) De är tydligen attraktiva i alla fall.

Sven: Det är ju trevligt.

Preben: Jaha, då råkade jag lägga det på Lennarts hylla. Men då skriver han väl om det i stället.

Jag: Jag tror Lennart tog hem ett.

Preben: Då norpade han det.

Sven: Lägger du det på Lemurs hylla så ... Men jag blev lite nöjd själv faktiskt med tanke på insats kontra resultat. Jag tror inte jag kommer härifrån av den enkla anledningen ... Att det har varit jävligt skönt att få göra en tidning som man bestämmer över själv.

Jag: Brukar du inte få bestämma?

Sven: Inte när jag gör (ja-jag-får-ju-inte-säga-var-Sven-jobbar)-kataloger. Då måste man hålla sig till guidelines.

Preben: Och så måste de handla om kylskåp.

Sven: Och så är det Filip som bestämmer.

Så småningom lyckas Preben i alla fall spåra upp ett kvarglömt ex av World old music någonstans ifrån och Sven sätter igång och bläddrar.

Sven: Den har ju ryckt upp sig från förra numret även fast det inte var oskarp mask på de här bilderna ...

Jag: Varför måste det vara oskarp mask?

Sven: Man ska alltid lägga på lite oskarp mask när man trycker. Eller du måste ha oskarp mask på alla bilder – även dem du lägger ut på kulturkontoret.com.

Jag: Måste jag?!?

Sven: (glatt) Haha, sätt igång ett BOFH-dokument nu. (bläddrar vidare i World old music) Jag blev faktiskt nöjd.

Jag: Du är ju en hejare på det där, men man får inte berömma dig för då blir du bara sur.

Sven: Nej, det blir jag inte.

Sven läser en stund. Sedan lägger han ifrån sig tidskriften, beger sig mot ytterdörren och säger "tjing!"

Jag: Va, ska du gå nu?

Sven: Jag kommer tillbaka.

Preben: Ska du ha kaffe då?

Sven: Jag ska inte ha.

Jag: Du kan väl gå ut och köpa en bulle, du som har så mycket pengar?

Sven förklarar att det kan han inte alls eftersom han har varit sjukskriven och i och med att han har ordnade arbetsförhållanden så kan han inte jobba igen de två dagar han har varit sjuk. Sedan går han ut. Och kommer tillbaka med tre bullar.

Jag: Men å! Du köpte bullar! Jag blir alldeles rörd.

Sven sträcker fram bullpåsen mot mig och Preben.

Jag: Tack. Och stor var den också.

Sven: Som flickan sa.

Preben: Gjorde hon?

Jag gör kaffe till mig och Preben och Sven undrar hur det har gått med "I väntan på support".

Sven: Hur många böcker har du sålt? Jag tänkte lite på det där ...

Jag: Arton stycken. Jag har själv köpt två.

Sven: Jag undrade lite eftersom den var den mest sålda bloggboken på Vulkan och så där ...

Jag: Ja, den var det, men nu har den halkat ner lite.

Sven: Inte så konstigt med arton sålda ex.

Jag: Hur många har du själv köpt då?

Sven: Noll.

Jag: Men! Varför då?

Sven: För att jag ska lägga ut den på Pirate Bay.

Jag: Men du har ju tjatat om att få vara med i en bok! Och så vill du inte ha boken! Jag har gjort allt det här för din skull ...

Sven: (tar en tugga bulle och ser glad ut) ... din otacksamma jävel.

Sven och Preben börjar diskutera några blanketter som de ska fylla i tillsammans. Gertrud kommer in.

Gertrud: Hejhej.

Preben: Kör du bara nätter nu?

Gertrud: Jag har varit på tidningsmöte.

Jag: (som råkar sitta vid Gertruds favoritdator) Kan du sitta någon annanstans än här?

Gertrud (slår sig ner vid en PC): Jag kan sitta ett tag här. Fast de pratar bara engelska, de här datorerna ...

Preben: Jag tänkte börja prata ryska i kväll så ...

Gertrud (till Sven): Är det du som har varit här och lärt dem prata engelska?

Sven: Nej. (fördjupar sig demonstrativt i blankettarbetet) Vi måste vara lite koncentrerade här.

Gertrud försöker logga in och Preben hjälper till. Sedan börjar han dividera med Sven om olika blankettekniska spörsmål.

Sven: Jag tror att vi konstrar till det alldeles för mycket nu.

