– Sommarnatten har tre leenden och detta är det första, mellan midnatt och gryning, då alla unga älskande öppnar sina hjärtan och sköten. Ser hon, där borta vid horisonten sitter ett leende som är så mjukt att man måste vara mycket tyst och uppmärksam för att över huvud taget kunna se det.
– De unga älskande ...
– Blev hon hjärtnupen, lilla risgrynskaka?
– Varför har jag aldrig varit en ung älskande? Kan han säga mig det?
– Ack, kära hon, trösta sig! De unga älskande finns bara i ett fåtal på jorden. Ja, man kan nästan räkna dem. Kärleken har drabbat dem som en gåva och ett straff.
– Och vi andra?
– Vi andra ... Ha!
– Ja, vad blir det med oss?
– Vi åkallar kärleken, ropar på den, ber om den, skriker efter den, försöker efterlikna den, tror att vi äger den, ljuger om den ...
– Men vi har den inte.
– Nej, min sockerstrut. Älskandets kärlek är oss förmenad. Vi har inte gåvan.
– Och inte straffet?
– Och inte straffet.
2018-07-15
Mellan midnatt och gryning
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar