2019-03-09

Duktig flicka


När jag var liten var jag en duktig flicka. Jag hjälpte till hemma med mina småsyskon, städade, gick ut med hunden, skötte mig i skolan, gjorde som mina föräldrar sa. Deras ord var lag, jag ifrågasatte aldrig min mamma och pappa, internaliserade deras normer och idéer om rätt och fel. Det fanns liksom ingen kärna i mig, ingen egen vilja, eller, om den fanns så var den otydlig och vag. Jag var receptiv och anpassningsbar; mina föräldrar behövde inte sätta upp några tydliga regler, jag hade alla tentakler ute och kryssade mig fram mellan skam och skuld. På ett utvecklingssamtal i mellanstadiet sa min lärare att jag var överambitiös, det minns jag, och jag minns också min förvirring, min känsla av att inte ha någon utväg ur paradoxen av att ha gjort fel fast jag hade gjort exakt det som förväntades av mig.

När jag började skriva skönlitterärt var jag 25 år och trodde att jag hade hittat en fristad, jag såg konsten som en plats där jag fick vara den jag var. Jag skrev för att bli till, för att hitta hem, för att undersöka mänskliga känslor, för att försöka säga något på mitt eget sätt och skapa en sanning om världen som bara var min. Det fanns inga skrivarkurser, då, på 1980-talet, så jag och mina vänner läste varandras texter, ordnade poesiuppläsningar och jobbade med små litteraturfanzines. Men ganska snart förstod jag ju att man kan vara duktig även i litteraturen. Närmare bestämt när min tredje bok var på väg. Då blev det tydligt att jag någonstans var tvungen att berätta en story. Jag skrev ju romaner. De kan inte se ut hur som helst. Inte om man vill bli läst. Inte om böckerna ska ha en chans att sälja. Jag var tvungen att skapa något slags spänning, "ladda bössan", som mitt dåvarande förlag skrev till mig.

Och sedan fick jag problem. Jag började grubbla och snubbla över den där bössan. Över cliffhangers, röda trådar, peripeti. Aristoteles gamla trista dramaturgiska kurva. Jag kände ett omedelbart, instinktivt, motstånd mot allt det där. "Livet ser inte ut så", tänkte jag. "Det har ingen fiffig konstruktion i grunden. Det består av tillfälligheter, scener, ögonblick, fragment." Och det var så jag skrev. Och det är sådant jag själv tycker om att läsa. Böcker som skapar stämningar, det behöver inte hända någonting. Poesi, till exempel. Jag borde nog ha skrivit dikter. Jag försökte göra det i romanform, men ... Nej, det orkar folk inte med.

Sedan finns det en annan sorts duktighet också, i litteraturen. Man ska känna rätt personer, säga ja när möjligheter uppenbarar sig. Vara smart. Det är en talang, och jag tror inte att jag har den. Eller kanske har jag känt mig tvungen att också vända mig bort från sådant. Protestera, göra tvärtom, så som jag har gjort sedan jag blev vuxen. Sedan jag fick nog av att vara en duktig flicka, ja, det var ju en anledning till att jag skrev min första bok. Och nu sitter jag här och undrar om inte författarskapet blev en fälla. Jag flydde till konsten men blev ändå inte fri. Jag funderar seriöst på att lämna hela härket. Hierarkierna, tävlingen, skrivandets rätt och fel. Det som syns, och det som ligger under ytan: miljoner subtila, outtalade krav. Precis som när jag växte upp. Jag tror inte ens att jag är särskilt bra på att vara duktig. Det kommer bara att sluta med att jag blir överambitiös.

Image by LUM3N on Pixabay

2 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Roligt och vemodigt. Jag förstår precis alltihop. Tragglar ju med min gamla roman, som verkligen har sina ljusa punkter (när den inte blir alltför romanig) - och har minst tre andra järn i elden, som är friare och - just det - mer poetiska. Vi får se vad det blir. Saker tar tid. Jag tror du fortsätter skriva när ditt uppror mot alla skrivandets duktigheter har lagt sig. Good luck!

Helena Looft sa...

Tack, vilken fin kommentar! Blir glad att du förstår, och att du tror på mig, och du har säkert rätt, man vet aldrig när det gäller konsten, kanske kommer jag på andra tankar så småningom ... Roligt att höra att du envisas med din roman, och de andra poetiska järnen, du är ju en fri ande i de här sammanhangen och går din egen väg, det är inspirerande. Önskar varmt lycka till tillbaka!