Preben: Det ska ta lite tid.

Sven: Nej, vänta. Backa bandet två sekunder ... Det är ganska vagt så vi steker den där procentsatsen.

Han reser sig upp och klampar in på Kjells rum.

Jag: Blev han arg nu?

Preben: Nej, han skulle ringa. Det är tio år sedan det här avtalet skrevs så våra minnesbilder divergerar lite.

Gertrud: (till mig) Hur skriver man snabel-a på den här?

Jag: Tryck kringla och tvåa ... Eller alt och tvåa.

Gertrud: Ska jag trycka på de här två? Kringla och alt?

Sven avslutar sitt telefonsamtal och börjar laga middag i köksavdelningen: en ost- och skinkpaj i mikrovågsugnen.

Jag: Preben ska dela den där märkliga pizzan med dig.

Sven: Vadå?

Preben: Det ligger en bit pizza där som vi ska dela på.

Sven: Jag åt pizza till lunch och den nya och nyttiga Sven får bara äta en pizza om dagen.

Preben: Vad är den tekniska skillnaden mellan hämtpizza och ost- och skinkpaj?

Sven: Jag kom just på att jag åt en Calzone med ost och skinka så ...

Och någonstans där tog mina anteckningar slut. Men Sven och Preben gick i alla fall ut och lämnade en del disk efter sig och när Kjell kom in vid tiotiden föreslog jag att jag skulle skriva en rolig lapp och lägga på ost- och skink- och pizzatallrikarna men det fick jag inte för Kjell.

Pyssel

2008-10-22T14:44:00.004+02:00

Nu har jag haft kontakt med Vulkan igen och fått höra att de har skickat om alla beställningar. Jag har själv inte sett till någon ny bok ännu, men den kommer väl så småningom. Tills vidare tänkte jag att ni som har fått felaktiga ex skulle kunna ägna er åt lite pyssel. Om ni klistrar in nedanstående text själva så blir ju böckerna som de skulle ha sett ut.

Här följer de bitar som saknas. Skriv ut dem i A5-format med Times 12 punkter, klipp ut och klistra in på sidan 93 och 112.

TEXT SIDAN 93:  

Ja, det var ju så att när Sven visade mig det där med pipljudet på kameran så var batterierna urladdade. Och när jag sedan hade laddat batterierna så hördes inget pipljud. Det har aldrig hörts något, nämligen, och när jag förklarade det för Sven i går sa han att man då i stället kan ägna sig åt att studera en liten röd lampa som blinkar. Men han höll (halleluja!) med mig om att kameran är onödigt krånglig och undrade vem som köpt den. Jag skyllde på Kjell, för det är faktiskt han.
Kameran har hundra miljoner inställningar, som till exempel närbild, dubbelporträtt, landskap, solnedgång, vattenglitter, sport, museum, party, fyrverkeri, ja, ni fattar ... Ifall man bara helt enkelt kan ställa in den på ta-en-vanlig-bild-läge står ännu så länge skrivet i stjärnorna. Dessutom blixtrar den fyra gånger med blixten varje gång man fotar. Och, men, hur som helst, eftersom Sven är en sådan hejare till fotograf så tänkte jag härmed ge några exempel på hur en mästare arbetar. Den första bilden föreställer Svens knä. Bild nummer två föreställer Kjell som går förbi ett tidningsställ. Och den bländande skarpa bilden här ovan föreställer mig när jag sitter vid min sega lampdator och jobbar med kulturkontoret.com.
     
TEXT SIDAN 112:  

Jo, alltså, Sven har haft hand om städningen medan Kjell har varit pappaledig så nu ser det ut så här i köksavdelningen ...

Sven, var är du? del 4

2008-10-03T11:38:00.006+02:00

I går kväll var jag inne en sväng på Kulturkontoret. Bobby Jr satt försjunken i förberedelser inför en mässa och jag åt mikrovågssoppa i köksavdelningen när Sven klev in. Han frågade efter Kjell, Anton och Gertrud, men jag sa att ingen annan än jag och Bobby Jr var där.

– Saknar du Gertrud? frågade Bobby.

– Helt otippat satt hon här i går, sa Sven, och bad om hjälp med minustecknet på faxnumret. 08-642 ... Aauuughr! Var börjar man då någonstans?!

Jag antecknar på en lapp från Skatteverket medan jag äter och Sven tillägger:

– Du får gärna skriva det där.

Sven och Bobby pratar en stund om Gertruds olika skrivelser till diverse myndigheter – den senaste handlar tydligen om att hon inte vill att det ska installeras bredband i huset där hon bor. Inte för att hon har något emot bredband, utan för att det dammar när hantverkarna borrar. Sedan berättar Sven om när Gertrud skulle posta ett brev och ville gå till den blå postlådan på Folkungagatan, varpå Sven förklarade för henne att det inte längre finns någon blå postlåda på Folkungagatan utan att hon måste gå till Medborgarplatsen. Långt om länge kom Gertrud tillbaka och sa att hon inte hittat brevlådan på Folkungagatan.

– Varför inte lyssna, frågar Sven retoriskt, så att man kan spara en halvtimme, eller en timme, eller vad det tog ..?

Bobby Jr skrattar.

– Hon är en lustig filur, den där.

– Det är många lustiga filurer på det här stället, säger Sven.

Han slår sig ned vid den nyaste och bästa datorn och Bobby Jr jobbar på under koncentrerad tystnad. Jag äter färdigt min soppa, går och sätter mig på min plats och börjar kolla mejlen. För säkerhets skull öppnar jag så klart också ett BOFH-dokument.

Bobby Jr (till Sven): Fullt fart på nya jobbet?

Sven: Mm.

Jag: (till Sven) Det är varmt, kan inte du fösa upp det där fönstret?

Sven: (öppnar fönstret och plingar på Josefins klocka) Pling!

Jag försöker snoka efter vad han gör på sin dator och han ser ut att ägna sig åt en eller annan länk eller konversation på Buzz.

Jag: Vad gör du här egentligen? Du bara tycker om att vara här lite?

Sven: World old music. (buzzar vidare en stund och öppnar sedan InDesign) Jag funderar på att starta en webbtidskrift.

Jag: Jaha, och vad ska den heta? Nu antecknar jag!

Sven: Jag vet inte. Bajsapan kanske.

Jag berättar att Kjell länge har talat om att starta en tidskrift i samma anda och Sven börjar kolla olika domännamn. Det visar sig att bajs.com leder till en sajt om bibelstudier och kristen information.

Jag: (skrattar) Det var roligt!

Sven: (scrollar nerför sidan) "May God bless you." (testar looft som domännamn och ser att looft.nu är ledigt) Varför har inte du en domän som heter looft?

Jag: För att jag inte vet vad jag ska ha på den. Jag gör inga hemsidor längre, det är så himla -96.

Sven: (tittar lite uppskattande på mig) Åh!

Han återgår till World old music-layouten och beklagar sig över en annons från tidskriften Urtida Musik. Det står inte att innehållet är på svenska och tänk om någon som talar engelska kommer att beställa en prenumeration? Vi diskuterar problemet ett tag; det leder inte till någonting, men Sven gör klart annonsen ändå och frågar om den är fin.

Jag: Jodå. Men du kanske ska göra bilden lite genomskinlig så att bokstäverna syns bättre ..?

Sven: Nej, det gör jag inte.

Bobby Jr: (reser sig upp) Ajökens alla glada. Nu ska jag gå hem och svimma.

Jag: Lycka till med mässan.

Exit Bobby Jr.

Sven: (om annonsen) Jag lägger på en skugga!

Jag: Lägg på en svensk flagga.

Sven: Och en heilande bäver.

Han börjar prata om den där tidskriften igen som han vill göra och jag försöker förgäves komma på ett namn till den.

Sven: Jag vill att någon ska göra en massa intelligent content och så ska jag stå för formen.

Jag: Du kan få en jättelång exklusiv intervju med mig som kan fylla upp hela första numret.

Sven: (ser på mig) Eller så skiter jag i det.

Sven, var är du? del 3

2008-09-29T12:24:00.009+02:00

I går satt jag på jobbet och filurade på en liten text om höger- och vänsterkultur och minsann! Kom inte Sven in framåt kvällskvisten för att hjälpa Anton layouta den stiliga publikationen World old music.

Sven hade på sig en svart tröja med en gul ruta, i vilken det stod en massa bokstäver som jag försökte tyda.

– Du är för lite nörd för att förstå det där, sa Sven och styrde kosan mot kaffebryggaren.

Vi har en ny, normal kaffebryggare nu – den där med nerpressningshandtag som genererar stopp i avloppet har fått vandra vidare till de sälla bönodlingarna – och det fanns en timme gammalt kaffe i kannan som Anton hade gjort.

