2018-07-22

Bortom lagar och makt och förnuft

Härom kvällen var jag ute på en promenad med min dotter, för att se på solnedgången uppe vid Fjällgatan och rätt som vi gick där fick vi höra musik, en låt vi kände igen, från kajen nedanför.

Vi har en gemensam Spotify-spellista, dottern och jag, där jag har smugit in en del gamla klassiker som jag tycker att någon som är född på 2000-talet behöver höra, och ett par av dem är Dan Hylander-låtar, exempelvis "Skuggor i skymningen". Och nu återupptäckte vi den, där i den vackra sommarkvällen, vi gick ner till Katarinavägen och ställde oss och lyssnade och fattade strax att det var Dan Hylander själv som gjorde ett gästspel på båten Birger Jarl. Vi var flera som stod där och applåderade, fast det säkert inte hördes ner till båten, men jag blev så glad över att höra den där låten, över att han var där, och jag har alltid tyckt att texten är så himla bra.

För mig handlar den om kvinnlighet – vad det nu är, det kan så klart diskuteras, det kan vara miljoner olika saker, jag vet, om det ens finns, det är något jag funderar mycket på ... Men för mig fångar "Skuggor i skymningen" detta undflyende och mångfacetterade begrepp på ett fint och spännande sätt. Och en del av det roliga är att det är en man som har skrivit texten, och att han har lyckats göra det med respekt för kvinnan, du:et i texten, som person, så att han uttrycker hennes egna upplevelser och hon blir ett kännande, agerande, komplext subjekt. Jag har en bestämd känsla av att det är ovanligt, eller också har jag bara lyssnat för mycket på hårdrock i mina dar.

I den första versen är hon, kvinnan, huvudpersonen, på väg att lämna sin lägenhet, för att gå ut och festa någonstans, och det hela börjar med att hon kastar en sista blick i spegeln och ler, i någon sorts lycka över att hon är en fri, lustfylld, sensuell varelse. Men i samma ögonblick är det som om hon ser sig själv utifrån, som om hon inte kan låta bli att ironisera över hela grejen, detta med att göra sig fin, titta sig i spegeln, spela upp hela kvinnlighetsregistret, för hon skrattar åt alltihop och sedan, i andra versen, smyger sig ett stråk av allvar in – "en flyende aning om evighet" – i hennes lek. Egentligen vill hon bara dansa och älska och kanske ha lite kul med någon man som (eventuellt?, förhoppningsvis?) väntar på henne därute, men för en kvinna är det aldrig så enkelt – det är ett spel, fast hon vill vara fri, det finns en sorg, även om hon vill glömma den, det finns skuggor som "faller som spindelväv" och det finns hinder för kärleken även om hon försöker revoltera mot dem. Ja, hon försöker så gott hon kan; i de två första verserna är det fortfarande "änglarnas tid" och hon vill "dansa för livets lust" och "skåla för framtiden" och "förbjuder dom kärlek så växer den vilt bortom lagar och makt och förnuft".

Och så, i sista versen, händer något: Det är som om den underliggande problematiken förstärks och något slags hot dyker upp. Just när hon ska lämna sin lägenhet känner hon "en ilning av obehag", det är "nånting i luften, en aning om åska" som skrämmer henne. Hon hör "upprörda röster på grannarnas radio, men inte vad som sägs" och där blir det tydligt att hon står inför ett val. Ska hon lyssna, ska hon ge efter för sin oro, ska hon kanske till och med stanna hemma i stället för att gå ut? Det verkar ha hänt något och det finns ju så mycket man måste akta sig för, om man är kvinna. Är det inte de ständigt närvarande skuggorna i skymningen så är det "dom" som förbjuder kärleken, eller också är det någon gudomlig-patriarkal varning från ovan i form av åskväder eller underliga "fåglar av stål och glas" – hur som helst så är det klokt att akta sig eftersom "änglarnas tid" när som helst kan förvandlas till "sjakalernas natt".

Om man ska hårdra det. Och det ska man ju i en sådan här tolkning. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om "Skuggor i skymningen", känner jag, där finns hur mycket som helst att fundera på, och varje rad är som ett litet konstverk i sig. Hur som helst så är hon cool, den här kvinnan i sången, hon går ut i alla fall i natten och det gör "Skuggor i skymningen" till en sorts feministisk kampsång eller en berättelse om någon som väljer att vara fri trots allt. Det finns faror som lurar, men hon, kvinnan, huvudpersonen, tar kontroll över situationen, bestämmer sig för att hon har rätt till livet och lusten och festen och staden; hon "skakar bort oron" och stänger sin dörr: "Vad kan hända en kväll som den här?"



Här är en fin liveinspelning av "Skuggor i skymningen" med Dan Hylander från ANC-galan 1985. (Det finns en lite skojig grej vid 3:00–3:04 där han verkar sjunga fel och ser glad ut.)

2018-07-15

Mellan midnatt och gryning

Försöker skriva lite i värmen, medan min dotter sommarjobbar. Grubblar på kärlek. Gör iste med mynta som jag odlar på balkongen. Och så har jag tittat på Sommarnattens leende på teve för att fira Ingmar Bergmans 100-årsdag. Jag har sett filmen förut men det var länge sedan och jag hade glömt den här fina dialogen mellan pigan Petra och kusken Frid:

– Sommarnatten har tre leenden och detta är det första, mellan midnatt och gryning, då alla unga älskande öppnar sina hjärtan och sköten. Ser hon, där borta vid horisonten sitter ett leende som är så mjukt att man måste vara mycket tyst och uppmärksam för att över huvud taget kunna se det.
– De unga älskande ...
– Blev hon hjärtnupen, lilla risgrynskaka?
– Varför har jag aldrig varit en ung älskande? Kan han säga mig det?
– Ack, kära hon, trösta sig! De unga älskande finns bara i ett fåtal på jorden. Ja, man kan nästan räkna dem. Kärleken har drabbat dem som en gåva och ett straff.
– Och vi andra?
– Vi andra ... Ha!
– Ja, vad blir det med oss?
– Vi åkallar kärleken, ropar på den, ber om den, skriker efter den, försöker efterlikna den, tror att vi äger den, ljuger om den ...
– Men vi har den inte.
– Nej, min sockerstrut. Älskandets kärlek är oss förmenad. Vi har inte gåvan.
– Och inte straffet?
– Och inte straffet.  

En kompis (som inte orkade se klart filmen utan gick hem) visade mig förresten den här fiffiga grejen – Erik Jägberg på SVT har skapat ett typsnitt utifrån Bergmans handstil, kanske kan vara bra om man till exempel vill ... ja, skriva "yolo" och känna sig som en dämonregissör.