– Jag drack det och det smakade bränt, sa jag.

Sven tittade på det öppna kaffepaketet som stod bredvid och sa:

– Ni har inte lärt er det där tricket, va? Att kaffe oxiderar.

– Jodå, sa Anton. Jag brukar stänga kaffepåsen annars, men här står den alltid öppen så det är ingen idé.

– Kom så får jag skriva av det som står på din tröja, sa jag till Sven.

– Nää ... sa han.

– Jo, sa jag. Komsi komsi.

Sven protesterade lite till, men kom sedan lydigt och visade upp tröjan.

"OHAUUU I WRITED YOU A SUBVERSIVE MESSAGE BUT THE YAHOO SERVER EATED IT :-("

stod det, fast med konstigare stavning.

(Och i stället för att göra en smiley skrev jag "surgubbe" i mitt anteckningsdokument, fast jag skrev fel så att det blev "surbugge".

Och hm, ja, när jag ändå är inne på lite parentetiska metafrågor så kan jag passa på att medge att jag har några gamla BOFH-anteckningar liggande som jag inte har tagit mig an. De handlar om när Sven och Roland skulle jobba med katalogen och Roland var nervös för att Sven skulle ställa till med något, Kjell var gramse för att Sven ändrade i hans annons om kulturkontorsverksamheten och Sven i sin tur var bekymrad över att korrekturläsningen inte hade blivit helt tippelitopp. Omslaget blev i alla fall fint: Man ser Kjell sväva med sitt tidningsställ över en tom och höstlig skateboardramp.

Men detta var alltså för två veckor sedan; det måste ha varit ungefär samtidigt som Bruno K. Öijers nya diktsamling släpptes för jag säger till Sven att Bruno K. Öijer har skaffat hund.

Sven: Å fan! Vad heter den?

Jag: Jag vet inte, men man får se den på bild.

Sven: Om han hade haft en häst så hade den kunnat heta Brunte K. Öijer.

Slut parentes.)

Sven tycker att det går bra på nya jobbet, även om han är en aning orolig för vad som ska hända vid utvärderingen i oktober. I övrigt verkar han ha gott om pengar nu för tiden, för han hade med sig pistagenötter och äppeljuice som han helt vänligt bjöd på. Jag tog mig för att röja i köket eftersom diskhon var knökfull och det som låg i diskstället var måttligt rent. Disktrasorna var det bara att slänga. Kylskåpsdörren var randig av utspillt kaffe. Två mögliga tomater låg i en liten väska. Etc.

Sven tyckte att jag skulle komma hem till honom och städa också.

– Har du det lika äckligt hemma? frågade jag.

– Lite äckligare, medgav Sven.

Tjosanhej

2008-09-19T11:58:00.005+02:00

Det ordnade sig till sist!

Jag kom på att jag skulle göra en ny version av boken, helt i svartvitt och med lite textomflyttning, för att minimera riskerna för fel och trassel i tryckningen. Detta talade jag om för Vulkan via mejl och fick raskt ett snällt svar från tidigare nämnda Johan där han skrev att felaktiga böcker så klart ska ersättas och att alla beställningar på min bok kommer att skickas om.

Så nu blir allting bra, till sist. Ni som har köpt boken får nya ex och ni som tänker köpa den framöver får förhoppningsvis ingenting annat än en hel och fullständig version. (Av någon outgrundlig anledning skiljer det endast två kronor i pris mellan färg och svartvitt tryck på Vulkan, men jag känner inte att jag orkar fråga dem vad det beror på just nu.)

En annan glad nyhet är att boken fått ett ISBN-nummer – fast det borde den förstås ha haft från början ...

Reklamera!

2008-09-17T10:26:00.002+02:00

Jag uppmanar alla som köpt "I väntan på support" att skriva och klaga på att ni fått felaktiga exemplar. Tala om att text saknas på sidan 93 och 112 och att ni har betalat för färgbilder men fått svartvita.

Så här står det i köpvillkoren:

"Är produkten skadad eller har fel produkt levererats skall kund genast reklamera felet till Vulkan med angivande av felet till kundtjanst@vulkan.se. Retur av produkten sker sedan enligt skriftlig instruktion från Vulkan."

Berätta gärna för mig hur det går.

Det händer inget

2008-09-17T09:42:00.003+02:00

Ja, jag har alltså mejlat Vulkan och en person vid namn Johan svarade väldigt snabbt och frågade vad som blivit fel. När jag berättade det blev det tyst. I stället fick jag ett glatt massutskick till "alla Vulkanare" där det talas om andra bokformat, nytt papper och fler valmöjligheter: "Kontakta vår kundtjänst för att få din bok precis som du vill ha den!"

Jotack. Min bok blev inte som jag ville ha den ens med färre valmöjligheter.

Jag har således skickat ännu ett mejl och sitter här och väntar på ett vettigt svar.

Varning

2008-09-11T12:44:00.001+02:00

Jaha, jag fick ett ex av "I väntan på support" i dag och det ser inte ut som den pdf jag laddade upp för tryck på Vulkan. Att färgbilderna blivit svartvita må väl vara hänt, men att text har fallit bort på två ställen känns mindre kul. Jag har mejlat Vulkan och frågat vad de tänker göra åt saken, och återkommer när jag får svar.

Tills dess: Köp inte boken, för då får ni ett ofullständigt exemplar!

Sven, var är du? del 2

2008-09-06T23:11:00.002+02:00

En annan nyhet på Kulturkontoret är den lilla ringklockan som står framför min dator. Den har Josefin satt upp för att jag ska plinga i den varje gång jag öppnar fönstret och det ska då betyda "varning för drag". Jag brukar plinga i den även när hon inte är på kontoret, bara för att ... ja, jag vet inte. Bara därför att.

I går när jag var på jobbet berättade jag för Roland att jag introducerat honom här på bloggen, varpå han läste, skrattade lite och sa:

– Det var ett smart drag av dig, nu har jag någonting att leva upp till.

Sedan berättade han att Sven faktiskt är på ingång.

– Han kommer att dyka upp här under helgen. Han ska fota Kjell ... Har du hört om upplägget för katalogen? Kjell ska ta det där tidningsstället och gå ut i skateboardrampen och åka och så ska Sven fota hur det går. Och föreviga kidsens reaktioner.

– Vilken konstig idé, vem kom på den?

– Kjell.

– Han kommer ju att slå ihjäl sig.

Bobby Jr, som sitter mittemot oss, lägger sig i och börjar prata om tyngdpunkter och ambulanser och jag undrar om man inte kan låta ett kid åka i stället.

– Nej, säger Roland, det ska vara en gubbe.

– Vem ska göra katalogen sedan, frågar Bobby Jr, när Kjell ligger på Sös?

– Det har vi inte tagit ställning till, säger Roland, utan det viktiga är: Allt för konsten.

Zita kommer in, hälsar och slår sig ner vid sin dator.

– Vem tar bort mina bokmärken? frågar hon.

– Jag tog bort dem innan du kom, säger Roland.

– Varför tar man bort bokmärken? undrar Zita.

– För att jävlas med dig, säger Roland. (Han tar sig, rent BOFH-mässigt) Det kanske var FRA.

Zita vill vädra och vi dividerar lite om vilket av fönstren som ska öppnas och kommer fram till att det bredvid Bobby Jr är bäst.

Zita (till Bobby Jr): Jag öppnar fönstret här.

Bobby Jr: Visst. Tänk inte på min hälsa bara.

Zita: Det är ju det jag gör.

Jag: (plingar på klockan)

Zita: Sluta med det där.

Jag: Det är det enda roliga jag har här.

Zita: Men jag har ju kommit nu.

Sven, var är du?

2008-09-05T10:55:00.000+02:00

Sven syns nästan aldrig till på Kulturkontoret längre. Det är synd; jag hade hoppats att han i varje fall skulle komma dit ibland och ägna sig åt lite layout. Vi har fått en ny BOFH som heter Roland, men han är inte någon riktigt äkta BOFH. Han fixar alla datorer så att de fungerar snabbt och smärtfritt och ler vänligt när man frågar någonting.

Ja, och så har Bobby Jr satt upp gardiner. I rött och svart. Hemtrevligt som bara den.

Vulkan höjer priset

2008-09-02T11:40:00.000+02:00

Jag fick ett trevligt mejl med "kramar från Vulkangänget" där de berättar att de tänker höja sina priser med 20 procent i september. Varför förstår jag inte riktigt, för de är väldigt nöjda med att ha fått in över 4.000 titlar på ett halvår.

Men med detta vill jag säga att ni ska passa på att köpa boken medan den fortfarande kostar 103 kronor. Herbei, herbei! Herein, herein!

Lite mindre succé

2008-08-31T14:08:00.000+02:00

Nu har "I väntan på support" fått en till recension på Vulkan, denna gång av Bo Söderlund, själv författare till tre böcker där. Han verkar tveksam:

"Kanske inte riktigt min grej. Jag gillar lite mer 'vanliga' berättelser".

Trots de ynka tre stjärnorna ser jag det ändå som ett fint omdöme. Vanliga berättelser har ju aldrig varit min grej. Tvärtom. Jag försöker ta mig därifrån.

Succé!

2008-08-28T09:30:00.000+02:00

"I väntan på support" susar direkt in på andraplatsen på Vulkans lista över mest sålda bloggböcker och får fem stjärnor i betyg av poeten Andreas Hörnfeldt.

Liten tyskalektion

2008-08-27T11:55:00.000+02:00

Så här låter det när Mefistofeles kallar fram lemurerna vid Fausts begravning:

Herbei, herbei! Herein, herein!
Ihr schlotternden Lemuren,
Aus Bändern, Sehnen und Gebein
Geflickte Halbnaturen.

Jag har tyvärr bara läst tyska i två år, men "schlotternden" verkar betyda "skälvande" och så handlar det om att lemurerna är lite halvdant hopsatta av ligament, senor och ben, om jag förstår det hela rätt.

Alternativa titlar

2008-08-26T21:40:00.000+02:00

När jag var på väg att sammanställa BOFH-boken, eller "I väntan på support" som den kom att heta, frågade jag runt lite bland de medverkande om de hade några förslag på titel. Följande fiffiga förslag inkom då från Janos:

"Det gör ont när it-supporten brister"

"Som ett roadkill på informationens motorväg" (underrubrik typ: hur du pratar med din it-tekniker)

"IT-flugornas herre" (eller hur var det Ines Uusmann sa?)

"En lång dags färd mot support"

"Datorsupport med rätt att nörda"

"Kvinnor är från Venus män från Mars, men röker systemteknikern hasch?"

Tre tycker till

2008-08-22T23:21:00.000+02:00

Några medarbetare på Kulturkontoret uttalar sig om boken:

Julia: "Underbart bra, ska shoppa direkt."

Lennart: "Ah, spännande!"

Åke: "Finns det något extramaterial som gör att de BOFH-fans som redan läst det mesta på nätet känner sig tvungna att köpa boken?"

(Svaret på frågan är förstås nej.)

Sven recenserar layouten

2008-08-19T13:25:00.000+02:00

"times på ryggen och baksidan är skitfult, men det rosa, bilden och
titeln ser väldigt bra ut!

varför inte låta det vara utfall på det rosa?

och får man inte välja ngt annat brödtypsnitt i inlagan?
och rubrikerna kunde varit lite mer distinkta
och graden verkar vara lite för stor, 10 på 11 kan väl vara ok?
och upplösningen på bilderna verkar lite låg
och ...

men annars är det fint"

Pressmeddelande – skicka gärna vidare

2008-08-18T14:32:00.000+02:00

"I väntan på support" – en voyeuristisk metadokumentär

Nu är den här – berättelsen om systemadministratören, BOFH:en, Sven och hans arbetskamrater på Kulturkontoret i Stockholm!

Det är en sann historia om odiskade kaffekoppar, halkiga musmattor, suddiga bilder, skrymmande banners, fula hemsidor, sexuella trakasserier, trasiga mobiler, rysliga lemurer, Ingmar Bergman, Facebook och progg, och den heter "I väntan på support" och är nedtecknad av Helena Looft.

https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=16979

"Men Helena Looft inte bara avslöjar vad framför allt systemnissen Sven säger och gör under sina vardagliga vedermödor, hon frammanar själv situationer i syfte att sätta dem på pränt. På så sätt är det snarast en voyeuristisk metadokumentär från det inre av arbetslivet som författaren är våghalsig nog att presentera inom dessa pärmar."

(ur förordet av Roberth Ericsson)

Hejhej

2008-08-17T22:48:00.000+02:00

... och välkomna till Kulturkontorets blogg! Den ser ny ut och det är den också, och tanken är att den ska höra ihop med min allra senaste bok I väntan på support. Boken finns att köpa via Vulkan och kostar bara 103 kronor, vilket är lika med tryckkostnaden. Ja, frakt tillkommer ju också. Själv kan jag inte köpa den, eftersom man bara kan betala med kort på Vulkan.